Jag går till människoresterna vid Starvation Cove. Jag sätter sig ned på huk, Tar av mig handskarna. Rör på de vitnande benen och blundar. Vinden förtäljer samma ordlösa historia som då. Som 1851, när de vita benen satt inuti en levande bultande hjärtslående människokropp. Franklinexpeditionens sista bultande hjärta.
Vid Starvation Cove upphör Nordvästpassagen. Främlingen (jag) blundar och försöker förstå, uppleva den sista sekunden (den sista väsande sanden i timglaset).
Bygg en molnbro, mellan nutid och dåtid. Mellan två begränsade nu; gränslösa och hemlighetsfulla och outtömliga och … otillgängliga?
Jag når inte fram. Tankarna i tiden är laxar i en motström. Jag tänker, utan att förstå vad jag tänker. Jag befinner mig, utan att veta var jag är. Jag är vilse, i korridoren mellan kallbranden på King Edwards Island och de kommande kattstegen på Torbjörns torg. En kvinnogestalt går bredvid mig. Pardon, madame!
Kan någon hjälpa Lady Franklin? Visa henne de döda? Lägga en krans vid garvarna på Beechey Island?
…
Var som de fyra adelsdamerna kvällen innan giljotinen. Anckarström med bakbundna händer och öppen skjorta. Meningen är tillfällig, finns i pendelrörelsen, när allt tillfälligtvis befinner sig i jämvikt. Inget är bestående, solkatter på en framrusande flod. Vi pratade om marginalerna, på det där sista redaktionsmötet på den där tidningen som vi aldrig gav ut. Orden skulle vara som ytan på en flod i marginalerna.
Vi satt på en båt och drack starköl. RW i pälsmössa och jag i skärmmössa. Vintern 2011?
…
Drömde om den gamla lägenheten igen. Eller nej, en kombination av två lägenheter. Av lägenheten i A-huset och Aphuset. Kaféservitrisens mjuka berusade leende, plötsligt står hon där på Järntorget. Päroncognac veckan efter på den nedsläckta krogen. En buss till alperna. Gröna neonbokstäver över baren. Fåglar, små som kolibrier, i tusenflaxande svärmar på det solupplysta lilla torget. Thomas Paine släpar stegen efter sig. Han har precis avsagt sig sin plats i Nationalförsamlingen. 1791 som såg så lovande ut! ”Och när han går förbi, står giljotinerna på rad …” MDNA berättar en annan historia. Någonting hände för 400 000 år sedan som tycks vända allt över ända igen. Eller kanske inte. Vi får se. Jag väntar med spänning på att Erica (Gutsick Gibbon) ska ta sig an dessa vetenskapliga artiklar. Jag litar på Erica. She is smaaaaaart!
…
Cigarretflickan svävade över den röda mjuka mattan i lobbyn, likt ett spöke vars ickemateriella väsen antagit samma egenskaper som en heliumballong. Sålunda for hon då och då ryckigt upp mot taket, och väl däruppe, där hennes känningstyg bredde ut sig under taket likt en böljande sjögräsmatta långt ute till havs, la hon sig över kristallkronan lika obekymrat som ett tioårigt sommarlovsbarn på en nyklippt gräsmatta och tände en av sina spökcigaretter, knyckte på nacken och kikade förföriskt över axeln. Dinsdale kunde såklart inte motstå henne (det var en av hans bästa, mest patetiska egenskaper, att han i stort sett inte kunde motstå någonting alls). Han såg sig runt omkring i matsalen, försökte se ut som om han letade efter något oviktig; en toalett, en busstidtabell; sin ena sko, lade en coaster, formad som en vinylskiva, på den halvdruckna ölen och gick ut ur matsalen.
När Dinsdale svepte genom hotellobbyn, med steg som i raskhet och frekvens låg någonstans mellan ”fly från en eldsvåda” och ”riskera att missa en ganska viktig, men absolut inte livsviktig, buss”, då var hon, flickan från mellanöstern, ciggarettsirenen från Kairo, inte längre där. Men Dinsdale såg henne. Hon stod precis där han förväntade sig att hon skulle stå; utanför hotellet och väntade på honom. Ömsom tryckte hon sin lilla näsa mot fönstret, ömsom förde hon gyllene spökcigaretter mot sina rödsvarta läppar.
