Idag tänker jag ögonblicket i en människas liv då hon övergår från barndom till det där andra. Jag tänker på de första raderna i Shoreline av Broder Daniel (ever since i was 8 or 9, i´ve been standin on the shoreline), på den sista meningen i Hemingways novell Indian Camp (In the early morning in the lake sitting in the stern of the boat with his father rowing, he felt quite sure that he would never die), på Rubys sista sommar som barn i The Trouble I´ve Seen av Martha Gellhorn, på The Fall from Innocence av Stephen King, på Stagnelius skildringar av det oundvikliga överskridandet från barndomens paradis, via pubertetens syndafall, in i vuxenlivets öken. Jag tänker på boken jag precis läst, ”Källan” av Walter Ljungqvist.
Något av det gamla i mig viskar ibland, tillräckligt högt för att jag ska stanna till och lyssna på 10-åringen i mig. På den där pojken som innan sommarlovet just läst alla böcker om rymden på skolbiblioteket och kände sig klar. Inte redo för någonting nytt, utan färdig. Det fanns ju inga fler böcker att läsa. Tanken på att det skulle komma nya böcker som skulle omkullkasta idéerna i dem jag läst fanns inte. Inte just precis då. Bara en bäckvattensklar ström inuti mig som för första och sista gången i mitt liv bekräftade för mig att jag var klar. Jag visste allt som fanns att veta.
Detta var inget jag fann ord för då. Men, nu, idag, tänker jag att det är så det är. En kort tid står du högst upp på barndomens berg. De vidare uppväxtårens snåriga skogar och vuxenlivets oåtkomliga bergstoppar är dolda i dimma. Där, på toppen av barndomens berg, är du ditt känsligaste jag. Det du ser eller upplever där träffar dig med större kraft än någonting annat förmår göra, varken tidigare eller senare. Något som de vuxna skulle definiera som banalt blir ditt livs största äventyr, ett första möte blir en bild du aldrig kan sudda bort, blir den högsta lyckan eller den största rädslan du inte kunde förklara då och som för alltid stannar kvar oförklarad i dig likt ett inomkroppsligt brus innan det vidare livets allt mattare solstrålar och ihärdigare hagelstormar tar dig i anspråk.
Walter Ljungqvists författarskap är ett sökande tillbaka till detta. Till ett språk som vill finna stigen som löper genom vuxenlivets dimmor tillbaka till barndomen. Till det där. Lyckas han? Jag vet inte. Lyckas någon? Den vuxne har skrivit så mycket på det som en gång var tomt, det tabula rasa som tio-åringen skrev den första meningen på. Den första meningen med en punkt.
Anna von Hausswolff säger det bra med ett musikstycke hon skrev efter att ha läst just ”Källan”. Det är ett fint stycke. Om man blundar och lyssnar kan man nästan få en skymt av barndomens berg, förnimma det hemska, vackra, det idag ännu oförklarade. Det som du såg och kände en gång där på toppen av barndomsberget.
https://ashinternational.bandcamp.com/album/k-llan-betatype
detibrunnen 