Människan är, när alla skal är borta, i grunden en solipsistisk varelse. Hon skapar sig en värld där den egna personen inte bara befinner sig i centrum, utan är centrum. Gör det inte varenda en av oss unik? Är vi inte som snöflingor, unikt sammansatta, här nu, borta snart. Jag tände ännu en cigarett. Jag såg Majas hus nu. En blekgrå villa, tre våningar hög, som hon hade hyrt i två års tid. Villan stod skild från den övriga bebgyggelsen. En nedförsbacke av nylagd asfalt ledde fram till huset som i sin blekgråhet såg ut att ha stått oskyddad i solen mitt i en öken i flera decennier och därefter förflyttats till denna plats genom magi. Takpannorna var taggiga och slitna. Mörka lövträd hade växt så nära fasaden att det såg ut som om de varje natt försökte knuffa huset ner i mälaren. Människan är så mycket, tänkte jag, och klev in i en kupol av ljud, några steg in i kupolen utkristalliserade sig först en trumrytm, sedan en hackande gitarr och sedan en väsande elbil kört i för hög hastighet förbi mig och Schulman nickade jag med i några takter i det jag nu hörde var Hush med Kula Shaker. Maja hade högtalare i köket. Dessa brukade hon, när det var sommar och fest, vända mot två öppna ohaspade fönster, de gick inte att haspa fast, som vette ut mot trädgården. Människan är så mycket, tänkte jag, men ändå är hon samma sak. Hon har sina begränsningar, sina murar av mänsklighet hon, ibland självsäkert, ibland desperat, försöker att klättra över.
…
En svart kvinna dansar på isflaket, applåderad av ingen. Tulltjänstemännen simmar bröstsim ner mot vraket på havets botten. Det ska finnas en tunna smör där, vaktad av urtidsmonster och talande tavlor. Fiskrens. Gulplast. Ett par vackra ögon blinkar ovanför ett löst sittande munskydd. En liten hög kokain på plastlastbilens tak. Flanellskjortan och de mjuka brösten. Nittonårsnäsan som frätades sönder av tårar. Mumlet på Konstnärbaren. Pojken var autist och misstog sin autism för säkra tecken på överlägsen intelligens. Tonerna i foajén. Samurajerna trängs inne i badhuset. Döden var inuti en fisk. En ensam soldat älskade med en artilleripjäs. Tintomara såg dig dansa. Du har några trappsteg att gå uppför. Den roterande baren uppe i Venus atmosfär. Munstycken och rök. Plastpulkor och brända skinkor. Fiskrenssekret ringlar över skorna utanför lektionssalen. Ingen vinter kommer.
…
När jag var liten stod alltid en röd plastback med blandad läsk i något som fungerade både som skafferi och förråd. Jag har inget minne av att jag sett mamma eller pappa fylla på den i en butik, eller betala för den. Drickbacken bara fanns där, till hälften fylld av lättöl och resten med läsk och kolsyrat vatten. Drickbacken var så självklar att jag aldrig reflekterade över den. Jag minns inte den sista gången jag gick in i halvmörkret och såg den. Så är det med allt som är självklart och som alltid har funnits. Det är först när detta självklara inte längre finns som vi först börja sakna det och därefter söka det. Helt plötsligt finns ett hål att fylla där det aldrig tidigare funnits. Då blir en så enkel sak som en röd plastback en förlorad tråd som, om den kan åtefinnas, kan leda tillbaka till barndomens känslor, halvsanningar, sanningar och lögner. Jag sneglade på Schulman. Schulman hade, nu när Majas hus syntes längst ned på gatan, ökat takten på stegen. Om Schulman av någon anledning skulle dö nu. Segna ner i en hjärtinfarkt, bli påkörd av en buss eller offer för en maskerad knivman som nu, när denna tankerök virvlar i mitt väsen, skulle han inte då på ett ögonblick förvandlats från något vardagligt och självklart till något annat; en halvställd fråga som krävde ett svar. Nej, det skulle han inte. När träffade jag Schulman för första gången? Det mindes jag inte. Felet med mig var att jag var som Schulman. Väldigt få, det var i alla fall min misstanke, kunde placera vart och när de träffat mig för första gången.
…
Tänker på Kirke varje dag nu. Går promenaden tillsammans med henne från villa utsikten ned till fiskfabriken. Allt är så jävla förgängligt. Så hjärtskärande obetydligt i det stora hela. Jag vill ta hela världen i min famn, samtidigt som jag vill knuffa den nedför ett stup.