Nattluften var höst och mörker.
Nattluften var höst och mörker. Dinsdales andetag bildade långa rökkvastar, nedfällda skorstenar vars dunkande maskinhjärta riktade in röken i skogen bortom en upplyst parkering. Hotellets upplysta fasad nådde inte riktigt fram till den upplysta parkeringen. Ett tjugotal meter väg låg dold i mörkret (detta mörker var den sortens mörker som den mänskliga hjärnan med lätthet fyllde med innehåll, med mera väg).
Dinsdale stegade ut i nattmörkret. Ciggarettflickan, vars ansikte Dinsdale i sitt sinne hade förvandlat till sin yngre systers (detta trots att Dinsdale inte hade någon syster, han var enda barnet), var inte längre där. Men en satt kostymklädd man stod i utkanten av mörkret (eller på tröskeln till ljuset) och rökte. Dinsdale harklade strupen och sökte ögonkontakt med mannen som, efter en några för sekunder för lång tidsrymd, i en ryckig robotrörelse släppte sin halvrökta cigarett mot marken (nästan som om den hade fattat eld) och mötte Dinsdales ölstinna frågande blick. Den satta mannens blick var olycklig, en bekymmersam oreflekterande (iallafall tills nyligen) blick som det var lätt att tänka sig ”hade fått ett besked” och därför var både vidöppen och nedsläckt, modig och skräckslagen på samma gång (så som blickar tenderar att bli hos människor som aldrig stannar upp och tänker efter innan det är försent). Den lilla kostymklädda mannen, Victor Zubac, en femtiofemårig försäkringstjänsteman och blivande cancerpatient, uppvuxen i en numera avbefolkad by i södra Polen utanför Krakow, gav Dinsdale två cigaretter och svalde ned sina öppningsrepliker, sitt reptilsnabba inövade säljsnack. Det var inte det att Dinsdale inte såg ut som någon som inte hade råd med försäkringar, men det besked som Zubac fått hade fått honom att ifrågasätta allt på ett obehagligt vis och detta ifrågasättande (mycket nytt i Zubas liv, beskedet var två veckor gammalt) hade bland annat mynnat ut i dåliga försäljningssiffror. Dinsdale å andra sidan såg, när han leende tackade Zubac för cigaretterna, in i försäkringsförsäljarens desperat frågande och samtidigt avståndstagande ögon något som fick honom att snabbt som i en tillsynes omedveten reflex, slita sig loss från blicken, mumla ett tack, vända Zubac ryggen och ta några snabba steg bort från hotellets entré. Zubac gick å andra sidan, med beskedet, och en vulkanisk känsla i bröstet som vrålade ramsor om ett liv som var förspillt, ringande mellan öronen, in på hotellet, vilket gjorde att de båda männen, ovetandes, såg ut som två repellerande magnetiska poler, en kemiskt reaktion.
Dinsdale fortsatte gå. Först följde han det upplysta hotellet, gick längs fasaden, förbi matsalen där pianotoner följde efter honom i ett halvdussin steg innan hans egna andetag överröstade dessa. Vid fasadens slut tog Dinsdale till vänster. Den asfalterade vägen vände ned mot sjön. Sjön var nära. Mer än halva cigaretten var kvar när Dinsdale stannade ute på bryggan. Hit nådde inte de elektriska ljusen från hotellet. Här, tänkte Dinsdale en aning berusat, börjar vildmarken. Han böjde huvudet bakåt, som om han sökte en stråle vatten, och såg upp på den nattklara himlen. Så många stjärnor där fanns. Och månen, så välbekant och samtidigt så främmande. Ett gapande enormt silverhål, en roterande död liten värld, ett stumt subjekt som längtade efter att människorna skulle komma tillbaka. De borde ha skickat en poet till månen, tänkte Dinsdale och tände den andra cigaretten på den första. Den första slängde han ut i vattnet, och han tänkte sig glöden som ett stjärnfall, eller en förlupen gnista från en vulkan, en döende eldfluga som flugit för nära solen, han tänkte sig det svarta kalla vattnet som floden Styx, som ytan på ett kilometerdjupt hav, som porten till en uråldrig värld, stum och hemlighetsfull. Något som dolde hemligheter. Tuvstarrs förlorade hjärta. Thomas Andrews sista tankar. Amelia Earharts vitnande ben. Vilken poet skulle de ha skickat till månen?
