Tåget tycktes vara glatt över att ha lämnat stationen. Med ett långt kliv försvann det in i mörkret. Hon gnuggade med handsken på fönstret men kunde inte se någonting … bara ett träd som spretade likt en svart solfjäder eller strålar av ljus, eller konturerna av en kulle, högtidlig och enorm. Inuti vagnen bredvid började de unga männen sjunga ”Un, deux, trois”. De sjöng så högt de kunde, samma sång om och om igen.
Tåget till München i Mansfields novell ”The little governess”. Tåget till Luleå 1998. Tåget till Göteborg 2002. Tåget till Treblinka 1943. Tåget till Sibirien 1949. Jag räknade ut en gång att jag åkt tåg lika långt som hälften av avståndet mellan jorden och månen. Det tar ljuset en sekund att ta sig från jorden till månen. I den där halvsekunden ryms hela mitt liv. Rökkupéerna på 90-talet. Vagnarna med varor. Mynten som klirrade i takt med konduktörens steg. Alla hundratals gånger jag åkt utan att betala för någon biljett.
Drömde om att de börjat sälja kompendium på stadsbiblioteket. Tjocka rullat för trettio spänn styck. Jag köpte (eller snodde) ett kompendium om Solaris. Det regnade utanför, så mycket regn att det skulle kunnat vara den efterlängtade katastrofen. Nichol Kessinger-figurer vadar genom det smutsiga vattnet.
…
T: De var i 40-årsåldern nu. Hade de förändrats någonting?
J: Nej, inte ett jävla dugg. De var som jag mindes dem.
T: Hur då?
J: Som fjortonåringar med grunda blickar. Plaskdammsblickar. Intresserade av ingenting, bara diskmedel på REA-prishyllan.
T: You dont care.
J: Nej, jag släpper ner dem i den mörka minnesbrunnen nu. De kommer falla och falla och falla och jag kommer aldrig höra dem landa i det blåa kalla svarta isvattnet. Känna de gröna valrossmonstren som jagar sina byten bland minnesrötterna. Som täpper igen kvisthålen där tolvårspojkarna kikar in i tjejernas omklädningsrum.
T: Barnet som överlevde. Spädbarnet som överlevde i den där staden i Polen. Under jord. Nere i avloppet. Hur kunde det ske?
J: The Barrens. Dikten. Your hair is winterfire, january ambers, my heart burns there too.
T. Ja, just det. Det får mig att kikna av ett sånt där skratt man skrattar av ÖVERLÄGSENHET. Du trodde att en dikt kunde vara en nyckel till hela livet.
J: Tror det fortfarande.
T: Därför du kommer dö ensam.
J: Alla dör ensamma.
T: Tyst. Lyssna på dem.
J: Vilka?
T: Alla som dör.
…
Men eftersom Tyskland var nytt för henne hoppades han att hon skulle finna något intressant där också. ”Det är jag säker på att jag kommer göra.” ”Men så synd att ni inte får se München innan ni reser dit. Ni borde unna er en liten semester på vägen” – han log – ”och skapa lite trevliga minnen att se tillbaka på.” ”Jag är rädd att jag inte kan göra det.”
T: Amen, hur gick det igår då?
J: Det var tämligen tragiskt.
T: Jaså? Berätta mera!
J: Jag drack tre glas vin, kände mig ensam och synskadad. Jag tvingade på expressens kulturchef min översättning av Shelleys ”Matilda”. Jag sade även att hans doktorsavhandling saknade slutsats, poäng, att den pyste ut tom luft i universum. Han skrattade, men inte med ögonen. Sen gick jag och K gatan över till Zitas. Jag drack en whisky sour och kände mig dum, som om ett gäng pigga konstskolestudenter, som alla legat med Fredrik Lindström, monterat ned min hjärna, lagt ned slamsorna i en plastpåse med många många många hål i som de därefter noga sett till att glömma kvar på något otroligt obetydligt ställe. Precis som Hadley Richardson och väskan. Fast en väska helt utan innehåll.
T: Det låter ju härligt. Snart kommer du börja dansa. Är ju bara en tidsfråga.
Gör något.
Spring till Iran.
Bränn upp en koran.
…
Hamas
HAMAS
Det står att ni halshuggit israeliska barn.
Vad vill ni säga med det?
Vad är erat budskap?
Hur vill ni att världen ska känna?
Är det så här ni bedriver frihetskamp?
Frågade ni alla palestinska barn
om lov
om ni fick halshugga våldta mörda
Frågade ni de palestinska barnen?
De som ligger döda under bråten nu
…
Sprang ut på Höl. Tänkte på Indian Camp av EH. Det slog mig, inte för första gången, men för första gången på riktigt, hur olika de manliga karaktärerna reagerar på kvinnan som lider av fruktansvärda smärtor (i novellen har en kvinna legat i barnsäng mer än två dygn).
Nick, elva år gammal, tittar bort, vill varken se eller höra.
Nicks far, som är läkare, försöker hjälpa kvinnan (han utför ett kejsarsnitt),
Uncle George ignorerar kvinnan, istället delar han ut cigarrer till alla han ser.
Barnets far står inte ut med moderns skrik och skär halsen av sig.
Jag tänkte att i den spegelbilden ryms alla olika sätt med vilka vi väljer (eller inte väljer) att bemöta att någon annan lider.
…
Var och lyssnade på när Sara Stridberg pratade om Elfriede Jelinek igår. Roligt! Stridsberg hade med sig två skådespelskor på scen. De satt i varsin fåtölj och kastade Jelinek-stenar på publiken. Tror de träffade mig lite oftare än andra. Vet inte. Kände mig som en främling ibland, någon som inte riktigt fattade, någon som duckade undan osynliga stenar. Det var lite flamsigt. Idrott är fascism. Det återkommer Jelinek till. Ge mig inga pengar, jag är för fan sociopat. Idrott är fascism. Nej, protesterar en äldre herre i publiken, idrott är inte fascism. Idrott förenar. Kommunisterna idrottade ju också.
detibrunnen 