05:13
På forskargruppens möte i miljöhumaniora igår (otroligt att jag numera är en del av den), professorns hermeneutiska inställning till att förstå det som inte talar. Poeter och algoritmer och vågor. Ord framträder. Konturer av agens fri från människan? Ja. Kan vi förstå denna agens? Ge den ord? Kanske. Professorn menade det, berättade sen att hen hade talat med en duva under morgonen. Jag går hem och tänker att allt talar. Lavar. Talgoxar. Silverfiskar. Tänker att om kommunikation är synonymt med vilja, då talar allt. Är halvvägs genom Anderas Lundbergs ”Trilogi”. Al kretsar kring Gud, attackerar sitt köttsliga skal, försöker nå fram till den vita hinden, bräcka muren av samhällelig smuts. Vacklar min ateism? Ja, i läsögonblicket vacklar allt. Sen kliver jag tillbaka in i de agnostiska skogarna. Blundar. Känner fiskarna under Devon. Nej, den vacklar inte, ty allt, tänker jag, kommunicerar utan Gud. Gud är världsalltets rumpnisse (men, varför då då), löftet om kommande terraformeringar av avlägsna planeter. Tigern är sin egen. Och jag är en snöflinga. Här nu, borta snart. Jag är inte på väg till evigheten, jag får se en skymt av den. Jag är ett drag med en tändsticka innan femhundra miljarder år av stjärndöd.
…
Lundberg talar om Gud, om det befängda med ateism, men han gör det som alla religiösa gör. Han sätter sig själv och sitt lidande i centrum. Kosmos rinner nedströms, ner i honom. Kanske är det därför jag inte skriver något som någon verkligen vill läsa, för att jag inte kan sätta mig sig i centrum. Jag står i periferin, bländad av min egen obetydlighet. En snart utblommad växt som innan jag vänder mitt huvud mot jorden försöker kika över en liten mur till. En till mur av alla oräkneliga andra murar. De religiösa, de som vet att deras person är smutsig men att det under all smuts finns en oförstörbar bländande helig evighet, trängs den enda höga muren som betyder något. Den enda stora gåtan. De är själva en del av denna gåta. Det finns en tröst i det där som jag ibland är avundsjuk på. Och när kyrkan blev något annat, när den inte längre var som Lundberg skriver ”den konkreta bilden av det eviga”, då trädde skönandar, poeter och konstnärar fram: vi kan ge er skymtar, vi kan ge er bilder av det eviga, vi kan skriva fram rader, måla bilder, komponera musik som förmår rasera muren, ge en bild av det eviga: låta det stiga inuti dig och kanske gro fast. Nu är den konsten döende. Nu erbjuds prekariatet små förgyllda knivstick i sociala medier, inte om det eviga, utan om det lyckliga ögonblicket. På sätt och vis kanske det är bättre. Det lyckliga ögonblicket är allt vi har. Men, du kan inte få de där vackra, kloka och lyckade. En bild på Bianca Ingrossos frukost kan aldrig göra dig lycklig, bara avundsjuk. Varenda sekund av passivt blickande på de vackra och lyckade suger ut din livskraft. Varje like du trycker är att begå ännu en harakiri. Var inte Narcissus, drunkna inte i din spegelbild. Var Ikaros. Flyg för nära solen.
…
Det börjar inte kännas lika farligt att kanske förbli okänd av världen. Troligtvis evolutionen som kalibrerar min organism för det stora utsläckandet. Tänker mer och mer på den lilla ön i Siljan, den som först doldes av regndimma och sen bara fanns där, låg där som en nyupptäckt planet. Talade de små tallarna där? Funderade myrorna på att korsa oceanen? Det lilla rummet i lägenheten i Malaga, där jag låg med sandiga fötter och läste Avalons dimmor utan att veta hur fel det var. Samma resa som jag köpte ducados och gick till fyren och målade av den, utan att veta hur det rätt det var. Jag var en schimpans som av misstag läspade fram de vackraste av orden. Var en Eric Weinstein som verkligen förstod hur universum på djupet var uppbyggt. Nu är varje tanke gemoetric unity, varje försök till skönhet lika smutsig som en falsk teori om allting.
…
Och sen, när vi promenerar tillbaka till hotellet, dyker de röda ljusen upp. På andra sidan kanalen är de plötsligt där. Djupröda neonljus, utropstecken i ett svart tomrum. Allt är mörkt, kanalen, gatan, de parkerade bilarna, utom de röda ljusen och upplysta fönster, där prostituerade i underkläder visar upp sig för tomrummet utanför. En av kvinnorna sitter ner i fönstret och äter. Jag tänker att hon är den sista människan, utställd till beskådan för spöken och stenar. Det är en plats jag inte väntat mig att se, jag undrar om det är därför den känns så levande. Den borde ha varit död. Stenen vid Jesus grav. Berättelsen som återfinns alla de fyra evangelierna.
detibrunnen 