How about that dance?
Wich one?
The one u did 1989.
When u where 11 and she was 14?
Yeah, that one.
…
i natt drömde tretusen personer att de stod och väntade under klockan på the grand staircase på Titanic. En av dessa personer väntade på en av dem som också drömde att de stod och väntade, fast på en annan. På en fritidsgård i Dresden för tjugosju år sedan spelades ett jazzsolo som fortfarande, än idag, dras till minnes av dem som var där. Hälften tyckte jazzsolot var fantastiskt. Den andra hälften att var det värsta jazzsolot i musikhistorien. På en toalett på Hamburgs tågstationen klev en lång, gänglig kvinna upp på handfatet och skrev ovanför spegeln
”Nothing is more punk rock than a jazz solo with only one note”
Hon kunde ha blivit det hon ville, men istället för att bli något tänkte hon på utdöda björnar, på hur deras fotspår kändes i snö.
Was there a smell?
Ja, doften av höst och tuggummi
Höstloven mellan cyklarna
parkerade i skuggan bakom kyrkan
musiken
i The Crying Game
jättesengångarna
som vandrade
upp I Nordamerika
de grävde inga tunnlar där
…
Jag vill inte göra min röst hörd. Vd vill jag då? Jag vill veta mera om världen. Låta min organism genomilas av upplevelser och lukter. Förklara den, för mig, den korta tiden jag är här. Upplevelser. Vattnet i Övertorneå. Det var kallt i poolen på hotelltaket i Nice. Jag satt vid poolkanten och såg R och F leka i det solglittrande vattnet och var lycklig. Min och Ås resa till Rhodos. Pernilla Randolfs ensamsteg i de gråblå höstskogarna. Går världen att förklaras? Nej, men det går att försöka. Går min värld att förklaras, delge den till andra som den är. Kanske. Någon gång kommer jag nog att försöka. Rädd bara. Att jag inte är smutsig nog. Inte står i tillräckligt stark opposition mot världen. Att orättvisorna i den är mig likgiltig. Jag då? Nej, jag vill inte ha lovord, inte längre (här ljuger jag kanske – men bara kanske – ty jag vet inte vad som skulle hända med mig om lovorden kom). Jag vill lära mig. Vältra mig i dåtiden så mycket att jag en dag plötsligt förmår att se de döda. Veckla ut en karta över de utdöda jättebjörnarnas gener på marken och slänga mig ned i gräset och varsebli tusen och åter tusen förlorade år. Jag kanske inte var född till åskådare, men en åskådare är vad jag är nu. Det finns ingen blodkokande passion, ingen prins Hamlet i mig. Det finns ingen att hämnas på. Det finns visshet om död, om det vackra, det förgängliga. Om att det finns så mycket smartare och klokare människor än mig själv. En del av dem är onda. Hur många? Jag vet inte. Jag är inte ond. Hur vet jag det? Kan jag verkligen vara säker på att jag inte är ond? Om själviskhet är synonymt med ondska, då är jag ond. Ibland (ofta) tänker jag på mitt skrala kulturella kapital. Då sticker det till av bitterhet i mig. Då dyker ”tänk om”- meningarna upp och de är som hajarna i Den gamle. De lämnar mig inte ifred. Tänk om jag fötts in i annan familj, varit ett kulturbarn. Tänk om jag skaffat mig en utbildning på universitetet. Tänk om jag hade skrivit mer, läst mer, de där åren mellan 19 och 32, istället för att jaga växelpengar till sprit och annan skit. Tänk om. Gör det nu. Läs och skriv. Väj inte undan det svarta, och inte heller det ljusa.
Paris? Jo tack! Det enda trevliga var att se på Apolloniare som ständigt föll av sin häst i febrigt ivriga försök att bli artillerist.
detibrunnen 