Juli

How dull are u?

Very dull, thank you.

…

Jag går långsamt. Trottoaren är eftermiddagstom. Hyreshusen ligger i skugga. Jag sneglar upp på balkongerna. De flesta är tomma. Jag tänker att balkongerna har tömts eftersom ingen röker längre. Hej, Pelle, säger en mild mansröst bakom mig. Jag känner hur min mun dras ut till ett leende när jag vänder mig om. Det är Filip Strauss. Han går snabbt med sina jeansben och svänger med armarna, lika stadigt som en pendel, och höften vaggar som om han inte kunde bestämma sig för om han ska fortsätta gå eller börja springa. Vid busshållsplatsen, där en kvinna i burka stirrar ned på en blinkande smartphone, och drar, nästan skakar, i en barnvagn där två barn sitter upp, raka i ryggen, och stirrar ut på gatan, höjer Strauss ena armen till hälsning. Jag tänker på de svartvita fotografierna av general Paulus när denne precis kapitulerat för ryssarna. Strauss utseende påminner en hel del om Waldemar Cerpinski, den dubbla OS-guldmedaljören i maraton från det forna DDR. De har likadana buskiga polisonger, inskjunkna ögon, böjda höknäsa och begynnande skallighet. Hej, Pelle, ska du till Majken?

…

För några år sedan började jag med en ny vana. Jag hade med stigande fasa känt hur mitt läsande börjat gå i cirklar, att jag bara, hur mycket jag än försökte, återkom till samma sorts böcker och vissa sorters författare. Jag läste sällan något nytt. Lösningen på detta problem infann sig under en blöt kväll i Malmö när jag och Å, som vi har för vana att göra, slog oss ner och pratade med några för oss helt okända personer, i detta fall två välklädda trettioårsmän. Samtalet kom in på böcker och jag frågade den ena av de två vilken roman som var den bästa han nånsin läst. Han sa vilken det var, sneglade därefter lite surt på mig och undrade varför jag ville veta, jag skulle ju ändå inte läsa denna roman. Det skulle jag visst, menade jag, och beställde därefter sagda verk på nätet.

Detta har jag fortsatt med och det var just efter en sådan här fråga som jag av min vän J fick svaret: Walter Ljungqvist, och då särskilt dennes Jerk Dandelin-svit på 11 böcker. För en vecka sedan slog jag igen pärmarna på den sista delen, ”Sörj dina träd”, och känslan när jag gjorde detta var märklig. Jag kände mig nyvaken, småberusad, elektrifierad, som om jag precis seglat över ett okänt dimhöljt hav, kryssat mellan ömsom kala, ömsom blomsterfyllda skär. På andra sidan av alla dessa tusentals sidor fortsatte jag att vandra ut och in i okända skrymslen av mig själv. Jag hade, i korta övergående glimtar, genomskådat tidens potemkinkulisser och stod vapenlös kvar i litteraturens skogsbryn med ryggen vänd mot en oändlig stjärnhimmel där gäckande gåtor skrattade åt varje försök till svar.

Det där var mycket att smälta. Vad rör sig detta om egentligen? Jag ska försöka skissera ett svar. Den första delen i Jerk Dandelin-sviten, ”Revolt i grönska”, publicerades 1951, den sista, ”Sörj dina träd”, kom 1974. Det skulle ha blivit ännu en, men den förblev oskriven (Walter Ljungqvist dog 1974). Romanerna, som alla är fristående, men samtidigt sitter ihop, består av en krossad kronologi som sträcker sig från början av 1800-talet till 1972. Berättarperspektiven är skiftande. Jerk Dandelin är ofta centrum, men lika ofta är han det inte. Mycket av prosan, dess undersökande av tiden och varandet, påminner om modernister som Proust eller Mann, men här finns mycket annat också: ett sökande tillbaka till barndomens renhet i romantikens anda, den existensiella vilsenhet som var förhärskade efter de två världskrigen, en dragning mot en postmodern syn på sanning, men samtidigt ett frenetiskt motstånd mot en sådan syn. Här finns Mansfield och Faulkner och en litterär strategi som jag skulle vilja beskriva som en inverterad Hemingway. Där Hemingway fokuserar på själva kärnan, skalar bort allt utanför och uppmuntrar läsaren att fylla i de rymder som omger centrum, där gör Ljungkvist precis tvärtom: han lämnar kärnan oberörd och koncentrerar sig istället på allt det som aldrig riktigt når fram. Båda dessa litterära strategier fungerar, och de gör det med snarlikt resultat vilket är något jag finner vara mycket fascinerande.

