Stigen i skogen

Syrenerna. Stålgrå i skymningen och mitt på dagen glänsande som påfågelfjädrar. Läste en kandidatuppsats om Paula igår. Tänkte på ordningen. Om vi ger ut hela jävla sviten. Kanske Dam i svart som prolog? Kanske behålla den ordning jag läst i? Då är Paula ett mysterium fem böcker in. Knappt nämnd. Mitt subjekt. Ute i periferin. Söker inte centrum längre. Eller jo, men gör det med ryggen bortvänd, kastar en blick över axeln då och då, som om jag var jagad och nyfiken på samma gång. Herzog promenerade från München till Paris 1972. Han skrev såsom jag borde ha skrivit när jag sprang från Sälen till Sunne. Men jag visste inte då. Nu vet jag. Det är i fragment man måste närma sig centrum. Det är det enda sättet att göra det utan att det ska bli banalt. Någon har sökt efter löparskor på min telefon, kan inte minnas att det är jag. Förra veckan frågade jag en AI om Bärbel Wöckel. AI:n svarade att Wöckel var död, att hon dog 2018. Det är inte sant. Wöckel lever fortfarande. Hur ska jag bli en som skrattar mer? Bedragaren från Norge säger att ”det är svårt att vara lycklig om man inte har några pengar”. Jag hatar honom. Hatar att samhället är riggat så att en sån som han sitter på ett slott med miljoner på bankkontot. Hatar att tomheten härskar, det är i tomheten sådana som norrmannen, sverigedemokrater och förenklingshysteriker biter sig fast och därefter växer. Frukta Gud. Frukta främlingen. Frukta mig. Jag kommer aldrig någonsin att bli någon som någon fruktar. Kommer förbli i periferin. Tänka på ormbunkarna som blev till femtio meter höga träd.