…
När träffade jag Schulman för första gången? Det mindes jag inte. När jag försöker minnas manifesteras andra ansikten. Anders ansikte. Ett falskt minne av Schulman, något jag vet att jag aldrig sett eller fått mig återberättat, dyker upp; Schulman i ett badkar, på sjätte våningen i ett hyreshus, det råder het sommar, balkongdörren står öppen dygnet runt, den gnisslar tidigt om morgnarna och sent om kvällarna. Schulman sitter i badet och skrattar. Vattnet är ljummet, nästan kallt, och Schulman är löddrigt vit på hela kroppen av schampo och dushkräm. I badkaret med Schulman sitter Schulmans barn, pojken och flickan som jag aldrig sett och de skrattar och skriker samtidigt, så som bara barn och dårar kan skratta. Schulmans fru står ute på balkongen och röker. Hon har vattnat blommorna igen. Det finns ett leende på hennes läppar, men leendet överskuggas av ett frånvarande uttryck i ögonen, något som nästan, men aldrig helt, viker undan i ögonblickssnabba vågor när rösterna från badkaret överröstar allt det där andra som hon inte kan låta bli att tänka på. Jag frågar Schulman om hans tjej, jag säger tjej, inte fru, röker. Schulman ser glatt åt mig och skakar på huvudet. Jag biter mig i läppen. Kväser en fråga om Schulman brukar bada skumbad med sina två barn, om han bor på sjätte våningen i ett hyreshus, om han, liksom jag, minns den gångna sommaren som hetare eller kallare.
…
Schulman öppnade munnen i något som såg ut som ett avbrutet leende. Jag nickade. Gå du, jag kommer sen. Vi ses på festen, Pelle, sade Schulman och smet förbi buxbomshäcken mot musiken. Jag stod kvar bakom buxbomshäcken med mina tre levande minnen av Schulman, varav två var falska; en knivhuggen döende Schulman på gatan med en växande pöl blod under kroppen, en badande Schulman, otvunget lycklig, ovetande om att hans fru stod ute på balkongen och hade tagit de första medvetna stegen mot antingen skilsmässa eller en lång period av psykisk sjukdom. Och verklighetens Schulman. Det fanns även en fjärde; poeten Schulman. På Stockholms stadsbibliotek hade de skyltat med Schulmans första diktsamling några år tidigare. Jag hade tagit ned den från hyllan och läst de första tre dikterna. De två inledande poemen var som Schulman; någonting fattades i dem. Deras enkla komposition var lika, tillsynes, bekymmerslös som Schulman var. Den första av dikterna, en inledande programförklaring, något som skulle sätta tonen, var en halvknuten vänsterpolitisk näve, åtföljd av lama protestramsor ropade i svansen på ett förstamajtåg. Den andra avsåg åskådligöra författarens mörka inre, men var som ett halvhjärtat samtal till en telefonsvarare på en helgstängd psykakut. Den tredje var en hjärtknipande vacker elegi över missade möjligheter på grund av ett stukat intellekt, ett sargat självförtroende och dess skarpa bilder var överraskande knivskarpa iakttagelser angående den egna personens obestigbara begränsningar, andra människors obryddhet om annat än sig själva och tidens kommande förintande slutgiltiga seger. Den tredje dikten var bra. Så bra var dikten att jag gömde Schulmans diktsamling bland barnböckerna på nedervåningen.
…
När jag kommer till Paris, om jag nånsin kommer dit, då ska jag ställa mig på gatan nedanför David Berlinskis våning på … och stå där. Stå där som en Mark Chapman utan dåligt uppsåt. Och om jag ser Berlinski stappla fram till porten så ska föreslå att vi tar oss ett glas. Berlinski kommer säkerligen avstå.
…
Jag tog ett kliv närmare buxbomshäcken. Stod tryckt mot en taggig tystnad mellan bilvägens väsande och musiken, sorlet, från 40-årsfesten. Jag lekte med tanken att röka ännu en cigarett och sedan vända hemåt. Ingen på festen skulle sakna mig om jag inte kom. Det var inte en sådan sorts fest. Det var inte sådana slags människor. De här människorna, tänkte jag, var sådana som kunde sitta på en begravning; gråta, sörja, vara förkrossade, för att fem minuter efter sitta i en förtrolig ring och fnissa åt prästens lustiga frisyr. Nej, de är inte sådana. Du känner dig bara underlägsen dem. Avundsjuk på dem, för att du inte vet hur man skrattar. De vet bara hur man skrattar till och samtidigt ser sig över axeln.
