Oh, Dinsdale

”Jag har rökt.”
”Ja. Men, varför då?”
”Det har … hänt något.”
Robert försökte berätta. Han kunde inte berätta. Han hade aldrig riktigt kunnat berätta någonting, så varför skulle han kunna berätta det här? Lizzie försökte lyssna. Bygga en bro av det Robert försökte säga. Solen gick upp. Det första som lystes upp var Lizzies händer. När Robert såg Lizzies händer … de låg så stilla, som vita nyplockade kronblad eller sovande fåglar i Lizzies knä … då reste han sig upp. Han gick fram till sängkanten där Lizzzie satt och såg upp på honom med växande ögon. Lizzie såg så ung ut i ljuset. Ung som en flicka. Det var som om natten spolat alla åren av henne.
”Dina händer”, sa Robert och drog upp Lizzie från sängen.

…

Paus!

Sluta tänka! Börja se istället. Se på Tintomara-gestalten som dansar längs Svartbäcksgatan och skrattar och snorar och har bara den vita klänningen på sig fast det nästan inte är vinter. Och inga skor. Såklart inga skor. Hör hur de ropar inne i lägenheterna. Skrikgråter och längtar efter en huvudlös ledare. Något som i sömnen kan redogöra för vem var hur varför hur det egentligen gick till den där dagen de gjöt Titanics skorstenar och ett halvt ton skogshuggarmän skrattande våldtog ett dussin barnflickor i Tintomaras tusenårsålder. Bit ihop! Var stoisk. Som Sylvia P när hon packade Ted Hs lunchlåda. Minns hur de utdöda jättebisonoxarna frustade och gick i den djupa snön. Känn i hjärtat som det första steget nedför TheGrandStairCase. Vad är nolllpunkten? nollllllllpunkten? Igår Lisa Montgomerys NO, idag Lisa Montgomerys NO.

…
”Ja, vad är det med … mina händer?”
De stod vända mot varandra.

…

Orden försvann. Dunstade bort likt ånga, infångade, inkapslade i en torr ökenvind. Språket var raserat. Andra broar byggdes. Robert lade handen över Lizzies hävande bröstkorg, över hjärtslagen som smattrade under hennes styvnande bröstvårtor. De kysstes. Hungrigt och tyst, som om de båda bet utsvultet i samma förbjudna frukt. Lizzie tog tag i Roberts kuk och ryckte till. Hon såg förvånat upp på Robert som kastade en snabb och orolig blick åt höger mot Mi. Mi harklade sig i sömnen. Robert tog Lizzies hand och drog henne med sig, bort mot hallen. Lizzie följde efter, med små snabba steg, in i hallmörkret och in på toaletten där hon stängde dörren, satte igång vattenkranen och därefter satte sig på Roberts kuk.
Efteråt ville Robert röka en cigarett. Lizzie drog på sig jeans och blus och följde med ner. I hissen såg de på varandra och log, nästan fnissade.

…

Paus!

Demaskering!

Yetispår i snön! Ta det lugnt! Det finns nog med Beverly Marsch för alla! Och ja, alla får såklart ballonger. Likkistor fyllda med bollhav! Hundratals med novemberparkeringar där skrattande kroater bjuder på röka. Alla kalla barfotasteg innan Franco var död. Hemingways sista kyss. Du är nästa steg på stigen, en av Vintergatans många förberedelseakter innan den kommande sammansmältningen med Andromeda. Gör något. Drick en cocktail. Protestera mot den statsfinansierade apokalypsen. Simma några längder i bassängen. Res till Tasmanien, köp en engångskamera och försök bevisa att pungvargen lever. Släng bevisen i vattnet. Gå till Hobart och hävda att din farmor är Amelia Earhart. Var lika tyst och grym som Filomela. Bli en jävla fågel. Du med.

…

of course the world continues to end

nacken necknäckspärren bronsåldershögarna

sedan 1970-talet har allt färre romaner författats i tredjeperson. jaget. det oögonblickliga. doppa tankarna i strömmen. skriv om två döda nakna blonda pojkar i en grotta belägen i den egeiska skärgården. ha alla steg du gick nattetid på kyrkogården på ditt samvete. burköl åldörr åldör ålder åder der er r

svälten på 1870-talet

the poem in a box

all day and all of the night

shit happens

the defining mode of the me

generation

…

”China is as white as the sand that will become a pearl”

…

Efteråt ville Robert röka en cigarett. Lizzie drog på sig jeans och blus och följde med ner. I hissen såg de på varandra och log, nästan fnissade. När de gick förbi det tysta pianot och den obemannade receptionen skickade Lizzie ett SMS till Mi: Jag och Pappa går en liten promenad bara vi är snart tillbaka. Sov gott älskling.
Det var en annan värld utomhus. Solljuset dolde den mörka svarta djupa kalla sjön. De gick tysta en bit längs vägen. Robert erbjöd Lizzie en cigarett. För ett kort ögonblick, just när de nådde slutet på hotellbyggnaden och vände om, såg det ut som Lizzie tänkte ta emot den. Vara den där flickan igen. Vara det där som hade hänt på hotellrummet. Under två eller tre hjärtslag var det som om ekot av det där hårda plötsliga knullet fortfarande hade makt över henne. Men bron mellan cigaretten, den där flickan hon varit och det där varma smutsiga märkliga, brast, blev till rök som genast blandades med cigarettröken och försvann. Lizzie skakade på huvudet. Hon drog upp axlarna, huttrade demonstrativt, stängde jackan och kastade vassa blickar runtomkring dem, som om hon ville försäkra sig om att de inte var i fara. Nästanleendet dog bort på hennes läppar.
”Vad fan var det som hände?”
Robert drog ett bloss på cigaretten. Lizzie rynkade pannan och slöt ögonen. Hon bet tag i underläppen så som hon brukade göra och kände vinden. Hårtestar fladdrade i hennes ansiktet, vibrerade som torrt oklippt gräs. Hennes hår började bli grått. Det bultade obehagligt i underlivet, som om blodiglar just bitit tag i hennes kön eller precis släppt taget om det.
”Sluta flina sådär. Bara gör det, Robert. Sluta flina sådär för fan.”
Robert harklade sig, som om han halvhjärtat försökte svälja ned det där envisa jävla flinet
”Okej, jag ska … jag vet inte vad det var som hände. Men, det var väl fint att det hände Lizzie. Eller? Det var det väl?”

….

Igår ett högre seminarium om ”poetic anthropology”, om språkets betydelse. Med språket byggdes människan. Med språket urråtthålls hon, förändras, fördjupas. Byt ut ett ord och betydelsen skiftar. Drömmen om den hela holistiska människan. Dialogen mellan språkbärare. Känsligheten och öppenheten, allt det i det av kulturen växande intellektet som fördjupar, som skapar relationer mellan det reflekterande självet och natur, djur, kosmos. ”Poetic anthropology” som Botemedlet mot En Enda Sanning. Och sen. Den knarrande rösten (professorn) som undrar om inte ett dylikt subjektivt ständigt meningsskapande ordbygge förstenas i statisk nykritik (formen, förändras formen, ett ord tas bort, så förändras meningen)? Om inte frånvaron av objektiv sanning inbjuder till relativism? Rummet både elektrifieras och sjunker ihop som en sufflé. Jag tänker på Wittgenstein i skyttegravarna. På äppelpaj och taxiresorna i London.