Flaskhalsen för 900 000 år sedan. Den punkterade jämnvikten. De allt längre, allt torrare istiderna. Tunnlarna som jättesengångarna byggde. O, de sovande jättarna. De gula plaststövlarna med röda siffror på. Unghundens död. Det fjärde slaget om Charkov. Jag läste Johan Jönsson i förrgår. Läste några rader jag nästan mindes innan jag beställde ensammiddag på Burger King. O, men jag trivs med att vara ensam. Så sade jag och kände en svart sorg krypa upp och slicka mig i nackhåren. Den där klumpen i halsen är inte cancer. Ingen rubrik. Lägg till rubrik. Ingen rubrik. Lägg till rubrik.
…
Jag läste Johan Jönsson i förrgår. Läste några rader jag nästan mindes innan jag beställde ensammiddag på Burger King. Charles Lindbergh ligger död på östfronten. I Tjernobyl sitter de strålskadade kvinnorna i en ring. En gång försökte en av kvinnorna att sjunga. Hon ville berätta om de tasmanska tigrarna. Om de blodtörstiga käftarna hon sett i röken, de skuldlösa mördarna på botten av sjön. Författarinnan ska åka till Vitön och tolka det som återstår av expeditionen. Gräva i jorden och lyssna efter Nils Strindbergs hjärta i de tjutande ishavsvindarna.
…
In the beginning there was nothing. Kierkegaard menade att vi, för att vi ska förstå våra liv på bästa sätt, borde vända på kronologin. När vi talar om en människas liv ska vi börja tala om slutet och sedan röra oss mot födelsen.
…
Vår tafatta kram på perrongen. Sen. Dina lätta trettonårssteg bort från mig, bort från min skugga, in i den mörka tågvagnen, in i den svala grottan, in i kupén med mjuka säten som stod och väntade på dig i solen. Det är mer än sju år sedan. Du hade tandställning och ett rött moln med finnar på din ena kind.
Vi åt på Felipes den sista kvällen. Du åt en halv pizza och ryckte på axlarna när jag frågade dig vad du ville göra sen, i framtiden, när du var vuxen. Vad hoppades jag att du skulle säga?
Jag tänker åka norrut, pappa. Jag tänker bosätta mig i norr, uppe vid Sjön precis som du.
Vi satt vid fönstret. Närmast gatan. Jag ser oss varje gång jag går förbi. Nu går jag långsamt. Ditt spöke är allra tydligast där. På platsen där vi intog vår sista måltid tillsammans.
Du förtjänar såklart att få veta varför jag inte ville att du skulle komma hit mera. Och varför jag inte reste till dig. Varför allt blev allt mera sällsynta telefonsamtal.
Vårt sista. Det på din födelsedag. En halvminut innan du skulle ner i tunnelbanan. Jag hörde på din röst och såg dig. En ung och vacker kvinna. Du lät inte ens förvånad över att jag ringde. Det var som om du hade glömt bort mig. Som om jag ringde från andra sidan av graven eller från en annan tid.
Förlåt , Mi. Jag valde bort dig. Det är lika bra att erkänna att jag gjorde det. Jag valde bort dig, precis som jag valde bort allting annat. Jag tror jag kunde ha gjort allting annorlunda. Men jag vet inte hur.
Min sjuka var som Erysichtons. Kungen som drabbades av Limos; svältdemonen från Pandoras ask. Fram till den där dagen var mitt liv som alla andras; en halvslumrande tillvaro; en märklig dröm jag rycktes ur och sen dess har Limosdemonen rivit i mig. Hungern. Limos visade mig mat jag aldrig kunde äta mig mätt på och trots att jag tryckte i mig allt, varenda liten smula, har jag aldrig blivit mätt. Det Limos visade mig var som en bränsle på en eld som bara fick min hunger att brinna ännu starkare.
Erysichtos sålde sin dotter, Mestra, i ett försök att tillgodose den bottenlösa hungerns obönhörliga krav.
Hade jag sålt dig? Ja, det hade jag gjort.