En man med David Berlinski-frisyr gick förbi mig ute på cykelvägen. Jag höll andan inne i buxbomshäcken. Jag var sen med att börja använda internet. Det var inte förrän jag bodde några månader i Berlin 2010 som jag sökte efter något på youtube för första gången. Som jag minns det var min allra första sökning ”God debate”, eller möjligen var min första sökning ”Evolution debate”, ty det första jag såg, och detta är jag säker på, var Firering Lines TV-sända debatt om evolutionens vara eller icke vara från 1997 och det var där, under en smutsig filt framför en knastrande kolkamin, jag för första gången såg David Berlinski, oklanderligt klädd i 80-talskostym med sylvassa axlar, ta sig an den moderna världens två största lögner; ateism och evolutionsteori. Ett av Berlinskis minst lyckade argument angående evolutionens icke vara var att kvinnor saknade svans. It would have made them much more aluring than they already are, so why do they not, if evolution is true, have a tail? Upp på podiet, inför en alltmer bångstyrig publik, klev därefter Genie Scott, snett leende under sina Welma-glasögon, sin roströda för långa lugg, en vid flanellskjorta som framhävde hennes kvinnliga handleder och gnistrande intelligenta ögon. Genie sopade, till min och det vilt klappande auditoriets stigande förtjusning, banan med Berlinski, som när han skulle komma med motargument plötsligt hade gått från självsäkerheten hos en modern Don Quijote iklädd skräddarsydd kostym till att utstråla samma uppgivna livsleda som en nyvaken och nyligen avskedad kringresande dammsugarförsäljare. Jag satt i Kreuzberg om kvällarna, drack billig fatöl och ville inte bara ha någon som Genie Scott. Jag ville bli Genie Scott. En bättre dräpare av, visserligen intelligenta, men framförallt lömska, teister, fanns inte, tänkte jag. Och sen såg jag den första debatten mellan Frank Turek och Christopher Hitchens. Om Genie Scott varit en uppflammande förälskelse, då var jag, den märkliga våren i Berlin, mer än så i Hitchens.
…
…
Stil i fråga om måleri är varje målares speciella sätt att skildra samma sak som de andra. Var och en av de stora målarna sökte det tillvägagångssätt som kunde inge själen den speciella känsla som just han ansåg vara måleriets högsta mål. Färgvalet, sättet att med penseln anbringa färgerna, fördelningen av skuggor, vissa tillbehör, förhöjer stilen i en teckning. Alla människor inser att en kvinna som väntar på sin älskare väljer en annan hatt än när hon väntar på sin biktfar.
…
Hitchens gjorde slarvsylta av inte bara Frank Turek. Hans ord var som bödlar som inte visade någon nåd; Frank Turek, William Laine Craig, David Berlinski, Al Sharpton, Tony Blair, Rabbi David Wolpe, Sean Hannity, John Lennox, Moder Teresa – alla klev de frivilligt upp på schavotten. Hitchens behandlade dem alla likadant. Han drog en hand genom det flottiga håret (när han inte talade var Hitchens ful; i tystnad påminde han om en blek padda iklädd felknäppt skjorta och peruk), och började tala till publiken, det gjorde han alltid, och sedan, när han vände blicken mot sin motståndare, då var det över. Ögonen var sprängfyllda av självförtroende, de var kalla, fyllda av energin från en mullrande vulkan, av en djup förståelse av sig själv och situationen han befann sig i, helt obrydda av det hans motståndare sade. Orden och ögonen fick Hitchens att växa i storlek. De dansade med varandra, blev till ett fält av sprakande energi; ett mörkt, sällsamt ljus som strålade ut från Hitchens hopsjunkna gestalt och fyllde rummet (likt en kvävande gas om du var måltavlan för Hitchens verbala giftpilar, eller, för oss andra, likt en berusande dimma, en upplyftande lättnad över att det fanns någon som vågade skratta allt och alla rakt i ansiktet). Hitchens, när jag upptäckte honom i Berlin 2010, var motgiftet jag inte visste att jag sökt efter. Han fick mig att känna mig sedd. Han var en blandning av Huckleberry Finn och Albert Einstein, av barnets ärlighet och geniets intelligens. Han såg världen som den var, att kejsarna, mullorna, politikerna, påvarna och prästerna var nakna, och han var inte rädd för att berätta vad det var han såg.
