1908

Jag och Tintomara hade suttit vid ekträdet hela natten. När natten var som mörkast såg vi syrenerna utanför nummer 18 lysa som blåa stjärnor omgivna av en mörkgrön himmel. Det var då, strax innan soluppgången, jag först började förstå vem hen egentligen var, att hen var en sorts varelse som långsamt föryngrades, mycket långsammare än jag åldrades. Var Tintomara odödlig? En välsignelse eller ett gift? Hennes (oftast var hen en hon) händer hade med största säkerhet känt på mycket mera saker än jag kunde föreställa mig. Rimbauds kuk. En pälsfodrad släde en snöig juldagsmorgon 1873. Och läpparna, vad hade dem varit? Hade hon tryckt sina läppar mot en nybalsamerad faraos? Ätit frukter och bär som idag, denna natt, varit utdöda i miljontals år och vars vidunderliga smaker därför bara fanns som ett minne inuti henne?

J: Gud siktade dåligt 1908.

T: Gud?

J: Ja, Gud.

T: Du tror ju inte på någon Gud. Så, det där var väl en konstig fråga.

J: Vad är det, jaha, jag egentligen vill prata om då? Du som vet.

T: Du vill säkert prata om de män som du har kysst i dina drömmar.

J: Vill jag?

T: Ja, du vill veta varför du kysste dem. Konstigt nog. Veta, veta, veta. Varför, varför, varför.

J: Det tror jag inte.

T: Hur många är det?

J: Två.

T: Ja?

J: En gång drömde jag att jag satte mig i Christoffer Hitchens knä. Han gungade mig som ett barn, rökte och skrattade och sen kysste jag honom. Jag tror jag var ung i drömmen, inte mer än tio år, hade på mig en för stor 1700-talsskjorta. Vi var omgivna av kulörta lyktor och bordet var fullt av dricksglas, halvdruckna flaskor och askfat. Allt var som tre timmar efter att en impressionistisk tavla målats klart.

T: Den andra då?