Saras första

Om du läser det här är det försent, Ted. Jag är död. Så. Nu är jag död. Det vet du. Men att jag är död nu, det är inte det som är det viktiga. Inte alls. När jag skriver det här brevet till dig är jag ju fortfarande vid liv. Är det inte det som är det viktiga? Att vi är vid liv någon gång? Dö ska vi ju alla göra, trots allt. När jag skriver detta lever jag. Jag hör Hussein ropa ut på gärdet till Samson att han måste komma in nu, genast, för att maten är klar. Jag hör pappa prata med mamma på turkiska ute i vardagsrummet. Jag lever! Lever! Lever! Lever! Jag känner luften, alla dofterna, fylla mina lungor och jag känner mitt hjärta, hur det bultar lite för snabbt inuti mitt bröst. Jag känner svetten rinna nedför min rygg. Jag lever! Lever! Lever! Lever!