Madame d’Egmont och det rämnade synoptiska perspektivet

När det synoptiska perspektivet rämnar: om den verkliga men tomma referentens potentiella funktion som katalysator för Heideggers Lichtung och spegel för Dasein.

Jag ämnar att i denna essä undersöka det som fenomenologiskt inträffar i läsarsubjektet när denne läser den sista sidan av Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser. När slutet nalkas befinner sig Rousseau i England. Han läser högt ur sina bekännelser för ett litet sällskap, bland dem greven och grevinnan d’Egmont. Högläsningen är bekännelsernas klimax. Rousseau vänder sig mot sin publik, konstaterar för dem att ”[I] have told the truth …”. Allt Rousseau bekänt i tolv böcker har lett fram till detta ögonblick:

Thus I concluded the reading of my Confessions, and everyone was silent. Madame d’Egmont was the only person who appeared to be affected; she trembled visibly, but she quickly recovered herself and remained silent, like the rest of my company.

Tidsrymder tomma på detaljer sveper genom läsarsubjektet. Rousseaus bekännelser sväller, blir en expanderande punkt som i nästa ögonblick imploderar. Läsaren känner det förgångna (Rousseaus, läsarens, madame d’Egmonts) likt en impuls, som något övergående och kroppsligt. Här nu. Borta snart. Läsarens liv vecklas ut och läggs bredvid Rousseaus. Vittnet, den som ser, madame d’Egmont, landar i tystnad.
Hur kommer det sig att Madame d’Egmonts tillsynes icke alls särskilt dramatiska reaktion framkallar en sådan känsla av omedelbar svindel inuti läsarsubjektet? En del av förklaringen står att finna i att det i de lästa raderna ryms inte bara ett utan tre människoliv. Rousseau; bekännaren, som i tolv böcker bekänt allt. Läsarsubjektets liv och detta livs outtalade bekännelser. Och madame d’Egmonts, ett skal som vi, i och med hennes reaktion, fyller med outtalad historia. Madame d’Egmonts reaktion inför Rousseaus bekännelser blir vår egen. Hennes blick får oss att se oss själva. Hennes reaktion får oss att nästan förstå livet som den temporala tillfällighet det är. En vågs som bryts och sedan försvinner. Under ett ögonblick rullas dåtidens förlorade tidslinje ut, åt det andra gapar det vi inte kan förutsäga: det kommande oåterkalleliga brottet på tidslinjen. I ett blixtbelyst nu av introspektiv klarhet når läsarsubjektet en akut insikt om både hur det är att Vara i tiden och greppar nästan betydelsen av att inte vara det. Förutsättningen för detta fenomen är i min tolkning tre. Först att det artificiella synoptiska perspektivet (artificial synotiptic view) vi i mötet med texten skapar om det egna livet rämnar. Detta ögonblick av demaskering leder in i Heideggers Lichtung där läsarsubjektet i en insikt om Dasein, om Varats villkor – dess tidslighet, bristfällighet och ständiga sökande, snuddar vid sitt autentiska jag. Slutligen kommer jag att argumentera för att förutsättningen för denna fenomenologiska händelsekedja är att ett implicit sanningskontrakt är påskrivet när läsaren möter texten. Viktigt är också vem madame d’Egmont är, att hon i mötet med läsaren läses som en sann men tom referent, en verklig person vars historia läsaren inte känner till. Då fungerar hon som en spegel, där läsaren upptäcker sig själv snarare än en fiktiv karaktär som läsaren kan projicera, fylla med innehåll. En annan viktig textuell förutsättning är vem Rousseau skriver till. Han riktar inte sina bekännelser till en högre makt. Han riktar dem, medveten om sin persona, till sina medmänniskor. Rousseaus bekännelser har ett uttalat didaktiskt syfte. Detta didaktiska syfte rämnar och blir något annat när Madame d’Egmont bryter den fjärde väggen. Gud ser dig inte. Rousseau ser dig inte. Men genom madame d’Egmont ser du dig själv.

