Darlie Lynn Routier

För ett antal år sedan såg jag Werner Herzogs dokumentärserie ”On Death Row”, där den gode Herzog på sitt oefterhärmliga vis intervjuar människor i USA dömda till döden. I ett av avsnittet tog sig Herzog an Darlie Lynn Rourier; dömd till döden för att en juninatt 1996 knivmördat sina två små söner, fem och sex år gamla. Efter jag sett avsnittet om och med Routier minns jag en kort tid då jag febrilt sökte vidare information av fallet. Jag vill minnas att jag hade en känsla (eller kanske snarare en vilja) av att Routier inte skulle vara skyldig. Bevisningen mot henne var dock överväldigande. Inget av det hon hävdade var sant höll. Historien om en inkräktare höll inte. Brottsplatsen konstaterades vara riggad. Mordvapnet kom från det egna köket. Routiers egna sår var ytliga skärsår. Routier struntade i sina döende barn när blåljuspersonalen kom. Hon var ytlig, materialistisk, men även på ruinens brant och hennes pojkar hade en livförsäkring på 5000 dollar var. Någon plats för bortom rimligt tvivel fanns inte överhuvudtaget. Routier var en psykopat av värsta sort och om någon förtjänade att sitta isolerad på Death row och tyna bort så var det hon. Och så igår, då förändrades allt. Jag är nu så gott som helt övertygad om att Routier är oskyldig. Jag tänker inte gå in på anledningarna, men är du bekant med fallet och vill känna den märkliga känslan det är att gradvis först börja tvivla på din benhårda övertygelse om att Routier är ett skyldigt monster och därefter finna att du, på andra sidan denna dokumentär, är lika benhårt övertygat, fast över Routiers oskuld. Då ska du se detta. Rättvisa åt Darlie, Damon och Devon!