Apropå Alex Jones svanesång. Galningen har i ett civilrättsmål dömts att betala 49 miljoner dollar till familjer vars barn mördades i Sandy Hook. Jones vrålade (dock utan att nämna några namn) i åratal i Infowars att Sandy Hook var en av staten iscensatt bluff (vars syfte var att ta ifrån amerikaner rätten att bära vapen). Att Jones inte nämnde några namn gjorde att möjligheterna till att fälla honom i ett brottmål var obefintliga. Men i ett civilrättsmål är bevisstandarden betydligt lägre och Jones åkte som bekant dit på en teknikalitet. Han hade svurit på att han aldrig någonsin nämnt ordet ”Sandy Hook” i SMS eller mejl-konversationer. Det hade han såklart gjort och är nu krossad till smithereens. Bra, säger jag. Jones är ett gift som på egen hand fick 24 % av amerikas innevånare att tvivla på att Sandy Hook överhuvudtaget ägt rum. Men. Nu då?
Ibland när jag själv tröskar genom exempelvis youtubes träskmarker får jag lust att förbjuda en massa saker där. Den som önskar fördjupa sig i saker som att inga judar någonsin gasades under det Andra världskriget, att 9/11 var ett inside job, månlandningen aldrig hänt, klimathotet är en rökridå vars syfte är att inrätta en grön fascistoid världsregering, Putin är en missförstådd fredsälskande hjälte, att det enda sättet att nå paradiset är att bli en islamistisk terrorist, eller kanske att läkarvetenskapen är en del av en av läkemedelsföretagen köpt verksamhet vars främsta uppgift är att göra dig sjuk och inte berätta om fördelarna med att på regelbunden basis dricka blekmedel – för den är internet ett paradis, allt detta, och mer därtill, är bara en googlesökning bort. Många dårar är de, som utan att blinka, hävdar att du är lurad och att de sitter på sanningen. Detta gör de ju såklart inte. Och det är svårt att uppskatta hur stor skada sådana här uppenbara lögner gör. T. J Kirk vill motverka detta genom att upprätta ett sanningsministerium. Det ska vara straffbart att inte säga sanningen, att saluföra konspirationsteorier. Ibland håller jag med om detta, men för det mesta inte.
Människan har alltför svårt att förhålla sig objektiv till saker och ting. Om ett sanningsministerium inrättas (såklart ibland av rådande politiska styre) kommer detta sanningsministerium förr eller senare (allra troligast direkt) att färgas av rådande politiska klimat, eller av rent personliga preferenser. Det är oundvikligt. Tänk er ett sanningsministerium inrättat av Trump, eller Putin, eller Saudiarabien, eller SD, eller för den delen de alltmer galopperande galna krafter i Amerikas universitetsvärld vars senaste drag för att göra världen bättre är att märka Mary Shelleys Frankenstein (violent murder and cruelty), Hamlet (contains stabbing) och The Old man and The Sea (graphic fishing scenes) med trigger warnings.
Sannolikheten, beroende på vem som definierar sanningen, att det som tidigare ansetts vara en toxisk konspirationsteori plötsligt med lagstöd klubbas som en sanning, är i en hel del, läs obehagligt många, scenarios, inte bara inte helt osannolik – den är obehagligt trolig.
Sanningen ser olika ut, beroende på vem som talar. Och jag är av den anledningen tveksam till att det ska bli straffbart att fara med osanningar (här menar jag främst uppenbara konspirationsteorier som spricker lika lätt som troll gör om de tvingas ut i solsken). Gråzonen är för stor. Risken, om ”sanningen” definieras av ibland direkt onda krafter, är för stor.
Är det en god idé att lagfara alla de miljoner som slukar konspirationsteorier och med knuten näve för dem vidare? Genom en delning på FB eller under en skylt på ett torg? Ska det vara olagligt att vara korkad? Ska medborgare tvingas skaka galler när de vägrar inse hur korkade de är? Jag tycker inte det. Men, jag kan ju såklart ha fel.
detibrunnen 