”Har du gråtit?”, sade Ted, ”varför har du gråtit?”
”Ted”, sade Anna, ”jag måste prata med dig.”
”Vad vill du prata om?”
”Vi måste prata, Ted.”
Anna försökte se på Ted. Hon liknade ett gammalt fotografi som var taget av henne. Det hade varit en av de första fotografierna av Anna som Ted hade sett. Ett litet fyrkantigt blekt slitet färgfotografi som legat i en pappkartong hemma hos Annas föräldrar.
På bilden var Anna sju eller åtta år gammal. Bilden var tagen under ett luciafirande i lågstadiet. Anna stod snett bakom flickan som var lucia. Flickan som var lucia hade blont självlockigt hår och en leende blodröd mun. Det syntes tydligt hur flickan som var lucia sjöng klart och vackert och hennes blick sökte sig till kameran lika naturligt som en växt sökte sig emot solen. Anna såg både ner på sina fötter och in i kameran. Hennes hår var ljust, men det var inte ljust såsom flickans som var lucia. Det var ljust på ett vis som gjorde att glitterbandet fröken knutit runt Annas huvud smälte samman med hennes hår och nästintill försvann. Annas blick var sammanbiten och barnsligt naken. Lika oförstående och ordlöst allvetande som ett djurs. Det syntes så tydligt att Anna lika mycket ville försvinna från jordens yta som att hon i hemlighet önskade sig ställa sig längst fram och ta plats som lucia. Hon såg både ut att vara medveten om världens orättvisor, hur dess kuggar på ett lagbundet vis oberoende av hennes handlingar gick in i varandra, samtidigt som hon i sitt sjuåringsbröst modigt satte sig upp mot dessa orättvisor. Hon både accepterade sin plats i världen och protesterade emot densamma.
detibrunnen 