M: Varför säger du att Allen Ginsberg varit på månen? Det har han inte.
J: Jag är väl besatt av honom. Jag tycker om att se honom i olika situationer. Som en seriefigur. Nu ser jag honom enkom iklädd kilt springa uppför kullen på gärdet. Han håller armarna som om han spelade säckpipa. Givetvis finns ingen säckpipa. Och hans långa hår, det på sidorna, det fladdrar i vinden som om han stod i fören på Titanic med kuken bultande av blod och skrek att han var på väg. Och då lyfter Titanic och svävar upp mot mörkret. Mot månen och där överlever bara Allen. Alla andra dör. Det är bara så det är.
M: Jag då?
J: Du?
M: Också jag är din fantasi.
J: Ja?
M: Hur ser du mig?
J: Du är ganska lik Tingeling från Peter Pan. Fast du är av människostorlek och din acne är ganska så allvarlig. Du har ett tandställningsleende och jag är helt säker på att du föddes i en 1700-talsroman. En där Allen går och skrotar i också, fast utanför ramberättelsen. Allen sitter på författarinnans näsa och talar guarani. Han är som en blandning av Tarzan och Sokrates.
M: Det är inte sant.
J: Det finns väl ingen sanning?
M: Det finns bara sanning.
J: Förklata.
M: All fantasi är sanning.
J: Irriterande sagoväsen, förklara!
M: Allt är sant, och osant – samtidigt. Vi lever i en sann värld och varje tanke vi har i denna sanna värld är en sann lögn. Ingen av dina tankar kan någonsin tolka, eller se världen såsom den verkligen är, men varenda en av dina tankar, varje lögn, är inte mindre sann för det. Det är bara i mellanrummet mellan din egna sanna värld och det sanna du inte kan nå, den fysiska världen, allt det andra, det som inte är du, som lögnen uppstår och därför kan ingenting vara sant, samtidigt som allt är sant hela tiden. Och det säger jag, en finnig liten sagoskapelse i huvudet på dig som skriver det här just nu. Ja, ja, skriv du att jag håller en gråtande Allen Ginsberg i handen och att jag tröstar honom med plutande läppar och fladdrande ögonfransar innan vi hoppar ner i en vulkan fylld av chokladpengar inslagna i guldfoliepapper. Gör det bara. Du kan inte ljuga för dig själv.
Men hur faller snön därute på torget? Hur tar vinden tag i snöflingorna innan de når marken. Hur ser det ut när vinden kastar upp snön mot ett mjölkfärgat universum? Hur känns kylan längst ut till havs? Hur smakade giftet på din tunga?
Then they traveled a distance, the journey went a little further;
the horse stops and listens, pricks its ears and scouts.
The girl then raised her head, she saw feathers there in the trailing snow.
asked then, spoke: ”What kind of tracks are seen there?”
The blacksmith Ilmarinen said: ”A hare has just run here.”
Poor youth sighs loudly, the girl sighs deeply and gasps,
speaks thus, speaks thus: ”Woe to me poor, afflicted!
It would certainly be better, I would have had it better,
alas, if I could follow the hare, try the cross coin Josse’s cows,
than in this blacksmith’s carriage, under the scarecrow’s sled trap;
more beautiful than the hare’s hairband, sweeter the lips of Joss.”
J: Det var en sval och mycket skön högsommarkväll och jag oroade mig oerhört mycket för Frank Zappas lungor. Hans bringa var så skör. Hans livsplågade väsen var som en fångad fisk som kämpade för sitt liv nere på botten av en hink till hälften fylld av gammalt otjänligt vatten.
M: Gå ut med soporna nu. Gå ut med dem och kisa i solen. Minns hur de där uppvärmda stenhällarna kändes under dina nakna fötter. Hur bortkommen du känt dig i vartenda jävla demonstrationståg.
J: Någon borde torka Frank Zappas tårar.
J: Emma Bovarys dödskamp.
M: Ja?
J: Det har aldrig hänt.
Också här är jag en parantes.
Var? Nere i Vinterhamn.
Jag är någon som någon ser och låter tanken snudda vid, låter en vagt undrande fråga passera lika omedvetet som ett fiskstims synkrona rörelser.
Ingen alls. Inte någon särskild. Sådär som du kände när du satt på barerna i Berlin. När du drack öl efter öl och rökte cigarill efter cigarill och aldrig någonsin pratade med någon.
Min barndom pågår där, i fiskstimmets mitt.
Nej.
Däri dväljs barndomens löften och eder.
Vilka?
Jag ska aldrig bli som Er. Aldrig bli som dem!
Det viktiga?
På sommaren blixtrar solkatter i vinglas på uteserveringen.
Ljug för mig.
Jag går aldrig barfota längre.
detibrunnen 