Professor Todd Samuel Presner undersöker i ”What a Synoptic and Artificial View Reveals: Extreme History and the Modernism of W. G. Sevald´s Realism” hur W. G. Seebld använder sig av en artificial synoptic view för att skapa en ”reality effect by decidedly modernist means”. Seebald gör detta för att närma sig dåtiden, i Presners artikel adresserar denne Seebalds skildring av förintelsen och brandbombningen av Hamburg 1943, händelser som av Presner benämns som ”extreme history”. Seebald låter, menar Presner, ett antal vitt skilda perspektiv smälta samman till ett artificiellt helt. Det förlorade, det som en gång var, är enligt Seebald förlorat för alltid. Det Seebald undersöker är hur det förflutna påverkar de människor som lever nu.

Madame d’Egmonts odramatiska reaktion (”she trembled visibly, but she quickly recovered herself and remained silent”) är en reaktion på det Rosseau precis har gjort. Denne har i tolv böcker i detalj redogjort för sitt liv. Madame d’Egmonts rektion uppenbarar något för läsaren: att mycket, nästan alla detaljer, av det hen har läst och det Rousseau precis berättat för madame d’Egmont är borta. Vi känner det berättade, men vi minns det inte. Scener, olika episoder framträder och försvinner, fragment söker sig mot en helhet som rämnar. Denna insikt om den förlorade synoptiska överblicken leder läsarsubjektet inåt. Läsaren känner det egna livet, försöker skapa ett synoptisk helt av tillgängliga fragment, av episoder, av händelser. Men denna helhet bryter samman. Illusionen rämnar. Det synoptiska perspektivet som skapas i ett artificiellt och bristfälligt skick håller inte ihop. Vi känner en insikt växa, över något vi anat men inte accepterat: dåtiden är för alltid förlorad för oss. Den artificiella överblick över ett skeende och den verklighetseffekt som Seebald skapar med sin modernistiska realism är inte möjlig. Vi rekonstruerar våra liv ur ett synoptiskt perspektiv och förstår omedelbart att detta perspektiv, det som vi innan scenen med madame d’Egmont tagit för givet – att varje händelse i det egna livet är delar av en obruten kedja vi tror oss ha tillgång till – är en illusion. I en ordlös tsunamiflod misslyckas vi rekonstruera oss själva, hela vår barndom och inser förlusten av den. Denna rämnade illusion är en förutsättning för den existentiella svindel läsarsubjektet därefter erfar.
I sin artikel ”Autobiography and Biography” menar Stephen Mulhall att: ”To tell a story about oneself; it is to impose a form and structure upon that which, like any aspect of the real, essentially transcends such constraints.”All självbiografisk litteratur är berättelser, narratologiskt koherenta sådana. Den sanna upplevelsen, ögonblicket inkilat mellan allt som kom före och det som kommer sen, är till naturen partikulär och lokal emedan våra liv är narratologiska konstruktioner som vid varje given tidpunkt bildar både ett illusoriskt överblickande helt och ett nytt narrativ. En totalitet vi föreställer oss inrymmer allt det som gjort oss till dem vi är – våra liv. Vi skapar, menar jag, en illusoriskt koherent bild av oss själva. Denna självdefinition förändras med tiden. Tio år framåt eller tio år bakåt är narrativet inte annorlunda per se, men upplevelsen, det vi tvingas eller väljer att tolka som berättelsen om våra liv, är en annan. Det vi söker, och finner när den synoptiska illusionen rämnar i och med madame d’Egnonts reaktion, är varseblivandet av att vara ett i tiden varande (rumsligt) subjekt, i det varande Heidegger benämner Dasein.
Mulhall menar att Dasein ”treats its own being as an issue – that is every moment of its existence confronts it with the question of how to go on with its life, of which among a given range of possibilities it should realize”. Vi befinner oss, enligt Heidegger, ständigt i en situation där vi i ett pågående nu, i en kastvaro, jagar vår egen svans. Dasein försöker föreställa sig, meningsgöra, det som komma skall. Vad innebär det att Vara (människa), vad är det verkligt sanna med just mig, vad innebär det att dö? Varje givet ögonblick av existens är ett eko av det som kommit före och det vi föreställer oss ska komma efter, ”Dasein always … relates itself to what is not yet; it stands out into the future, and so there is always something outstanding, something essentially incomplete, in its mode of being”. Detta framåtsökande meningsletande varande i tiden är det vi är. Heidegger manar oss att inte låta oss distraheras av det som inte är vi. Han manar oss att vända blicken inåt, följa vägen in mot det autentiska jag känslorna stakar ut för oss. Om religionen manar oss att söka sanningen om själva utanför oss själva, manar Heidegger oss att söka sanningen om oss själva i oss själva. Om Augustinus sökte sanningen om sig själv hos ”A Being”, då manar Heidegger oss att i stället söka autenticitet och sanning ”In Being”. Det är där (den enda) sanningen om oss själva finns. ”Varför måste vi förutsätta att det finns sanning?” frågar sig Heidegger och fortsätter: ”Vad betyder ‘förutsätta’? Vad menas med ‘måste’ och ‘vi’? Vad innebär: ‘det finns sanning’? Sanning förutsätter ‘vi’ eftersom ‘vi’, varande i tillvarons varaart, är ‘i sanningen’.” Detta varande i sanning är en sanning som förhåller sig relativ till tillvarons varahet, till tiden och rummet. Bara en sak är säker med vår existens. Detta säkra är även något vi, enligt Heidegger, inte kan greppa eller fullt förstå: vår kommande död. Trots detta, att det egna subjektets kommande undergång är något som, enligt Heidegger, varken går att greppa eller fullt förstå är döden alltid där. Döden, menar Mulhall i sin läsning av Heidegger ”looms over and constitutively defines the character of every moment of the life that I do inhabit from the inside, the life that is mine to own or to disown”. För att närma sig ett autentiskt själv menar Heidegger att denna inkompletta visshet, om något vi aldrig kan förstå, är nödvändig att omhulda. Det mänskliga subjektet i tiden och varat lever i ekot av en rumslig och temporal isanning, i ett sökande där det autentiska självet befinner sig precis bakom oss, framför oss finns det säkra osäkra, utanför oss en intighet. Jag hävdar att det ovan beskrivna ögonblicket går att tolka som upplevelsen av ett blixtbelyst nu av introspektiv klarhet. Det rämnade synoptiska perspektivet uppenbarar något vi känner närma sig ett varande i sanning och det autentiska jag Heidegger manar oss att söka tycks vara inom räckhåll. Mötet med madame d’Egmont initierar Lichtung och vi erfar Dasein.