Det är så mycket jag vill berätta om: Amanda Flychts guldkaross, sextonårsbettet, Pernilla Randolfs vandringar i skogen strax innan sin död, Ossians uppgörelse med sin far och kapitulation inför sin mor, bröderna Grandien, Elisabeth, Paula (Paula!), den fantastiska skildringen av barndomens zenit och livsomvälvande slut i ”Källan”, Tea (Tea!), Topsy, Cecilia Qvarfordt, Olga Dandelin, Tom Fontanell. Och ja, mycket mer och många fler.

Så, har du inte läst Walter Ljungqvists Jerk Dandelin-svit (något jag med stor säkerhet förmodar att du ej har, verket har sorgligt nog fallit i glömska) så rekommenderar jag dig att göra det. Det är ett fascinerande livsverk, utan början och utan slut, en gåta ställd inuti en gåta och en läsfest som bara fortsätter.

Jag själv läste sviten under två års tid. Jag läste den inte i ordningen romanerna gavs ut utan jag fick delarna i en ordning som bestämdes av min vän J. Det var en ordning som fungerade mycket väl, så jag delger den här:

1: Erika, Erika (del 9)

2: Väggarna har ögon (del 10)

3: Kammarorgel (del 3)

4: Brevet från Casper (del 4)

5: Paula (del 5)

6: I stormen (del 7)

7: Ossian (del 6)

8: Liljor i Saron (del 2)

9: Källan (del 8)

10: Revolt i grönska (del 1)

11: Sörj dina träd (del 11)

…

Strauss ser på mig med en lite för mild blick. Ögonen är som smutsiga sjöar där en bit glas glänser på botten. Hans blick har alltid varit sådan, tänker jag, det finns inget verkligt djup i honom. Javisst, säger jag, tänk att hon fyller fyrtio. Vad gamla vi har blivit. Strauss nickar bekräftande, som om jag precis svarat rätt på en ganska så klurig fråga. Livets mening, tänker jag slängigt och kontrollerar att min frisyr fortfarande är intakt. För några månader upptäckte jag att även jag börjat bli tunnhårig. Jag har därför börjat applicera minoxidil på skalpen, det ända som hittills hänt är att huden på mina händer har blivit torra. Jag har även börjat med att applicera minoxidil på mina pojksläta kinder. En av mina mest automatiska lögner är att jag längtat efter polisonger sedan jag var liten. Det var först i tjugoårsåldern denna längtan kom, när jag förstod att min skäggväxt skulle förbli klen. Jag försöker le. Jag och Strauss går bredivd varandra på den smala trottoaren. Jag tänker att jag iallafall är snyggare än Strauss, trots Strauss buskiga Cerpinski-polisonger. Jag biter i läppen och skakar på huvudet, trycker tillbaka en kall våg av hopplöshet, ett slingrande lämmeltåg av kalla maskvarelser som stadigt förökat sig; den sortens buketter av förtvivlan som rotar sig hos misslyckade människor och förr eller senare tar över kropp och sinne helt.

…

Tintomara! Kom tillbaka, jag har sett dig nu! Du finns på en film uppladdad på youtube.

…

Jag tänker på lägenheten i Solna, på den smutsiga madrassen som var min säng och de dammiga böckerna som låg på golvet bredvid. När jag inte var full, och därmed med lätthet kunde somna, läste jag en liten bit, detta gjorde jag under flera års tid, i Anthony Beevers Stalingrad. Det var den enda bok som lugnade mig, som fick tankefåglarna att fälla in sina vilt flaxande vingar, som styrde in floden av associationer och fick min puls att gå ner. Det spelade ingen roll vilket avsnitt jag läste i: om wermachts lyckade 1941, anstormningen av Stalingrad hösten 1942, Mansteins undsättningsförsök december 1942, undergången 1943; tillslut svävade samma bild inuti mitt sinne; en ensam tysk soldat, döende i snön, omgiven av ren och livsdödande kyla, ansatt av svält, av löss och med ett tunt spretigt skägg. Det var bara då, när denna döende soldat var det enda som förhärskade i mitt sinne som jag kunde somna.

…

J; Är det du, i det där klippet?’

M: Ja, det är jag. Jag vandrade bredvid varje soldat i det där kriget. Viskade blomsterramsor inuti varje öra. Var ett oskuldsfullt skratt bakom varje kanonsalva. Jag spelade melodierna, musiken som bara dödligt sårade får lyssna på. Fast jag är såklart med flera gånger i ditt lilla klipp. Men, du tänker på min mest självklara inkarnation.

J: Är du flickan i vit klänning som man ser fyra minuter och tio sekunder in i klippet?

