Hur mår du idag? Tänker du på din kommande död? Räknar du dina hjärtslag? Tänker du också på de där människorna som nu är döda, som levde för hundra år sedan och undrar om deras dödsmedvetenhet var annorlunda? Såklart den inte var.
Jag tänker på min död flera gånger om dagen. Och varje gång jag tänker på den är det som om en svart skugga knyter ännu en knut inuti mig. Jag är proppfull utav hårda små knutar. Det är som en myrstack av kommande död inne i mig. Första knuten knöts när jag var sex och den senaste knuten knöts alldeles nyss. En jävla massa knutar.
Tiden paralyserar mig, ju mindre av den jag har kvar. Hela tiden eldar jag på ett halvt definierat löfte om att framtiden ska vara fri från dessa knutar. Jag ska bli kristallklar medvetenhet och orädd livsglädje. Jag ska bli som jag ibland föreställer mig att jag var när jag var tio. Med en skattkarta i mina händer. Krysset på kartan är den jag skulle bli i framtiden.
Var nere med F igår och fiskade i vinterhamnen. F drog upp 29 mörtar och 1 abborre på en timma. Sen tog vi varsin pommes hos tanten. På promenaden hem genom skogen spekulerade F om hur lång han skulle bli. Han gjorde det i amerikanska termer, ville bli 6 feet nad 1 inches.
Jag kan inte minnas att jag någonsin fantiserade om hur lång jag skulle bli. Jag fantiserade om att få polisonger. Jag fick aldrig polisonger.
Om det är så att hjärnan spelar oss ett spratt när vi dör, att den får oss att hallucinera fram att vi svävar fram mot ett ljus medan livets greatest hits spelas upp. Då dör alla religiösa lyckliga. Förvissade om att de spelat på rätt häst. Jesus finns! När det väl är min tur kommer jag säkerligen tänka att det bara är min hjärna som spelar mig ett spratt. Jag kommer vägra att ta Jesus på allvar. Och sen kommer mörkret.
detibrunnen 