De hade pratat om det så ofta. Först hade det oroat henne hemskt mycket, att upptäcka hur kall hon var, men efter en tid tycktes det inte spela någon roll. De var ju så ärliga mot varandra … sådana goda kamrater. Det var detta som var det bästa med att vara en modern människa.
Ett år i en sekt? Vore det något för mig? Isåfall, vilken? Gå in i en moské i strumplästen och köpa allt? Fly till storsjön i Jämtland och se odjuret i varje liten rörelse? Gå in i skogen med ett plakat och sätta mig där ingen ser? Vem säljer drömmar till billigaste penningen?
Det går inte. Jag blir ju bara allt sämre på att sätta punkt efter ett påstående. Mindre och mindre dogmatisk. Jag har redan stått på Callistos isvidder och sett på Jupiter. Redan stått i det varma regnet på Afrikas slätter och hört mänsklighetens första gapskratt. Jag är redan med i varenda sekt som funnits.
Jag vet att någon grävt ned en startpistol i skogen. Varför kan jag inte hata?
detibrunnen 