I Vara och tid definierar Heidegger Lichtung såsom ett avslöjande ögonblick i tiden och rummet för det i tiden och rummet varande subjektet: ”Det ontiskt bildliga talet om lumen naturale syftar inte på något annat än den existensial-ontologiska strukturen hos detta varande, att det är på så sätt att det är sitt ´där´”. Sanning manifesteras när något dolt eller gömt stiger upp i det i tiden varande subjektet: ”Att det är upplyst innebär: i sig själv genomlyst såsom i-världen-varo, inte genom något annat varande utan så att den är ljusningen”. Sådana ”avslöjandets ögonblick”, menar Heidegger, ”är den slags Vara som är synonymt med ‘sanning”. Lichtung är epifana ögonblick av existentiell klarhet, det är att inträda en glänta omgiven av mörk skog. Denna glänta, denna öppning av varandet, väcker, menar professor Sarah Kim i sin läsning av Heidegger, i subjektet en känsla av frihet, av rumslig expansion. Lichtung både uppenbarar och raderar (tillfälligtvis) ut den för subjektet allestädes närvarande bristen som Dasein, det ständiga varandet-i-framtiden och overklighetsinsikten om det kommande men oundvikliga utsläckandet av subjektet, innebär. Läsarsubjektet varseblir, menar jag, denna brist i och med madame d’Egmonts reaktion och ser sig själv, är i förståelsen och därmed tillfälligtvis ”i sanningen”.
Gott så. Vi har, med hjälp av Heideggers Dasein och Lichtung, identifierat vad som händer i läsarsubjektet i mötet med madame d’Egmont. Men, frågan om varför detta inträffar är i stort sett obesvarad. Vilka textuella förutsättningar initierar fenomenet? Det beskrivna är ju någonting som kan ske även i mötet med explicit fiktiva texter. Det vi kan fråga oss är hur det kan ske i just detta korta möte med just madame d’Egmont i just denna text. Det faktum att vi i mötet med henne erfar det vi gör. Det är ju fiktiva karaktärer som lättast sägs uppväcka känslor och engagemang; en Elizabeth Bennet, en kapten Ahab, eller en Jean Valjean.