Vad är liv? Innan vi inleder denna berättelse, som på samma gång är det mest lögnaktiga och sanna du kommer att läsa i hela ditt liv, är det viktigt att vi närmar oss något som måhända kan tänkas likna ett svar på denna fråga: vad är liv? Här frestas vi genast att kasta ut någonting i stil med ”liv, det är allt som inte är dött” eller ”det finns inget svar på en sådan fråga ty inget liv är det andra likt, därmed saknar den där frågeställningen mening” eller ”livet, det går väl knappast att säga någonting om, ty livet är ett strikt subjektivt medvetande, en intern affär som pågår en kort tid mellan två evighetslånga tomheter: det är något som ingen annan än det subjektiva medvetandet har att gör med” eller ”liv är materia som utan att ha bett om det blivit medveten om sig själv, så pass medveten att materian tvekar, ibland till och med förnekar, att den ens är medveten på riktigt”, att liv är liktydigt med medveten materia är alltså inte hela sanningen, liv är det som håkäringen upplever nere i den arktiska oceanens mörker, femhundra år av hjärtslag och blindhet avbrutna några gånger om året av de för hajorganismen så lockande doftförnimmelserna som en ruttnade säl ger ifrån sig. Liv är asätande krabbors livscykel, de år, ibland decennier, då deras ägg flyter med oceanströmmarna innan de kläcks, efter en vecka eller tjugo år, då de flyter över en död val. Livet är hundratals spökvita millimeterstora nykläckta krabbor som för ett ögonblick liknar ett snöoväder som förirrat sig under havsytan innan de simmar ner mot den döda valkroppen där de äter, växer, lever och dör. Livet är det som pågått på jorden i fyra miljarder år. Livet är de nya fotspåren i snön, något som böjer sig för naturlagar och tidens gång, alltid gör det trots att en del av det existerande livet för oss (nakna apor med grava sömnbehov och ett hjärta som i snitt bara slår i en fastställd tidsrymd som vi tolkar som sjuttio jordvarv runt solen) ter sig så märkligt att vi inte förstår hur det överhuvudtaget kan finnas, ty livet är bakterierna som väcks till liv igen efter att ha varit nedfrusna i is i miljoner år, livet är det som pågår, som växer, förökar sig, dör, inuti de tysta stenarna nere i jordens heta innandöme, livet är de sovande björndjuren på månens mörka baksida. Ingen har måhända kommit närmare en sanning i denna fråga, angående vad livet är, än den uppdiktade karaktären doktor Ian Malcolm när denne, ställd inför dels ett fullbordat faktum och dels en rad mer eller mindre oidentifierade osäkerhetskoefficienter, stoiskt konstaterar (slänger ut ett svar som lika mycket är en uppmanande, ja, nästntill provocerande, fråga) att life finds a way. Detta är ett svar, eller en fråga, som jag som berättare förväntar mig att du som läsare alltid har nära till hands, alltid har d sig på samma vis som en fisk alltid har med sig vatten, en inbiten rökare alltid bär med sig ett paket tändstickor.
SMITH BETEDDE SIG SOM OM HAN VAR EN AV DE TOLV GUDARNA PÅ OLYMPEN OCH JAG VAR EN DÖDLIG SOM SATT MIG UPP MOT DEM OCH DÄRFÖR BEHÖVDE BESTRAFFAS.. EXEMPEL, EX SISYFOS
ARAKNE?
Jag pratade med den unge polisen för första gången i september. Marlow. Inte ens tjugofem år fyllda. Han ser mycket ung ut. Har kvar det där kroppsminnet, vissheten om det där barnsliga hullet som unga män strax över tjugo precis förlorat men undermedvetet minns varje gång de ler eller talar, när de är medvetna om att de beskådas. Marlow hade kortärmad skjorta och solglasögon. Det hade blåst halv storm under natten. Gläntan doftade höst: regn och jord och kyla. Marlow gick med snabba och bestämda steg ovanpå de nedfallna löven. Han gick med soldatsteg, som om han gick med järnfötter över glödande kol, som om han vandrade in i något heligt, en kyrka, med Jesu blod på fötterna.
…
Andedans. Dödsdans. En spik i baksidan på Thorsten Flinks lår. Infektionen. Döden. Cancerbeskedet och den efterföljande trerättersmiddagen. Guldfasanerna som vandrar in i den övergivna städerna. Jill Bidens drömmar om gravstenar. Allt som är kvar om femtusen år är berättelsen om prinsessan Europa, hon som jagades ut i världen av en kåt Zeus. Andedans. Dödsdans. Råna en bank. Res till The Great Plains och invänta de vita bufflarna. Åkalla ingentinget, frammana det stora nada. Vänta på det omöjliga, vänta på att prinsessan Europa ska återvända. Jill Biden skriker. Det ligger solbadande tigrar på gravstenarna, över de döda nakna kejsarnas renskrapade ben.
detibrunnen 