Apropå Furuvik.
2018 dog gorillan Koko. När hon drog sitt sista andetag kunde hon mer än 1000 ord på teckenspråk och förstå ännu flera talade ord. Min favoritanekdot med Koko är denna: efter att ha visat upp sina språkliga färdigheter för ett antal gästforskare utbrast en av dessa gästforskare ”Hon är ett geni” varpå Koko gav gästforskaren ett snett ögonkast och tecknade ”Nej, jag är en gorilla”.
I det vilda har forskare konstaterat att schimpanser sinsemellan har mer än femtio tecken de kommunicerar med. Tecken forskare har översatt till ord. Tecken som betyder konkreta saker. Jag kan ett. Hoppa upp på min rygg.
Schimpanser har även klarat Gallup-testet. Detta består i att måla en prick i testobjektets panna när det sover. När objektet sedan placeras framför en spegel, i det här fallet en schimpans, då rör schimpansen vid den målade fläcken i pannan. Schimpansen vet alltså att den ser på sig själv i spegeln. Objektet blir ett subjekt som äger ett inre jag. Ett självmedvetande. Är vittne till sitt liv. Är kännande, reflekterande individer. Personer.
De som äger Furuvik är ett bolag som driver nöjesparker. De har med andra ord profit i åtankarna. Kvartalsrapporter. Avkastning. Kundupplevelser. I en sådan kontext blir varje levande varelse ett inkomstbringande objekt och inte ett kännande, medvetet subjekt. Schimpanserna i Furuvik var där eftersom de drog in kosing. Torsten (barnet) gjorde sig bra på bilder som användes till annonser och drev på försäljningen av gosedjur. Schimpanserna blev Disney-figurer. Några man pekade på och skrattade åt.
Och sedan, när de bröt sig ut, blev de snabbt något annat, det andra som djurparkerna snarare förstärker än luckrar upp. De blev det hotfulla, det främmande, det vilda. Istället för att behandla de rymmande schimpanserna som individer blev de livsfarliga monster som till varje pris, och så snabbt som möjligt, måste oskadliggöras. I ena vågskålen låg en falsk inkomstbringande kuliss som till varje pris måste upprätthållas och en levande varelse som när den inte längre var instängd förlorade all rätt till existens. I den andra låg något som vägde nästan ingenting.
De styrande i parken såg inga individer, de såg schimpansernas tänder, muskler och en vild själlös natur. Ingen självständig agens, ingen själ. De såg död och förlorade inkomster och agerade som om elden var lös. Schimpanserna som flydde från Furuvik jagades med drönare och vapen medan personal gömde sig bakom lås och bom. Det är djupt sorgligt och illustrerar den djupnande ravinen mellan människan och annat levande. Gapet som inte leder till något annat än att det andra levande blir allt glättigare karikatyrer som till varje pris måste hållas på behörigt avstånd.
Vad ska ske nu? Förutom att stänga Furuvik och säkerställa att de överlevande schimpanserna får leva ett så bra liv som möjligt? Jag tycker det finns en tämligen enkel lösning: ge schimpanser rättigheter. Då hade det som skett i Furuvik varit mord och mord är precis vad det var: en del i det cyniska våldet på annat levande som människan gör sig skyldig till varje dag. Den ständigt pågående destruktiviteten mot naturen som inget gosedjur i världen kan förhindra.
Väx upp, människan. Det är dags.
detibrunnen 