Egentligen borde vi ge ut Zeldas ”En dans till/ett danssteg till” (har inte bestämt den svenska titeln än) och F. Scotts ”Natten är ljuv” i samma volym. Zeldas är märklig, fragmentarisk och febrig. Banal i långa stycken, genial i långa stycken. Vi är, hursom, coola som ger ut den. Zeldas alltså.
Multiversumparet. En tandlös medelålderskvinna med ett ryskt snett leende och en flicka, dramatiskt allvarsam, aldrig leende, kom till byn. De valde det finaste huset uppe på höjden och ägaren till huset, en frånskild snål kostymör vid den kungliga operan, mötte flickans kalla blick och var sedan aldrig mera sedd av någon levande människa. I själva verket hade mannen, från mötet med flickan, nästan en hel timma kvar i livet.
I Iran balanserar allting på en knivspets. I Putins bröst sitter en liten pojke och kräks.
Säg hej till mig om du ser mig i Gävle.
detibrunnen 