Darn

Det var en annan värld utomhus. Solljuset dolde den mörka svarta djupa kalla sjön. Längs med parkeringen, mellan räcket och grusvägen, låg svartgråa presenningar fyllda med träbitar, vattensjuka cigarettpaket, tidningar, gula plastslangar och en rostig cykel utan hjul. Lastpallar låg uppradade längs vägen, likt flytbryggor på rad i smutsig flod. En röd morgonrock låg utbredd på en träpall. Inget av allt detta skräp hade synts under natten. De gick tysta en bit längs vägen. Robert erbjöd Lizzie en cigarett. För ett kort ögonblick, just när de nådde slutet på hotellbyggnaden och vände om, såg det ut som Lizzie tänkte ta emot cigaretten. Vara den där flickan igen. Vara det där som hänt på hotellrummet. Under två eller tre hjärtslag hade ekot av det hårda plötsliga knullet fortfarande makt över henne. Men den där bron brast, spökbygget mellan cigaretten, flickan hon varit och det där varma smutsiga, hungriga, plötsliga och märkliga som hade hänt rann tillbaka. Det torkade ut, blev den gamla vanliga osynlighetsröken, något som sprakade till, flammade upp men genast blandades med cigarettröksmolnet och försvann. Lizzie skakade på huvudet. Hon drog upp axlarna, huttrade demonstrativt, stängde jackan och kastade vassa blickar runtomkring sig, som om hon ville försäkra sig om att hon inte var i fara. Hon vände sig mot Robert och spände ögonen i honom.
”Vad fan var det som hände?”
De kände båda två hur frågan växte, exponentiellt som ett nyfött universum. Vad fan var det som hände? Hur blev det såhär? Halva livet var över. Tioåringens halvformulerade fantasier om den kommande vuxenheten hade krympt ned till det här, till det som stenar drömmer om. Det blev såhär för att de lät det bli såhär. Var det inte så enkelt? Ja, kanske. Såklart. Men hade de någonsin något val? Vad skulle de ha gjort? Hoppat av sina utbildningar och förkunnat för världen att de var fria. Fria från vad? Fria från trygghet? Fria att tigga? Robert drog ett bloss på cigaretten. Lizzie rynkade pannan, suckade och slöt ögonen. Hon bet tag i underläppen och rynkade näsan. Hårtestar fladdrade i ansiktet, vibrerade som torrt oklippt gräs. Håret började bli grått. Det bultade obehagligt i underlivet, som om blodiglar just bitit tag eller precis släppt greppet.
”Sluta flina sådär. Bara gör det, Robert. Sluta flina sådär för fan.”
Robert harklade sig.
”Det var väl fint att det hände Lizzie. Eller?”

…

Men Sokrates då?

Ja?

Tintomara hoppade mellan hustaken. Hade benmuskulatur som en katt. En katta på människoben. Ett par ögon som lyste som hemliga nebulosor.

Sokrates hatade poeterna.

Ja.

För de kunde ingenting.

Nej.

De är bara avbildade, efterapade i tredje led.

Jag är efterapad i fjärde led. Egentligen femte.

Hur då?

Enkelt. Först min sanna form, min idé. Sen min form i sinnevärlden (som är en skugga av min idé), följt av min tredje i Drottningens juvelsmycke, och sen den fjärde, min närvaro här, på den här märkliga bloggen. Min i idé tunnas sedan ut i ett sista lager inuti den stackars läsaren. Denna, min utspädda form av min utspädda form, figur liknar det jag egentligen är lika mycket som redogörelsen av en kristusfigur på en rostad brödskiva liknar … ja du vet vad jag menar.

Kan du sluta hoppa omkring sådär.

Nä.

…

Lizzie bet tag i underläppen och ryckte på axlarna. Hon upprepade frågan, vad var det som hände, och den här gången försökte Robert svara. Han slöt ögonen och berättade för Lizzie att han hade sett någonting i sjön. Han försökte beskriva den glittrande fjälliga huden. Försökte berätta hur han hade fyllts av en märklig känsla. En känsla som betydde någonting på riktigt. Lizzie tittade allt längre bort.
”Och vad menar du? Att vi inte betyder någonting?”
Robert tog ett steg fram och tillbaka. Han försökte möta Lizzies blick. Tände en cigarett på en glödande fimp. Sneglade bort över parkeringen, mot sluttningen som ledde ned till sjön och sa namnet på deras gemensamma barn. På flickan som låg och sov uppe på hotellrummet. Sade att hon betydde allt, mest i hela världen. Men Lizzie hörde att Robert ljög, att det bara var ord som formades och sades rakt ut. Även Robert visste att han ljög. . De som hade hänt vid sjön var viktigare. Det är större än mig, tänkte Robert och försökte förklara. Försökte säga hur viktigt det var. Varför de måste stanna.
Mi sov fortfarande när de återvände till hotellrummet. Hon hade sparkat av sig täcket i sömnen. De stora flickfötterna sökte värmen, var två växter som sökte solen i skuggan. Robert stannade i hallen. Lizzie gick in på toaletten. Hon snöt sig och spolade av ansiktet. Mumlade något till sin spegelbild, stängde av vattenkranen och gick sedan fram till Mi. Hon var så lång. Deras barn. Snart var hon längre än sin mor.

…

Men tragedin då? Den största bästa viktigaste konstfomen.

Allt peakade med Sofolkles!

EN KÖR KOMMER IN. KÖREN SVINGAR LASERSVÄRD OCH JONGLERAR MED ISPLANETER

Tintomara ligger och gråter bakom den tunga sammetsridån. Efterapningen av Dekorima-hörnet. De olika mördarna springer stafett uppför trapporna på tunnelgatan.

EN KÖR KOMMER IN. KÖREN BEBLANDAR SIG MED PUBLIKEN. GLANSPERIODEN HAR DÄRMED KOMMIT TILL ÄNDA.

Jag är bara en viskning.

En varning.

En hint om att mänsklighetens stora peripeti aldrig kommer eller har hänt för längesen.

…

Och det Rousseau skriver om fröken Lambercier. Om den prepubertala pojkens dragning till den vuxna kvinnan (fröken Lambercier väcker åtrån i den åttaårige Rousseau när hon agar honom). Den nya blandningen, kantringen i kroppen, av avlägsen icke definierbar åtrå och storögt trygghetssökande. Den kvinnliga kroppens sexuella och asexuella lockelser (som form, som material, som verklig overklighet).

…

”Hon återfanns
på en skum krog helt klädd i trasor, sedan hon pantsatt sina
kläder för att försörja en gammal vanskapt betjänt, som slog
henne varje dag, och från vars sällskap hon slets, mycket
mot sin vilja. Och fastän hennes make mottog henne med
all tänkbar vänlighet, och utan det ringaste klander, lyckades
hon kort därpå rymma ned dit igen, med alla sina smycken,
till samme älskare, och har inte hörts av sedan dess.”