M: Ja, säger jag. Bland annat.

…

Jag kände att jag stod över honom. Att jag kunde kosta på mig att dröja med mina svar. Jag vågade möta Schulmans blick. Att jag var en intressantare person, men inte en intressant. Jag var som huvudkaraktären i Alexander Skantzes roman Plus, minus, noll. Schulman var inte Anas, men Schulman var definitivt en minusperson. Visste han det själv? Att hans dikter inte lästes av någon? Om det sociala spelet var en borg där en sådan som Anas var inlåst i fångelsehplans mörker, då var Schulman en sådan som satt dumt leende i trappan ned till fängelsehålan. Jag stod i samma trappa, men högre upp. Jag stod med ryggen vänd mot fängelsehålan och såg människorna på borggården, hur de talade, log och nickade mot varandra. Några få steg och jag skulle vara där, jag också. Ibland hade det hänt att jag tagit mig ut dit, men bara tillfällighetsvis. Oftast efter några sniffar kokain eller tjack. Då stod jag där, i den friska sociala luften ute på borggården. Då talade, log och nickade jag med, men eftersom jag var hög och full mindes jag ingenting av vad jag sagt, eller gjort när jag var tillbaka i trappan ned till fängelsehålan.

…

Någonstans på borggården låg trappan som ledde uppåt, till de vackra, till plusmänniskorna. De jag från min plats några trappsteg ned i mörkret kunde se; silhuetter som skred från fönster till fönster, leende ljusgestalter som visade sig på balkonger för alla oss som stod nedanför. Jag hade alltid trott att det var där jag hörde hemma, att jag, för eller senare, skulle finna trappan på borggården och en gång för alla kliva uppåt. Jag hade alltid trott att jag var så intelligent, så talangfull och såg så bra ut att min förflyttning, från trappan ned till fängelshålan upp till de soldränkta salongerna, var oundviklig. Att mina svårigheter var som svarta pärlor alla plusmänniskor inte skulle motstå när de väl fick syn på dem. Var inte alla framgångshistorier så? Inledda av något som alltid benämndes för en tid i helvetet? Nu var jag dock mer än fyrtio år fyllda. Jag var nästan fyrtioett och bara några dagar tidigare hade jag sett ett fotografi tagit på mig själv som, istället för att nästan ge mig en skymt upp till parnassen där jag tyckte jag hörde hemma, snarare fick mig att jag backa, ett lika delar resignerat som skräckfullt steg, ned mot kylan i fängelsehålan där Anas och alla andra minusmänniskor krälade i mörkret.

…

Varför blir jag inte klimataktivist?

Jag skulle ju gå på ett möte i våras, med återställ våtmarker.

Jag visade mejlkonversationen för J.

Det blixtrade av förakt i J:s ögon.

Så mycket att jag inte gick till det där mötet.

Sedan dess har vi inte setts, jag och J. Men, jag vet att det inte är därför.

Studenten på himmelska fridens torg. Han som gjorde sig till en mur framför en stridsvagn.

Jag undrar vilkas förakt han väckte.

Inte mitt. Jag älskade honom.

…

Detta var en ny tanke för mig. Jag hade alltid tänkt mig som en svan bland ankungar. Det hade aldrig slagit mig att de allra flesta ankungar känner så, att de är gjorda för någonting bättre; att det är alla de andra köttsliga kärlen som fyller rummen runtom dig som inte är fyllda av lika unika tankar som du. Människan är, när alla skal är borta, i grunden en solipsistisk varelse. Hon är pastor Gregorius, hon vill bli bli beundrad, i brist på det fruktad, i brist på det föraktad. Hon är Ahab, uppfylld av strider av kosmiska dimensioner, i opposition mot allt. Hon är Kurtz, lika fruktad av omvärlden som av sig själv. FLER EXEMPEL Ja, hon är allt det där, men hon är framförallt, allra längst in, en myra bland miljarder andra myror, ohjälpligt inlåst inuti en mörknande stack, någon som när spegel efter spegel passeras i livslabytinten ser konturerna av en myrdrottning. Något gudalikt, något som de, gång på gång med en dåres envishet, misstar för att vara det allra sannaste, det de egentligen är. Jag sneglade på Schulman. På kroppen bredvid mig. Sculman berättade leende om sina två barn. En rultig pojke som fyllt sju och skulle börja skolan efter sommaren. En flicka på fyra som fick sjövattnet i Shulmans ögon att klarna en aning när han talade om henne. Jag tänkte på fotografiet. Jag kunde inte sluta tänka på det.

…