Dinsdale reste sig upp. Cigarettglöden följde hans rörelse, var som en brinnande dragkedja, en jacka han tog av och satte på. Ögonen hade vant sig vid mörkret nu. Dinsdale såg vattnet, såg hur ytan, gränsen mellan världarna, böljade, vibrerade som av jämna andetag, under månskenet, vattenkroppen var svart och blänkande, som om sjön var spegelvärld med skuggor av silver. Han kände hur poeterna flockades bakom honom. Hur de trängdes, stampade på bryggan och väntade på farkosten som skulle ta en av dem till månens baksida. Werner Herzog var där. Herzog hade kommit till fots, det hade tagit månader, kanske år, han hade gått från München och han klev de sista stegen fram till vattnet med veckad panna och såg anklagande ut över det. Hans ögon ville fortsätta promenaden. Herzogblicken krävde att en trappa, från bryggans slut och upp till månens början, materialiserades. Emilie Dickinson var där. Blek och sirlig och med hopsydda läppar. Vad hon tänkte skriva under månfärden så var det inte avsett för människoblickar. Hon skrev för annat än människorna, just därför, tänkte Dinsdale, var det obeskrivligt viktigt att hon var en av poeterna som sändes till månen.
Han tog ett bloss. Tänkte återigen på sin ringa betydelse. På att han det senaste året hade börjat glömma bort saker, namn på bergskedjor och rockband. Det var inte så att han var orolig, ty namnen kom alltid tillbaka till honom, men det var någonting i honom, i hans väsen, det som var han, som börjat gå oåterkalleligt förlorat. Detta något; en startpunkt, en ursprunglighet; något han inte kunde greppa men tänkte nästan var synonymt med förspilld ungdom, med obefogad framtidstro, med en naiv visshet om att världen var beskaffad som en knut han kunde lära sig att knuta upp, hade varit det som, om det varit intakt i honom, fått honom att inte bara vilja följa poeterna till månen. Han hade velat resa ensam, varit rösten som berättade. Dinsdale skakade på huvudet och tog ännu ett bloss. Nej, inte nu. Nu ville han inte se någonting längre, i alla fall inte något han skulle tvingas berätta om för någon annan. Han var ingen riktig poet. Ingen villig observatör.
….
Käraste Mi,
Jag såg odjuret i sjön. Det hände mig. Mina ögon såg monstret, lika klart och tydligt som om jag håller upp en hand framför min blick. Förlåt mig, Mi, men det var någonting – fantastiskt, otroligt, oväntat – som hände inuti mig när det hände mig, när odjuret bröt vattenytan och jag inte kunde förneka att det fanns, när jag såg huden glänsa, när jag under ett ögonblick mötte odjurets ögon. En tyngd lyftes av mitt bröst. En lampa tändes inuti mitt mörker. En olösbar knut inuti mig löstes upp och försvann. Den hårdaste knuten av alla lösets upp och försvann. Knuten av meningslöshet, det som bara var lösa band när jag var ett litet barn men som sedan alltmer börjat skava, trassla sig, för att slutligen bli en allt hårdare gordisk knut. Monstret var som Aristoteles svärd som med ett hugg skar av den gordiska knuten. Och gjorde mig fri? Ja, så trodde jag att det var. När jag reste mig upp på bryggan och såg ut över sjön var jag fri, befriad. Tomheten var borta. Det växande hålet, det som jag ständigt burit med mig och som inga andra människor lyckats mildra var inte längre där. Det jag såg i sjön var som ord av eld.