Professor emeritus Catherine Gallagher menar i ”The Rise of Fictionality” att anledningen till framväxten av den moderna romanen, och läsarens omhuldande sympati för fiktiva karaktärer, var att läsarna ”were haunted by no shadow of another person who might take priority over the reader as a ‘real’ referent, anyone might appropriate them”. Gallaghers identifierade paradox, ”… that readers attach themselves to charchters beacuse of, not despite, their fictionallity”, ersätts i min tolkning av en annan: varför uppväcker mötet med en karaktär med referent i den verkliga världen så många känslor? Dessutom en karaktär vars liv vi inte får veta någonting om? Madame d’ Egmont står ju bara där och lyssnar. Allt som återstår, när madame d’Egmont inte, som Gallagher skriver, kan läsas som ”a general referent … indicated through a particular” är en verklig person. Hon besitter den verkliga historia som Gallagher menar att fiktiva karaktärer saknar. Men den känner vi (de flesta) inte till. Madame d’Egmont är för den nutida läsaren, någon som saknar förkunskapen om madame d’Egmonts historia, i det korta mötet med oss en främling vars ögon vi råkar se in i.

Gallagher menar att den fiktiva karaktärens ”peculiar affective force” står att finna i den fiktiva karaktärens ”unreal knowability and their apparent depth”. I mötet med madame d’Egmont erfar läsarsubjektet, i min tolkning, ett ögonblick av illusorisk totalitet som efterföljs av en akut insikt om bristen på tillgången till denna totalitet. Det ”boundary of personhood” Gallagher ser som ett hinder för karaktärer som refererar till verkliga personer blir en katalysator för den plötsliga upplevelsen av existentiell demaskering. Vi erfar inte ”the contradictoty sensations of not beeing a character”, i stället snuddar vi vid det autentiska jag, det Dasein, som Hediegger manar oss att söka och som han menar att känslorna stakar ut för oss.

Här, menar jag, att en inledande förklaring till varför detta sker står att finna i två ting. Det första (som leder till det andra) handlar om att läsarsubjektet litar på att det Rousseau skriver är sant. Madame d´Egmont uppväcker det hon gör inte för att hon är en fiktiv karaktär, hon gör det för att hon inte är en fiktiv karaktär. Hon är verklig, samtidigt som hon är tom. Det andra, vilket är det som igångsätter det upplevda fenomenet, är att denna visshet (det vi läser är sant) innebär att avståndet mellan det skildrade och läsarsubjektet förtätas. Om det handlat om explicit fiktion, och läsarsubjektet läst samma scen, då hade betydelsen, och därmed det ovan skildrade fenomenet, troligen inte hänt. Madame d’Egmonts reaktion hade i uttalad fiktion (utan upprättat sanningskontrakt) måhända bara tett sig märklig (med resultatet att vi inte grävt varken i den eller oss själva utan i stället börjat ställa oss frågor om författarens intention). Om madame d’Egmont varit en fiktiv karaktär hade vi underförstått litat på att scenen med madame d’Egmont inte hänt ”på riktigt”. Vi hade med stor sannolikhet därför letat efter meningen i hennes fiktiva gestalt någon annanstans. Sökt en större generell sanning, analyserat kontexten madame d’Egmont framträder i. Vad symboliserar madame d’Egmont? Ingenting, och därmed potentiellt allt.

