Örebro

För längesen packade jag en väska och flyttade från Örebro. Jag visste att staden aldrig skulle kunna förändras, så jag drog därifrån. Varje nytt besök alla efterföljande år var att återvända till det jag en gång lämnade. Trots att åren gick, trots att staden växte, var jag fylld av samma saker, samma benhörda visshet, när tåget bromsade in och passerade svampen, när jag korsade Järntorget på väg mot busshållplatserna mittemot slottet, när jag sprang förbi Almby, min gamla högstadieskola, när jag och R eller F väntade på att vågmaskinen i Gustavsvik skulle börja. Samma frysta minnesbilder, samma gnagande visshet om att dessa platser inte kunde ge mig något verkligt nytt. Nu är det inte så längre. Efter det som hände i tisdags är allt förändrat. Det är som om staden har ändrat färg. Allt det som tidigare var fryst och statiskt har mörknat. Grumlats. Det Örebro jag lämnade, det jag som ung man lämnade och aldrig ville tillbaka till, är plötsligt borta för alltid. Nu längtar jag plötsligt tillbaka dit, nu när det är försent.