Apropå Daniel Ståhl.
Vi såg på diskusfinalen. Och det är en sak med den jag inte riktigt förmår släppa. Det är inte Ståhls monsterkast. Inte hans seger. Inte hans kärleksförklaringar i segerintervjuerna. Det är minut efteråt. När han gjort det där otroliga. När han är klar. När han går ut ur diskusringen omgiven av 90 000 människors vrål.
Vid tidigare segrar har Ståhl lufsat skrattande till publiken. Han har gjort kullerbyttor. Basunerat ut oneliners om Sverige, Sollentuna, Djurgården. Inte denna gång. Nu har han inte bara vunnit. Nu har lämnat sådant som segrar långt bakom sig. Han befinner sig längst bort och samtidigt längst in.
Den här gången går han som förhäxad mot ett ljus. Crescendot är inte över, han är mitt i det, allt som kan explodera gör det inuti. Men alla stormar som nyss vrålade inuti hans huvud, i hans lemmar, är förbi. Inga tvivel finns kvar. Inga önskningar pockar längre på. Under den minuten han bara går står han högst upp på ett berg som är så mycket högre än han kunde föreställa sig.
Allt viner. Blixtrar. Allt är förklarat. Alla begär är borta. Han är tömd och full på samma sång. Hela universum är koncentrerat i en och samma person. Han är Ahab, men en Ahab som precis dräpt Moby Dick. En Ahab som kan slå ner solen men låter bli.
Han behöver, den där minuten han bara går, inte göra någonting mer. Han är klar på ett vis som människor nästan aldrig blir. Han är en ogenomtränglig mur och ett öppet såll.
detibrunnen 