I Staten argumenterar Platon för att diktkonsten är förkastlig. Platons kritik utgörs dels av innehållet i poesin, exempelvis Homeros skildringar av Hades vars skildrade fasor enligt Platon riskerade att göra unga män till fega ynkryggar som ”i striden föredrar döden framför nederlag och slaveri”. Den andra delen av Platons kritik av diktkonsten utgår från hans metafysik. Platon menade att verkligheten var indelad i två sfärer: idévärlden och sinnevärlden. I idévärlden fanns de sanna och oföränderliga formerna av allt av det som existerade i sinnevärlden. Platon menade att diktkonsten var en imitation av verkligheten, det av diktaren avbildade var därför någonting som var en avbildning av en avbildning, en efterbildning av idéerna. Platon talar om ”berättelsernas dubbla form”, om att det skildrade skulle vara mera sant (och enligt Platon även mer moraliskt) om diktaren upphörde med att tala som någon annan. Platons idéer om detta, likaså hans råd till diktkonsten, ”om nu skalden aldrig ville dölja sig, skulle hela hans dikt vara rätt och slätt en berättelse, utan någon efterbildning” knyter an till det jag nämnde tidigare. I fallet med madame d’Egmont är det implicita sanningskontraktet är påskrivet. Texten upplevs som sann. Avståndet mellan det skildrade och läsarsubjektet förtätas.

I scenen med madame d’Egmont är läsaren förvissad om att diktaren (Rousseau), likt en konstnär som i en målning av en stol utgår från stolens idé, inte skriver fram en fiktiv situation. Diktarens (Rousseaus) skildring utgör därmed inget filter framför det som skildras. Madame d’Egmonts reaktion är inte fiktion, det är verklighet. Hennes reaktion blir läsarens tack vare textens explicita sanningsanspråk. Det led i diktkonsten som Platon kritiserade är inte där. Madame d’Egmont är inte en kopia av en kopia utan en spegel där läsaren upptäcker sig själv.

Platons avbildning av en avbildning kan ta sig olika uttryck. Även om det som skildras av författaren utges vara sant, kan nämnda sanningskontrakt förbi osignerat. I dokumentärromanen Samtal i Hanoi av Sara Lidman utgör en outtalad men explicit politisk agenda ett filter mellan det som skildras och läsarsubjektet. De många personporträtten Lidman tecknar av människorna hon möter är dolda bakom vad många nutida läsare retrospektivt identifierar som en likriktad politiska agenda, ett överståndet Doxa. Människorna är dolda bakom ett av Lidman skildrat kollektivt hat mot västerlandet och USA-imperialism och kärlek till Vietnam, Ho-Chi Min och kommunism. Lidman skriver om hur hon får revolutionsskalden Tu Hoos poesi översatt men ”att det var omöjligt att få med de betoningsvariationer som gjorde den så mångfacetterad i originalet”. Här finns det en verklig människa att se, men denne döljs bakom rader som ”han [Tu Hoo} är så inspirerande … och så som han får det att sjunga i vårt språk … när man har träffat honom går man hem och skriver en dikt … och alla kvinnor blir förälskade i honom”. Den sextonåriga modiga flickan Le Thi är ”vietnam i varje fiber”. Ingen i Vietnam, rapporterar Lidman, är intresserad av det egna landets förluster i dödade, enbart av skador som åsamkas fienden. Den komplexa individen är utbytt mot ett aldrig tvivlande kollektiv. Sorgen (över de döda) är icke existerande, ersatt av ett hat som måste vara starkt.

