VW death

Sprang lilla barnviksslingan och tänkte på Virginia Woolfs självmord. Livrädd för det kommande nazistiska styret. Kanske annat också. Tänkte hon på Ophelia? Innan vattnet slöt sig kring henne. Eller när vattnet slöt sig kring henne. När hon kände tyngden från stenarna i sina fickor. ‘I feel certain I am going mad again’. En replik från Ophelia? Nej, orden i Woolfs självmordsbrev. Hon måste ha tänkt tanken. Så tänker jag. Sittande vid min dator. I någon slags säkerhet, mer än åttio år senare. Virginia Woolf måste ha tänkt på Ophelia innan hon tog sitt liv. Varför skulle hon annars ha dränkt sig, PRECIS SOM OPHELIA? Varför annars skylla på den annalkande galenskapen i självmordsbrevet? Var det kanske inte en förtärande galenskap som fick Ophelia att ta sitt liv, JO, DET VAR DET. Som om allt vore blinkningar till litteratur, en sista viskande fotnot innan den stora sömnens käftar sätter en sista punkt (eller ett sista frågetecken). Ridån gick ner. Livet var en dröm. De sista trappstegen. Droskan väntar därute i mörkret.