På mitt första bibliotek (Brickebackens centrum) läste jag (1988) om en teori angående utdöendet av dinosaurierna som var den dominerande i början av 60-talet. Det var en teori som inte befann sig i strålkastarljuset särskilt länge. Men under några få år ansåg de flesta som var ett namn i dinosaurievärlden att den beskrev det mest sannolika förloppet.
Teorin hade formulerats av en entomolog och publicerades i Science 1962. Den första akten i dinosauriernas undergång bestod i en lavinartad ökning av bladätande larver. Larverna blev så många, och de åt så mycket växtlighet, att ingenting fanns kvar till dinosaurierna. Den ekologiska kraschen var oundviklig.
En illustrerad bild i den slitna gamla dinosaurieboken förhäxade mig. Bilden visade på ett livlöst kargt brungrått landskap där utsvultna Triceratops-lik låg utspridda i landskapet. På jättarnas livlösa kroppar satt hundratals fjärilar i klara vackra färger.
Den sommaren (efter trean) såg jag därför på fjärilar med helt andra ögon. Jag såg på dem med en pojkes rena gränslösa förundran, med barnets benhårda känsla av att vara helt säker. Larverna och fjärilarna, de stumma ättlingarna till dinosauriedräparna.
detibrunnen 