Trots att Lidman erbjuder läsaren sanningskontraktet uteblir det. Läsarsubjektets upplevelse av människorna hen möter i texten blir en avbildning av en avbildning. Människorna blir representationer, symboler för motstånd, krig, mod, lidande. Men, när denna barriär, som utgörs av det rådande Doxa som genomsyrar Lidmans text – inte av människorna hon skriver om – lyfts bort träder människan fram och vi ser, liksom i mötet med madame d’Egmont, i en blixt oss själva.

I Samtal i Hanoi sker detta när Lidman möter den 21-åriga unga kvinnan Nguyen Thi Hang. Thing tar Lidmans arm och ”sjunger något på vietnam jag [Lidman] begriper utan att förstå och jag svarar med en ramsa från Missenträsk som i sin tur verkar vara bekant för henne – ett av dessa innerliga dårsamtal i världen när man blir en fågel som flyger bredvid en annan fågel.” Här, liksom i mötet med madame d’Egmont, upplever vi samma blixtbelysta nu. Vi ser en tom verklig referent, Nguyen Thi Hang (känner hennes liv) och oss själva (vårt eget). Vi varseblir grymheten i det egna subjektets bristfälliga narrativa självförståelse, blir ”en fågel som flyger bredvid en annan fågel”, erfar en övergående akut medvetenhet om i-varats flyktiga totalitet och närmar oss våra autentiska jag.

I Vara och Tid ställer Heidegger frågan: ”När blir kunskapen fenomenellt uttrycklig i kunskapen själv?” Han besvarar den på följande vis: ”När kunskapen bestyrks som sann. Självbestyrkandet säkerställer dess sanning. I bestyrkandets fenomen måste följaktligen överensstämmelserelationen bli synlig.” När madame d’Egmonts reaktion och Nguyen Thi Hang sång på vietnam initierar en bristfällig synoptisk överblick över våra liv blir ”överensstämmelserelationen” synlig och vi ser oss själva, förstår nästan det vi är, det vi varit och kan bli vi. Vi förstår, känner i ett övergående nu, vet kortvarigt att vi aldrig helt och fullt kan förstå.

Lektor Christian Lenemar citerar självbiografiforskaren Eva Haertner Aurelius som hävdar ”att man läser självbiografier och romaner på olika sätt, det som är självupplevt läser man med moraliska förtecken. Med romanen väljer man bort ett moraliskt betraktelsesätt.” Detta moraliska betraktelsesätt innebär, menar jag, även att läsarsubjektet i mötet med en explicit sann text sänker garden. Muren, mot det som fenomenologiskt sker i både Rousseaus och Lidmans text, är lägre just därför att det implicita sanningskontraktet är påskrivet. Explicit fiktion, texter där subjektet förväntar sig att ”något oväntat sker” gör, menar jag, att läsarsubjektet omedvetet blir på vakt mot det läsaren i högre grad förväntar sig att möta: det plötsligt sköna, det existentiellt bråddjupa. Det finns en skillnad mellan Aristoteles mimesis, att det diktade ska röra sig bort från det partikulära mot det generella och vara skrivet som att det skrivna skulle kunna ha hänt, eller hända på riktigt och det självbiografiska sanningskontraktet som postulerar att det författaren skriver verkligen har hänt. I det självbiografiska är det därför det partikulära med en tom men verklig referent som, i min tolkning, hyser potential för den omedelbarhetsestetik, den ”överensstämmelserelation” som i min tolkning initierar Heideggers Lichtung, Det är det rämnade synoptiska perspektivet som lämnar plats för en kortvarig förståelsehorisont där en annan slags helhet än det synoptiska, det autentiska, subjektets Dasein, det som Heidegger uppmanar oss att söka, tycks uppenbara sig. Vi anar isanning, är i tillvarons oavslutade natur. Känner både brist och uppfyllelse. All is lost. Everything is present. Vi darrar till. Förstår något vi genast förlorar. Hämtar oss snart. Fortsätter på andra sidan i tystnad.