…
En mörk och mycket vacker trappa (la Scala regia),längst bort i Peterskyrkans portik, leder till Vatikanens entré. I stilla veckan är den upplyst på ett beundransvärt och storslaget sätt; resten av året ter den sig ödslig. Man ringer på en port av maskätet trä; en gammal kvinna kommer och öppnar efter tio minuter; därefter befinner ni er i ett väldigt väntrum; det är Sala reale som tjänstgör som vestibul till de Sixtinska och Paulinska kapellen.
…
Strax innan han dog i cancer hösten 2011 drömde jag att kysste honom. Jag fann honom, ensam, längst in på en restaurang, omgiven av askkoppar och halvfulla flaskor. Jag satte mig i Hitchens knä och kysste hans whiskyläppar. När denna dröm fortsatte, om det nu var denna dröm, troligtvis var det en annan, något jag drömt efter hans död, befann sig Hitchens ensam i ett hotellrum. Tidigare under kvällen hade han debatterat fyra kristna kostymklädda herrar (egentligen fem, ty moderatorn, en yngre, inte fullt lika välklädd förmåga, passade gång på gång på att ställa, vad han trodde var, kniviga frågor). Bland annat Douglas Wilson, vars återkommande argument mot Hitchens antiteistiska svador och för kristendomens kärleksbudskap var något i stil med att: Jesus var verklig, Guds son på jorden, eftersom en Coca Cola, trots sin komplicerade organiska sammansättning, inte var vid liv. Varpå Hitchens suckade, mullrade likt ett annalkande åskväder, la armarna i kors och tog upp teodicéproblemet; hellre, sa han, med en röst sprängfylld av lika stora delar akademiskt gift som gatusmart värme, ”above us only sky” (Något Lee Strobel hade frågat auditoriet om det verkligen var en värld som någon ville leva i) än en Gud uppe i skyn som la sina armar i kors och gjorde absolut nada medan gasugnarna i Treblinka gick för högtryck. I drömmen satt Hitchens i hotellrummets tystnad, men istället för att segna ner i akuta smärtor åsamkade av den cancer som fram till nu legat vilande i hans kropp (något som i verkligheten hänt i nära anslutning till denna debatt), knackade det försynt på hotellrummets dörr. I drömmen lufsade Hitchens till dörren och öppnade. Där stod en leende Carl Sagan, död sedan fjorton år.
…
”God kväll, Christopher.”
”Vad är detta? Något slags dåligt skämt?”
Sagan böjde huvudet bakåt och skrattade till.
”Är inte allt just det.”
”Självklart. Men, just ikväll har jag inte tid med just det. Jag har suttit i fimmar med just den sortens religiösa fanatiker som du själv.”
”Jag? Varför säger du så?”
”Just det är det enda alternativ som återstår. Jag har inte tid. Även om en dubbelgångare till Carl Sagan knackar på och vill visa omsorg om mina smitsiga själ. Jag är inte dum. Och jag har inte tid.”
”Tid! Åh, Tid! Tid! Tid! Tid””, nynnade Carl Sagan, ty det var verkligen just densamme, och dansade in på hotellrummet. Hitchens försökte jaga fatt i honom, men den skrattande Sagan rörde sig lika graciöst som en ung boxare och efter några minuter av denna katt- och råttalek hade Sagan tröttat ut den tämligen korpulente Hitchens. Hitchens lufsade tillbaka till fåtöljen. Där öppnade han grymtande fönstret, släppte in ljudet av den folkfyllda gatan nedanför. Nattluften var ljummen och doftade sött, som om en hel flickskola stod där nere på gatan och grillade maschmallows.
”Det är hög tid för dig nu att göra det jag gjorde 1996”, sade Sagan och kunde absolut inte stå still, det gick absolut inte, Sagan steppade med fötterna som om han vore en kissnödig nioårig pojke.
”Tid för vad?”
”Du ska gå ut med att du har cancer och så snart som möjligt fejka din egen död.”
…
it is no use looking out of the window, Madame, it is quite dark now.
…
Jag antar att jag befann mig i ett tillstånd av fysisk anspänning, mer eller mindre, och att det var vad som var lockande för dem. Ty alla parisare är mer än till hälften – åh, nåja, det räcker så. Och nog sagt om min barndom, även den. Begrav den under en smutsig tvättkorg istället för ett regn av rosor och passons oulare.
…
detibrunnen 