Juli

Hon hoppade efter sitt barn ner i havet. Båda dog. Sjuårspojken och mamman. Jag kommer aldrig bli varse vad de gjorde den sista morgonen i livet. Skrattade de. Kramades. Bråkade. Längtade pojken efter att godisbutiken skulle öppna. Mammans ögonblicksbeslut. Det vackraste en människa kan göra. Hon gjorde det.

…

Maråker känns som en kuliss i filmen Big Fish, Är helt säker på att den enögda spådomshäxan bor i något av husen här. Vill jag se in i hennes glasöga? Se min egen död? Vars ska jag hänga upp mina skor?

…

Vi är alla Nora (Ibsen). Snart går det upp för oss allihop hur mycket samhället (Noras man) sviker när det väl gäller. Då slår vi oss fria. Stänger dörren till samhället som ångrat sig och bedjande vill ha oss kvar, går ner i trapphuset, sjunger en jävla sång, går ut i världen på jakt efter rent vatten.

…

Mamman var det allra värsta. Övervakningsfilm visar hur hon dödar pojken. Lyfter sjuårskroppen och slänger den överbord. Den lilla pojken. Finns inte ord för sådant.

…

Vi ska nog gå på gudstjänst idag. Friluftskyrkan med ett flyttblock till altare. Pojken. Pojken. Pojken. Det finns ingen gud. Men, vi går nog på gudstjänsten ändå. Blir en del av människoflocken som famlar efter låtsasljus i mörkret.

…

do stars ever blow about? she asked.

…

Flickan stod kvar, hårt sminkad i kvällskuggan, till hälften dold av en hösttrött syrenbuske. Hon bar svartvita träningsbyxor och en långärmad tröja, vid i halsen där ett silverhalsband lyste som en måne mot en sommarbränd brun hy. Flickans blonda hår med mörka slingor, likt streck av kol i ett åkerlandskap, var knutet i en stram tofs. Hennes kläder och stil har inte förändrats ett enda dugg tänkte jag fast jag visste att det inte var sant. Jag mindes inte vad hon haft haft på sig då, trettio år tidigare, inte mer än att kläderna var mörka, troligtvis svarta. Och kanske att hon hade byxor, men hon skulle kunna ha haft kjol, möjligen klänning.

….

Keiza considered.

Ahab was real.

The old poet withered.

The monster could feel.

….

Terra Nova. Scotts sista timmar i livet. Evans och Oates. Orangutangviskningen i snöstormen. Marie Antoinettes bröst. Axel von Färsens steg in i gatloppsdöden. Madame L:s huvud på en påle. Mamman som knöt näven i fickan och lyfte upp sitt barn, slängde ner sin pojke i havet. Därnere väntade inte döden. Inte alls! Där väntade Werner Herzog i en roddbåt. Barnet landade mjukt på en jättelik hög med fisknät. De log mot varandra, Werner och pojken. Återseendets varma, varma, varma leende och sen rodde de precis dit den sjuårige pojken önskade; till Eldorado, till Tatoine och Degoba, till pojkens nästan färdigbyggda stad i Minecraft, till den där fotbollsplanen, till den där dagen för längesen då allt var glatt och bra.

….

Det har regnat under natten igen. Går upp innan 4, trots inte ställd klocka. Ger katten mat, försöker skriva på den nya. Tassar. Kan gå. Kan gå. Om jag vågar. Blir det svåra. Har aldrig vågat något. Sedan tre sidor KM. Hennes meningar. Älskar dem. Är likadan (inbillar jag mig). Jag ser hundratals isjörnar uppe på himlen. Isbjörnarna har vänt ute i kosmos, nu galopperar de mot mig, deras tassar smeker snart gräset .

…

Prudence Mitchell, Prudie, Prudy Gilby, Trudy. Hon är den svarta diamanten i Hemingways noveller. Den gnistrande tråden. Katten jag vill följa in i mörkret.

…

Idag, eller imorgon, ska vi gå upp på Järvsöklacken. Nästan bestiga ett berg, i alla fall besegra en kulle.

…

Lövprasslig sommar. En kvistig stig upp till en koja eller glänta. Vi är tre barn; jag, Sara och ännu ett. Jag tror det kan vara Saras storasyster. Hon är inte mycket äldre än mig och Sara, som är jämnåriga. Hon kanske är fem eller sex år gammal. Jag och Sara kanske är tre eller fyra. Storasystern har mörkt hår och bestämda ögon. Sara är blond, nästintill kritvit, och hon har skrattiga ögon och körsbärsröd mun.

…

Jag har drömt nästan samma dröm som Linda gör i ”Prelude”. Nästan exakt samma.

…

Vi går ensamma genom en stig upp till en solbelyst, hummeltung, jasmindoftande kulle. Dold bland tätt växande lövträd på kullens topp finns en koja. Jag minns de svajande plankorna inunder mina barnfötter, hur det kändes som att försiktigt balansera på ytan av en sjö. Vi står i ring, och det känns som om vi står i allvarlig tystnad, att det är i en allvarlig tystnad som storasysten och Sara tar av sig byxor och trosor och hur de, särskilt storasystern, med allvarliga djurblänkande ögon, ber mig att göra samma sak.

…

Det snöade i Nynäshamn den vintern. När vi spelade in demon. Då kände jag mig rädd och utanför, som att bli tagen med byxorna nere. Minns de många kopparna kaffe med U utanför studion. Cigaretterna och hur snön landade på våra näsor. Vi stod tysta och hörde hur de andra vrålskrattade inne i studion. Vi var inte alls en del av den där energin då. Blev det kanske lite mera sen. Jag för att jag bestämde mig för att inte våga mera. Inte komma med flera låtidéer och istället bli suputen, rumlaren, den som inte tog något på allvar. Jag tog tag i det dära känsliga självförverklingsmonstret och dräpte det.

Bakom den dova svenska sommargrönskan hörs vuxenröster, ljuden från en fest ute på radhusverandan når oss likt bränningar på en strand. Klirrande glas. Hackiga skratt. Rösterna når inte in till oss, de betyder ingenting utan studsar på vår tystnadsbubbla, vår barndomshinna, likt insekter mot ett fönsterglas. Först tar storasystern på mitt kön och sedan tar Sara på det och det är då jag blir medveten om mitt kön. Ta på mig med, piper Saras körsbärsmun. Jag tar på Saras kön och sedan på storasysterns. Någonting stegrar sig inuti, något som avkräver en förklaring men inte får någon.