De enda gångerna i mitt liv då jag inte varit obekväm i stora sällskap är när jag knarkat. Det var därför jag knarkade. När jag knarkade oroade jag mig inte ett skit för vad jag skulle säga. Ruset var en perfekt blandning av dröm och verklighet. Jag var inte rädd när jag drog kokain. Inte rädd för andra människor. Snarare genuint intresserad av dem. Jag kastade mig orädd in i samtal med vem som helst. Problemet var att jag aldrig mindes vad jag hade sagt. Om jag hade varit rik, eller inte varit en sån som nästan alltid knarkade själv, hade jag nog knarkat sönder mig, åren runt 2005.
Den sista linan drog jag i Berlin 2010. Vet att jag tänkte så. Det här är din sista lina, sen får du fan rycka upp dig och börja leva, innan det är försent. Det sprang omkring en glad svart unghund i den där lägenheten i Berlin.
Jag berättade aldrig för någon att jag hade slutat knarka, å andra sidan berättade jag aldrig för någon när jag började att knarka heller. Det har varit ett stort problem i mitt liv, det att jag aldrig någonsin berättat något för någon. Bara hög på koks, men vad jag sade då, och till vem, det har jag ingen jävla aning om.
detibrunnen 