Januari 2025

Välj glädjen? Vältra dig i tomheten? Åk till hamnen längst bort och frys ihjäl. Hoppa in i tåget och leta efter skönheten, den hon berättade om för dig i drömmen, om tåren som rann nerför kapten Croziers kind. Den som spräckte isen och penetrerade underjorden, blev en flod nere i helvetet och en ring på Nausecas finger.

Vi pratade om medvetandet igår. Det finns inget korrekt svar. Bara Heideggers kastvaro. Förbannelsen att jaga den egna kanske självlysande skuggan. Skuggans ursprung är din framtida grav. Och när kommer maskiner att börja skratta? När kommer en främling våga ta mig i hand? När kommer dörren in till det gröna rummet att öppnas och …

Jag läste På drift på gymnasiet. Var det den handlingen som förstörde mitt liv? Som fick mig att välja bort akademin och i bröstet sjunga att jag hade valt livet? Nu går jag på spången mellan ett ideal och ett annat. De franska teoretikerna skakar på huvudet på mig. Sitter i en biosalong och skrattar på filmer där jag hög på e kryper omkring på alla fyra i vasastan och drar upp blommor. Åt jag av kronbladen? Nej, jag kände en annan sorts hunger. Hungrig nu? Jag vet inte.

Om vi får litteraturstöd så åker vi till Paris. Ska försöka skriva något på en vecka. Något om Martha Gellhorns spöke. Något om min egen spegelbild. Något om Eponines tårar i regnet. Något om Edmund Dantes och andra fallna änglar. Försöka tyda fram skidspår i gränderna. Söka tröst inne i en kyrka? Tanken kommer närmare och närmare. Åh, tänk att få kasta bort sig själv, in i armarna på den som bär på nycklarna till himmelriket.

Castoridis talar om radical imagination. Är det vad som krävs för att bygga ett sandslott som regnet kommer att förstöra? Samma person möter mig i spegeln. Om pengarna någonsin kommer väntar Havanna och en staty av järn i baren på la floridita. Det är vad som lockar mest med honom. Hans mänsklighet. Den feta kroppen som i soluppgången simmar längd efter längd i poolen. Pojkansiktet och solbrännan. Den flagande huden.

Det kulturella kapitalet kommer aldrig. Mitt namn blir aldrig något annat än en viskning. En flicka i blå klänning står längst ut på piren. Hennes gummistövlar är röda. Om nätterna drömmer hon att hon rider på ett grottlejon. Jag är ingen. En skugga på torget i München 1914 när Tyskland deklarerade krig. Myrstacken utanför Hitlers bunker. Snöflingan som landade i blodpölen på sveavägen. Snön under Crazy Horses fötter.

Förklara inte världen för mig. Jag har sett den förklarad. Jag har sprungit i snön med Allen. Jag har blundat och låtit hagelstormen komma.

Imorgon. Du måste försöka. Ge det några år till. Stranden finns kvar. Bisonoxarna fortsätter att vada ut i bränningarna. Lejonen vaktar i skogsbrynet. Våga tänka på statyerna. På versmåtten som landar ovanför trädkronorna.

–.

Kaminen i båthuset. Hans unga andetag. Tiden som rinner ut. Ack, tiden. Tiden, tiden, tiden.

Fågelfötterna som går på dina ögonlock om natten. Det viskande ordet som fastnat ute i trapphuset. Jag ville inte gå på installationen av världens mäktigaste man. Jag såg ner i avloppsbrunnen och sökte ekot av gråten. Ted skrev sitt manifest. Jag orkade inte ens försöka.




Lämna en kommentar