att vilja underkasta sig. En regim, en idé, en symbol (något som i någon annans ögon inte betyder ett jävla dugg). Lockelsen att leva ett oreflekterande, ansträngande och torftigt liv helt efter någon annans pipa; en influencers, en läkares, en mellanchefs, etc, osv, med mera … men framförallt efter de oskrivna regler som kontinuerligt fattas av massan, av det stora flertalet, av alla de andra myrorna i stacken. Att se detta, förstå detta och ändå vara den som med huvudet före dyker rakt in i nämnda stack. Att högröstad prisa originaltet och frihet, samtidigt som du böjer dig för konsensus och den instängda ruttenheten. C’est toi. C’est moi.
…
Marlow, den unge polisen, var här igen nu på morgonen. Jag satt på andra sidan av husvagnen och vilade (hade huggit ved i gryningen). Jag hörde Marlow komma. Hörde hans steg knarra i nysnön. Hörde hur han sparkade snön av skorna innan han började banka och rycka i dörren in till husvagnen (det låter som pisksnärtar – dämpade, som under vatten – när någon rycker i dörren till husvagnen). Mr. Dinsdale! Öppna, det är polisen.
Varför säger du inte ditt namn istället? Jag rökte en cigarett och väntade (jag slutade röka när du var tre, Mi. Jag började röka igen efter att beslutet var taget. Efter att farmor dog och jag lämnade dig och mamma. Jag köpte ett paket inom en timme efter att jag lämnat er).
Jag röker en till cigarett. Marlow bankar oförtrutet på dörren och skriker att det är polisen. Han säger polisen, inte sitt namn. Gömmer sig bakom sin yrkesroll, sin titel, sin uniform. När en sådan som Marlow arbetar är han inte människa utan polis. Marlow hade varit en bra nazist. En bildskön och ondskefull och effektiv nazist.
En bra nazist hade å andra sidan även jag varit (en dämpad, inkännande och effektiv nazist). Jag hade varit en bra nazist eftersom jag är rädd. Marlow hade varit en bra nazist eftersom han vill göra rätt (Marlow hade stigit i graderna, blivit befordrad, blivit hängd i Nürnberg. Han hade inte ångrat något. För Marlow fanns inget att ångra. Han hade bara lytt order. Jag hade stigit i graderna, blivit befordrad, blivit hängd i Nürnberg. Mina sista dagar hade varit fyllda av ånger över alla ondskefulla handlingar min feghet hade fått mig att begå.) Marlow hade varit en Heýdrich. Jag hade varit en Eichmann.
Nej. Det kanske inte stämmer. Det som hände mig tyder faktiskt på annat. Att jag hade gjort motstånd.
…
Agathe. Ännu en levande död.
…
Marlow har klarblå ögon. Hans blick är många saker; den är två karga livlösa månar, två mörka satelliter som blickar oseende ned på mig; den är utspädd och klar, en rovfågels blodkalla grymhet, är ögonblicket när vargens tänder sluter sig runt hjortdjurets strupe; är gryningsvattnet i en swimmingpool, det iskalla och oförlåtande, är de mörka timmarna innan solen och badgästerna kommer.
”Godmorgon”, säger jag och i mitt försök till leende känner jag mitt skägg (min ålder, min utmätta tid, något – en känsla – som om jag orkade – formulera, känna efter – skulle närmat sig hat).
”Dinsdale”, säger Marlow och räcker över ett hopvikt papper, ”det här är till dig.”
”Vad är det för något.”
”Läs, Dinsdale.”
Jag läser. Det är ett myndighetsbeslut.
….
Ett myndighetsbeslut. Jag tar emot papperet. Beslutet ligger i ett kuvert som någon, Marlow naturligtvis, redan har öppnat. I mellanrummet, tiden mellan ögonblicket jag fattar tag i brevet och börjar läsa det, ilar en vind mellan de bladlösa träden. Jag lystrar till vinden tappar kraft, hör hur den dör, misslyckas med att blåsa runt hela gläntan, hör den slockna innan den når fram till husvagnen. Jag tvekar, stannar kvar i mellanrummet, i ovissheten. Söker efter andra bekanta ljud, efter den ensamma korpen, efter de hungriga rådjurens stumma närvaro, efter ditt skratt, efter rörelserna på sjön, efter ljudet Liz gjorde, utandningen, sucken när hon vände sig om i sängen och den melodi som spelade inuti mig när vita huden på hennes rygg byggde en bro mellan pojken jag varit och mannen jag trodde att jag var. Men, där var bara vinden. Vinden och himlen som återspeglades i Marlows solglasögon. Plötsligt stod det klart för mig vilken sorts människa Marlow var. Jag såg honom som pojke. Kände hans instinktiva förakt för svaghet. Förstod hur han sedan den allra tidigaste början av sitt medvetna jag först strävat och sedan nöjt sig med att vara den starkaste, hur han om någon kamrat tycktes honom alltför intelligent var redo att medelst ett knytnävsslag mot näsa eller mage återställa balansen mellan stark och svag.
…
Marlow påminde mig om en episod från min barndom. Jag gick i första eller andra klass, när det började en pojke, Tom eller Tomas, i skolan. Tom (eller Tomas) hade kolsvart hår och en ny röd BMX (så ny att den glänste så där som barn tänker att rubiner glänser). Den första dagen, efter det att vår fröken presenterat Tom (han stod framme vid den svarta tavlan med nedböjt huvud och viskade sitt namn, likt en hunsad hund som inte riktigt kunde lära sig ett trick och därför inte riktigt vågade tigga), höll han sig för sig själv. Jag såg honom ute på skolgården, en ensam svartvit klick som förgäves försökte gömma sig i en värld av färger. Jag tyckte synd om Tom (detta samtidigt som jag var säker på att jag var det enda barnet som överhuvudtaget lade märke till honom). Efter Toms andra dag i skolan – som förlöpte likadant som den första – var jag halvvägs hem (jag promenerade hem från skolan, det tog lite mer än tjugo minuter) när Tom plötsligt cyklade ikapp mig (han måste ha följt efter mig). Tom (eller Tomas) cyklade förbi mig, tvärbromsade och klev av cykeln i farten (han var vig, hade kontroll över sin kropp på ett vis som fyllde mig med skräck). Tom fixerade mig med blicken. Hans ögon var lika svarta som hans hår. Utan ett ord (jag tror att han höll andan) släppte han cykeln (som föll ner i asfalten) och tog två eller tre springsteg mot mig. Jag höll andan- Tom knöt nävarna, placerade dem framför bröstet och i samma sekund som han nådde fram till mig sköt han ut nävarna mot mig som två katapulter. Jag tappade balansen och föll bakåt, ner i en stickig buske. I en knapp sekund, innan Toms ansikte böjde sig över mig, såg jag upp på en grå himmel. Jag ropade inuti, men jag sade inget till Tom (eller Tomas), som sammanbitet såg ner på mig och väste: Du är min kompis. Om du inte är min kompis så tänker jag spöa dig. Imorgon ska du och jag leka i skolan. Fattar du? Annars slår jag ihjäl dig.
detibrunnen 