04:40
Det går en vit buffel på Svartbäcksgatan. Men ingen säger något. Andedansen är död. Förlorad ute i isöknen. Förlorad vid Little Big Horn. De tog aldrig Custers skalp. De skar av honom kuken och sköt in en pil. Jag har lyssnat på breven som Custer skrev dagen innan döden kom. Custer tänkte på framtiden. på att sätta sig själv i gunst. Han tänkte på tiden efteråt. När indianproblemet var löst och han var hjälte. Tänkte på överheten, på svalkan han hoppades finna där. Länge kom det rapporter om att Custer var vid liv. Tusentaks hade sett honom. Custer levde i norr med vildarna. Till och med den store Nansen sade sig ha sett Custer, på en av sina expeditioner i början av 1900-talet. Custer, skrev Nansen, stod på ett isflak med de rågblonda mustascherna fladdrande i ishavsvinden. Bakom Custer stod en rad med barn. Det kunde vem som helt se, menade Nansen, att det var Custers barn. Svarta Inuitögon och blonda hårlockar. Amerikanska leenden och ishavsstrupar. Den döda mannen vid Little Big Horn, skrev Nansen, var inte Custer. Custer hade de skalperat, och mannen med pilen hade inte skalperats. Nansen vände båten. Letade efter Custer.
Läser om Mark i Bret Easton E:s senaste: ”Jag såg att Mark Kellner stod för sig själv i utkanten av trängseln, och trots att han jublade som alla andra när Thom ropade upp spelarna i laget så visste jag att han låtsades, att han bara följde manus precis som jag, att han var långt borta, och eftersom jag kände honom så väl (jag hade varit inne i honom igår) såg jag hur frånvarande hans stenade blick var trots att munnen log.”
Jag var aldrig Mark, och inte heller var jag Bret. Det stora felet med mig var (är) att jag inte har något manus att följa. Aldrig haft ett manus. Jag har varit ett rådjur framför strålkastarljusen på en bil i hela mitt liv. Förutom när jag tagit E eller kola. Då har manuset stått i eldskrift. Då har jag haft åtta timmar på mig att lära mig. Varje gång har jag lärt mig på mindre än en halvsekund. Dagen efter har dock detta manus varit lika oåtkomligt.
Tintomara sitter gränsle över buffeln som går med nedsänkt huvud på Svartbäcksgatan. Hon är vitklädd vitklädd vitklädd. Som flickan som gick med soldaterna 1914, på grusvägarna mot det första blodbadet vid floden Marne. Hon får syn på mig (får alltid syn på mig), kisar med ögonen som ett litet hårigt djur och väser väser väser mellan tänderna:
”Du är en Salieri.”
Jag nickar, liknar en dödsdömd man som böjer mitt huvud så att bödeln ska kunna lägga snaran runtom min hals.
”Jag vet. Totalt ointressant. Men jag ser dem. De intressanta. Också jag dras till dem som insikter mot en brinnande låga. Jag ser Mozart och jag ser Crazy Horse,”
T hoppar ner från buffeln. Buffeln förvandlas till en vit Saab. Modell 900. Den farsan körde runt i när vi var barn och inte förstod pengars värde.
”Å, den där vinterdagen 1877. Den du läste om igår. Du kan inte sluta tänka på den?”
”Nej. Jag kan inte det.”
”Crazy Horse var sannerligen äkta vara. Han gick ut i den snötyngda vildmarken, ensam och skulle fråga andarna om råd. Vi befinner oss åtta månader efter Little Big Horn. Buffeln är borta. Stammarna splittrade. Amerikanska armén kommer närmare och närmare.”
”Jag kan inte sluta tänka vad vad han sa. När han var tillbaka efter att ha rådfrågat andarna.”
”Han sa att de inte sa något. Han sa att andarna var tysta.”
”Och sen rasade allting samman.”
…
Satt på Gränbystadens bibliotek igår och läste ut Bret Easton Ellis första roman på 13 år. Bret skriver i eget namn. I förstaperson. Och han lägger ut ledtrådar till lösningen om vem som var den sk ”Trålaren”, en seriemördare som härjade i Kalifornien 1980 till 1982. Många ledtrådar leder ingen vart (eller inte dit en lurats att tro att de ska gå). En del leder dock tillbaka till författaren själv, en ung Bret Easton Ellis (bettet som Susan ger mördaren; detta återfinner Susan på Brets arm). Det sista skrivna i boken är kursiverade versaler som hävdar att alla karaktärer är påhittade, utom Bret Easton Ellis själv. Är Bret Easton Ellis en ostraffad seriemördare? Den gode Ellis önskar uppenbarligen att vi ställer oss den frågan.
Hey #BretEastonEllis, är you a murderer?
detibrunnen 