Buss 142, platsen där MCandless dog, står på ett museum. Innan dess vallfärdade människor till den i ödemarken.
Vad visar det på?
Det visar på vår envisa förmåga att sanktifiera saker och ting. Fylla objekt med mening. Vi kan liksom inte låta bli.
Buss 142 är inte bara en plats, ett objekt. Inte bara ett rum där en ung mans döda kropp ruttnade inuti en sovsäck. Bussen är ett slukhål, symptomet på en aldrig sinande aptit, ett kärl för drömmar och projiceringar.
Vi vet att en döende man läste Jack London här och det är i den tystnaden, mellan de faktiska raderna i Londons roman och vissheten om det sinne som läste dem (McCandless), vi försöker jaga ikapp och definiera en upphöjd verklighet. En sanning där vi, om vi bara befinner oss där, kan tillskriva oss eftersträvansvärda egenskaper.
Att befinna sig där är att åberopa en biljett till det subtila. Det är att ta ett medvetet steg in i något vi föreställer oss vi kan få tillgång till – bara vi slutar ögonen (eller öppnar dem) – när vi befinner oss på en dylik sanktifierad plats.
Vi känner stjärnhimlen brinna ovanför oss, samtidigt som vi faller ner mot en öppen grav. Friheten vägrar dock att slutgiltigt definieras, är som tvål i våra händer, en brand inuti, och en vind utanför, vårt kroppsliga fängsel.
Inuti buss 142, stående på pyramidens stopp, dagen innan den stora resan tar sin början.
.
detibrunnen 