…
Dinsdale stod kvar på bryggan. Synen försvann inte, snarare var det så att den blev starkare för varje sekund, växte exponentiellt inuti honom som en sjukdom. Något stort, något omisskänligt levande, fisk- eller reptillikt hade brutit vattenytan inte mer än fem meter ifrån bryggan. Detta levande hade vridit sig, månljuset hade uppenbarat en glittrande svart kropp, något långt, kanske ormlikt, som vältrat sig i vattnet som om det varit en del av det. Något, på kroppen, i vattnet, blixtrade till som en svart ädelsten nere i en brunn. Monstrets ögon? Dinsdale var säker på att det var så.
…
Något som aldrig hänt hände mig, Mi. Jag blev någon som jag aldrig varit. Jag blev en människa. Camus skriver i Fallet att ålderdomens tragedi inte är ålderdomen. Camus tragedi är att ungdomen aldrig dör i den åldrande människan, även om kärlet, kroppen, det som hyser vår ungdom åldras och gör det. Innan jag såg det i vattnet var det inte så med mig. Jag förstod att min snart fyrtioåriga kropp inte hade hyst ett hjärta som fortfarande var hungrigt. Mitt hjärta hade aldrig varit hungrigt. Det längtade inte, för det hade aldrig längtat på riktigt. Jag stod stilla i människofloden som liten pojke och jag lät allting passera mig som vuxen man. Jag accepterade att jag var en främling i en värld jag aldrig ens ville lära känna på riktigt. Men, när jag såg det okända i vattnet, då såg jag. Jag såg det som jag trodde mig ha sett; en själ vars brinnande vilja inte bara var att förstå utan att erövra världen. Sluka den hel. Jag såg människans tragedi, kastade mig in i jakten. Jag var en del av mänsklighetens fruktlösa jakt på guldet vid regnbågens slut. Jag förstod att det fanns hemligheter i världen, bortom människans kontroll och vetskap. Världen var en totalitet jag som människa kunde ana, kunde stå hänförd inför och, i korta ögonblick, förstå allt.
…
Dinsdale gick tillbaka till hotellet. Barpianisten nickade vänligt mot honom när han gick förbi. Dinsdale saktade ned på stegen. Gick, tassade, i takt med pianotonerna. Han sneglade bort mot baren. Fenton satt kvar. Två unga kvinnor satt på andra sidan baren. De unga kvinnorna var vackra och såg hungrigt på varandra. Dinsdale kände hur den gamla känslan återvände. Han kände sig obetydlig igen. Men nu var det annorlunda, nu gjorde det inte längre lika ont. Pianotonerna vände, skiftade form, från krossat glas till smältande is. Det som betydde någonting därute, fanns i sjön. Alla kvinnor han velat ha men aldrig fått fattade varandras händer och långdansade ner i sjöns djup. Försökte locka fram monstret med sina sirenröster, snärja det med sina medusablickar. Dinsdale skrattade till. Han slet sig loss från pianotonerna, ökade farten, tog fram nyckelkortet och steg in i hissen.
…
madame Kollontaj
hon halsar sprit
stapplar över vägen
på andra sidan
under månstrålen
saktar hon in
lägger sig ner
är en blundande kristusgestalt
ett kärl
bara Stalin får besudla
…
Dinsdale gick genom korridoren, fram till deras rum. Han stod och tvekade innan han gick de sista stegn, fram till hotellrummet. Tvekade som om han stod ombytt i badkläder och funderade på om det var värt att ta ett bad. Men det var så mycket större än så. Dinsdale blundade. Han kände hjärtat riva i bröstet och fuktade sina torra läppar med vad som tycktes vara en lika torr tunga. Han visste att han tvekade på om det var värt att förändra riktningen på livet eller om han skulle strunta i det. Det som hade hänt honom på bryggan var inte riktigt lika starkt längre. När han klev in i rummet skulle det bli i ännu svagare, när han klev in en tystnad som fylldes av Lizzies andetag. Och av Mimmis. Lilla Mi. Jag kan aldrig förmå mig att lämna deras andetag, tänkte Dinsdale och öppnade ögonen, såg på den svarta hotellrumsdörren framför honom. Då var det som hänt där igen. Nästan lika starkt.
