04:03

04:34

Hur var det nu den store poeten sa? Han sa att barndomen var vår guldålder. Vårt paradis. Puberteten var vårt syndafall. Då fördrevs vi, ut ur Eden. Ibland minns vi ändå, hur det var. Hur det var när vi var sju och kände trollstavarna balansera på våra axlar. Hur det var när vi var ensamma och kände Tintomaras steg. När vi slöt våra ögon innan sömnen kom och kände hur hon/hon/hen sprang därnere, genom de mörka hemliga gångarna under huset. När vi med lätthet förmådde höra de mörka ramsorna som Tintomara viskade i skogen. Kommer ni håg hur det var, när vi utan att klä frågor i ord var snubblande nära en förklaring på allt? Hur världen var en hemlig kyss, innan den blev en växande grav? Den långa resans mål, innan den blev en allt ensammare perrong? Tintomara är inte död! Hen springer i gångarna under Skandiahuset. Hens leende blixtrar längst in i alla speglar. Hens läppar formar ord bakom alla uppgivna (drömmande) suckar. Hen bränner upp Den Kungliga Operan varje natt. Hen slickar den döende sverigedemokraten i örat. Hen går ut och in genom SevenElevenButiken på Sveavägen och vrålar att hon/hon/hen är gåtan vi alla glömt. Röken vi inte längre ser, men ibland känner. Längst in. The elf-smile in her eyes. De brinnande bokstäverna på hennes bröst. Allt det där som bildade ord, meningar, oläsbara böcker och viskade uppe bland kristallkronorna.

Allt det där som var du.

Nu.

Starvation Cove.

Blodet bakom deras ögon.

Du har aldrig vågat någonting.

JAG: Men, min skäggväxt då. Den är just inte mycket för denna världen. Den där mustaschen som jag envisas med att odla är just det – bara en mustasch. Min mustasch är en avsaknad av polisonger, av hår på bröstet, av en röst som någon lyssnar på. Manlighet? Jag är en ynkrygg.

MARAN: Pyttsan., vad pratar han om? Jag har inget hår på bröstet. Alla lyssnar på mig. Alla letar efter mig. Men ingen hittar mig och det får mig alltid att bli så full i skratt. Jag klättrar upp och tittar på er och tänker att ni är som små myror. Går i varandras doftspår gör ni. Ni är som hundar som åker runt runt runt i en karusell som aldrig stannar. Men, varför gör ni ingenting annat? Ni borde gå på teater någon gång. Nå! Går den lilla mustaschen på teater någon gång?

JAG: Jag kan inte minnas sist jag var på teater. Räknas opera?

MARAN: Jag vet inte. Det bestämmer du.

JAG: Då var jag på teater. Det var om tsunamin. Jag var inte där. Om jag varit det hade jag dött. Jag hade blivit så nyfiken. Undrat varför havsvattnet kunde försvinna sådär. Jag visste ingenting om tsunamis då, julen 2004. Det är så mycket som jag tror jag vet men egentligen vet mycket litet om. Varför talar jag med dig egentligen? Du finns väl inte?

MARAN: Å, allt du tänker på finns. Visste du inte det?

JAG: Mina polisonger?

MARAN: Ser du dem inte?

JAG: Jag ser Allen Ginsberg. Han skottar snö utanför porten. Hans flint glänser som nyspolad is.