Snålheten

Människan är i regel mycket snål. Hon håller på det som är sitt, oavsett vad detta må vara; ett jobb, en position i samhället, sina medfödda privilegier, sina pengar (alla sorters, ärvda, intjänade, stulna).

Ett intressant experiment vore att låta var och en själv helt anonymt bestämma hur stor del av sin lön hen skulle avsatta till skatter, till det gemensamma (intressant är även att fråga sig hur stor skillnaden skulle bli om denna summa, alltså det du frivilligt betalade i skatt varje månad, var anonym eller inte).

Vad skulle jag själv göra? Hur ofta har jag agerat totalt osjälviskt med mina pengar? Har jag överhuvudtaget gjort det tidigare?

Inte ofta. Kanske hade jag gjort det oftare om jag varit riktigt rik. Om jag haft mitt på det torra. Det måste vara lättare att skänka bort en miljon om jag har hundra på banken.

Såklart. Jag hade säkerligen skänkt bort tio och sedan skatteplanerat så att jag slapp betala ytterligare tiotals miljoner i skatt.

Jag, sade jag. Jag hade gjort det. Inte du. Du är ju en människa med bergfast moral, ett solidariskt bultande hjärta och en själ lika vit som nyfallen snö.

Några gånger när jag anlänt till Stockholm med svart intjänad lön prasslande i mina fickor har jag gett första bästa tiggande person lite pengar. Ibland så lite som tjugo kronor, ibland så mycket som hundra, någon enstaka gång, i regel vid juletid, en hel femhundring.

Aldrig har jag gått till banken dagen efter löning, tagit ut trettio procent av det jag intjänat och sedan gett bort dem på måfå. Något jag givetvis hade gjort om inte staten redan dragit en likvärdig summa.

Nej, denna terrorbalans mellan de som har och de som inte har vill ingen bryta. Ingen skulle ta ett enstaka försök på allvar. Det skulle bli en putslustig anekdot på sin höjd. Brukar ju bli så.

Vet ni vad Bruno K. Öijer gjorde när han fick pengarna för sin första diktsamling? Han tog ut hela summan, tiotusentals kronor, i enkronor och lät pengarna regna ner på Sergels torg. Det är frihet! Det är att vända ryggen mot etablissemanget! Det är bra PR!

Sommaren 2002 spenderade jag på en fiskfabrik i Norge. Jag kom hem med en för mig orimligt stor summa pengar. Runt trettiotusen kronor.

Den första kvällen i Stockholm som rik ung man gick jag självklart ut på lokal. Jag gick till Östgötakällaren. Åt och drack dyrt och kände det förakt för pengar som bara dem som för tillfälligt har tillräckligt mycket med pengar kan känna.

Jag hade precis läst ut ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole och det föll sig därav helt naturligt att jag lutade mig över bardisken och bad bartendern att blanda till en ”Myrna Minkoff” till var och en av dem i restaurangen som ville ha en.

Jag, och alla andra (av vilka jag idag minns en person av kanske trettio), fick och drack sålunda en ”Myrna Minkoff” (vad en dylik cocktail innehåller vet jag inte, drinken var en högst tillfällig skapelse, och, ja, vem vet, kanske hade den fått evigt liv om dåren som krävde att den skulle blandas hade varit någon annan än mig).

Jag drack mitt livs första och enda ”Myrna Minkoff”, betalade jättenotan och stapplade ut i sensommarnatten.

Det tog mig minst en halvtimma att hitta en svarttaxi som kunde köra mig ut till Rissne för en summa som inte i mitt tycke var helt hutlös.

Jag var ju bara en människa. Och en människa som ämnar åka svarttaxi är i regel mycket snål med sina slantar.