Dinsdale knöt vänsterhanden. Den högra gjorde en ryckig rörelse. Nyckelkortet snuddade vid låset, vid dörrhandtaget. En liten lampa ovanför handtaget blinkade till, snabbt som kulspruteeld, tyst som stjärnhimlen. Dinsdale tryckte ned handtaget och sköt upp dörren. Han gick in i hallen, placerade nyckelkortet i behållaren på väggen. Tv:n i rummet knäppte till och blev stand by. Ljuset inne på toaletten tändes. Mis jacka låg på hallen över Lizzies skor. Dinsdale klev över jackan och skorna. Han klädde av sig och kröp ned bredvid Lizzie och lyssnade på Lizzies tunga andetag. I hissen hade han tänkt att han skulle väcka henne på en gång, slå upp dörren som en blodtörstig pirat och förkunna att skattjakten hade börjat. Nu ville han inte väcka henne längre. Sjön krympte inuti honom. Istället var där andra bilder. Deras första tid tillsammans. När de brukade sjukanmäla sig direkt efter varandra och sedan vara nakna i lägenheten i flera dagar. De brukade vira de kärleksångande täckena runt sig och gå ut på den snöiga balkongen. Kliva ned i varsitt par träskor. blåsa tobaksrök upp mot månen och stjärnorna och ge varandra blöta kyssar som i kylan ute på balkongen blev en dimma som dolde deras ansikten. Dinsdale luktade på sin hand. Handen doftade fortfarande av cigaretten han rökt ute på bryggan vid sjön. Han såg upp mot taket, som om han sökte efter månar och stjärnor och la handen på Lizzie. Lizzie rosslade till, harklade strupen och rörde på sig. Vred sig undan Dinsdales hand. Dinsdale blundade, vände sig åt andra hållet och somnade, innan tankarna hann komma ifatt honom.
…
Om Carl Fenton sades det att han anlänt objuden en natt, att han dykt upp i skogsbrynet utanför Drumnadrochit och gått barfota över midvinterisen, iklädd endast vargpäls och pärlhalsband. Det viskades om hur det fallit istappar från Fentons svarta skägg, om hur isen klirrat som krossat glas på den röda hotellmattan, att den inte smält vid Fentons nakna fötter. Det sades att Fenton köpt hotellet samma kväll, att den forna ägaren, lilla grå mrs Sheringham, efter ett fem minuter långt samtal med Fenton, packat en väska, ringt på taxi och åkt direkt ut till flygplatsen i Inverness. Det mumlades om att den gamla snåla tantens rockfickor varit så fullproppade med femhundrapundsedlar utfärdade av Bank of Englands filial i Leeds att det i ett drygt decennium dykt upp pengar lite varstans på vägen mellan entrén till hotellet och entrén till flygplatsen. Naturligtvis sades det att man skulle hålla sig borta från dessa pengar. Man varnade alla, särskilt barnen, om att dessa pengar, liksom Fenton, var förbannade. Fenton var ondskan själv, hin håle i välansat svart skägg, djävulen med blixtrande vitt och varmt leende, dödsrikets utsände i oljesvart friskt hår knutet i hästsvans. Hur gick det annars att förklara Fentons svartkonster? Hans kalla rovfågelögon, hans överlägsna orädda magskratt och ohejdbara förmåga att dricka vem som helst under bordet?
Byborna vande sig dock snabbt med att leva granne med ondskan. Till skillnad från mrs Sheringham, som bara anställde billig arbetskraft från utlandet (irländskor och polacker), var Fenton allt annat än snål. Personalstyrkan växte stadigt, liksom hotellets standard, som gick från sönderkokta små ägg utan salt för fem pence styck till kristallskålar med potpourri och en överdådig frukostbuffé, från ständigt rådande landsortstystnad i foajén till influgna internationellt erkända pianister som såg till att även den mest morgonpigga gästen steg ut ur hissen och möttes av levande musik, av pianotoner eller cello, av Chopín, av Bach eller Verdi. En nyårsafton i mitten av 80-talet anlände sångerskan Bonnie Tyler i helikopter och efter Fentons nyårstal ljöd Tylers hesa stämma över hela Loch Ness, från Fort Augustus till Lochend.
Sanningen om Fenton var den att han föddes i Indien på nyårsaftonen 1947. Fentons första hjärtslag markerade starten på Indiens självständighet och slutet på det brittiska kolonialstyret. I sin plånbok (sydd av ormskinn från två skilda ormarter; en sju meter lång tigerpyton som hittats död på bergssluttningarna utanför Katmandus förorter, och en fyra meter lång kungskobra vars historia var höljd i dunkel – något de flesta döda ormars är – men Fenton brukade tycka om att ta fram plånboken, slänga den i bordet och med djupa brösttoner spänna ögonen i den eller dem han råkade samtala med och säga att kobran dödats av hans saliga fader under ett restaurangbesök utanför Madras. Han hade inte varit mer än tio år gammal när kobran, mellan förrätten och varmrätten, fällt ut sin krage och väsande rest sig upp intill deras fint – ja, exklusivt – dukade bord. Faruk, Fentons far, hade kastat sig över kobran och dödat den med sina bara händer. Detta var givetvis inte sant, även om historien, liksom varje annan historia, hade ett korn av sanning i sig) förvarade Fenton tre fotografier.
…
Robert var inte där när jag vaknade. Detta fick mig att känna mig obekväm, som om jag glömt något jag lovat mig själv att aldrig glömma. Jag var alltid den av oss som vaknade först. Jag rörde med handen bakom ryggen, över lakanen. Lakanen var fortfarande varma.
”Robert”, väste jag ut i mörkret.
Inget svar. Jag reste mig sittande upp i sängen, blåste bort en hårtest som hängde ned i pannan och då kände jag att rummet luktade av honom. Och av någonting annat, något surt och bränt. Det var en doft jag kände igen från förr, från studentkorridorer och lägenhetsbalkonger. Jag rynkade pannan, rättade till Bh-bandet och drog upp överläppen i avsmak. Vad fan, Robert. Du har rökt. Varför har du rökt? Jag steg upp ur sängen, gick tvärs över den mjuka heltäckningsmattan och in på toaletten. Girigt drack jag ett glas vatten och kissade därefter ut det. Då hörde jag honom, hur han fumlade med nyckelkortet i korridoren utanför och därefter tryckte upp dörren. Hallen utanför toaletten fylldes av kaffedoft.
Robert böjde sig ned på knä. Han tog upp den kopp med kaffe som han ställt ned på golvet under tiden som han försökt öppna dörren med nyckelkortet. Korridoren bakom honom var tyst och mörk. Tre våningar ner bytte de två chilenska städerskorna om inför dagens arbetspass. Robert räckte koppen med kaffe till Lizzie, svart med en skugga med mjölk, precis som hon ville ha sitt kaffe. Han tyckte Lizzie såg ung ut. Hennes hår spretade vilt över ett par ögon som var osäkra, var nyfikna, som ville veta mer. Det var alltid Lizzie som vaknade först.
”Var har du varit”, sade Lizzie och hennes blick underströk hennes ord, fyllde i dem som rök från fabriker fyllde i himlen. ”Men varför? Varför har du rökt? Nej, säg ingenting, Robert. Jag känner att du har rökt. Du stinker.”
Robert nickade. Han följde in Lizzie på hotellrummet. Han kände hur dörren stängdes och tänkte på natten. Hur han inte kunnat sova. Hur han knappt ens försökt. Hur tankarna gång virat upp honom som om han var en mekanisk leksak. Hur han stått vid cigarettautomaten och gäspat. Hur han gått ut till sjön igen. Till samma brygga. Hur han hade satt sig ner, känt hur den kyliga morgonluften och tobaksröken blandades inuti och fått honom att känna sig som en annan, en främling, som ett självlysande spöke. Och sjön hade varit lika lockande som en pandoraask. Den hade brett ut sig som en fortsättning, hans livs första enda riktiga äkta fortsättning, vid hans fötter. Och han hade suttit där i flera timmar, tittat ut över sjön, rökt cigarett efter cigarett och tänkt på vad han hade sett. På att han var förändrad. På att det var första gången i hans liv som han var förändrad.
”Jag har rökt.”
”Ja. Men, varför då?”
”Det har … hänt något.”
Robert försökte berätta.
detibrunnen 