Och sen, när vi promenerar tillbaka till hotellet, dyker de röda ljusen upp. På andra sidan kanalen är de plötsligt där. Djupröda neonljus, utropstecken i det svart tomrummet. Allt är mörkt, kanalen, gatan, de parkerade bilarna, allt utom de röda ljusen och upplysta fönster, där prostituerade i underkläder visar upp sig för tomrummet utanför. En av kvinnorna sitter ner i fönstret och äter. Jag tänker att hon är den sista människan, utställd till beskådan för avgassjuka växter, spöken och stenar. Det är en plats jag inte väntat mig att se, jag undrar om det är därför den känns så levande. Den borde ha varit död, men den känns som ett envist arbetande hjärta.
Stenen vid Jesus grav. Berättelsen som återfinns i alla de fyra evangelierna.
Omfamna avundsjukan. Det är det Nietzche säger vi ska göra. Slösa inte bort ditt enda liv på nihilism eller tomma löften om evigt liv. Erkänn dina brister. Drick ingen alkohol. Räta på ryggen. Se striden du vet att du kommer att förlora i ögonen. Marita Koch skrev brev till det Östtyska idrottsförbundet. I brevet klagade hon på att Bärbel Wöckel fick mer anabola steroider än henne. Detta berodde, enligt Koch, på att en släkting till Wöckel arbetade på Jenafarm, fabriken som tillverkade oral turinabol.
…
Nietzche skriver att vi ska sträva efter att leva ett sant liv. Det är det hans ”wille suhr macht” handlar om. Följ inte minsta motståndets lag. Försök inte bara att hålla dig vid liv. Sök självförverkligande, gör det även om det innebär risk för ditt liv eller avundsjuka från andra. Försök inte enkom kontrollera världen inom dig: kasta av dig föreställningen att du måste acceptera saker du inte kan påverka. Smärtan och lidandets högvatten når alla förr eller senare. Varför, frågar sig Nietzche, ska vi träna i en hel livstid på att acceptera hur maktlösa vi är? Skaka av dig rädsla och lathet, lek inte kurragömma med smärta och lidande, lev farligt, sök sök sök ditt autentiska jag. Ta aldrig omvägar runt smärtan, vik in på den svåraste vägen upp mot den högsta bergstoppen. Igår började jag följa en kvinna på instagram med ALS. Så vacker och levande hon var på bilderna innan sjukdomen. Hon klättrade i berg, sprang skrattande nedför bergsidor, stod med ryggen mot kameran och andningen riktad mot havet. Hur menar Nietzche att hon, ansatt av djävulens sjukdom, ska omfamna denna stigande smärta? Vilken stig ska hon ta, vilket berg ska hon klättra upp på? Jag ser bild på bild på henne, ser hur sjukdomen äter henne och då tänker jag att Nietzche bara ersatt ett teodicéproblem med ett annat. Då tänker jag att han inte förstått något överhuvudtaget.
…
Mitt första besök i Paris. Det är kväll, nästan natt, i det nionde arrondissementet. På promenaden, från tunnelbanan till hotellet, mellan ett väl upplyst café och byggnadsställningar som tryckt ihop gatan till en smal passage, något mellan stig och trottoar, går jag förbi en rökande kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har mörkt axellångt hår, pistaschgrön ärmlös klänning och tunna läppar. När jag och min rullväska passerar tar hon ett plötsligt steg framåt. Vi går nästan in i varandra. Jag tittar upptaget ned på min telefon, som om någon gett mig ett lätt slag i nacken. Kvinnan fortsätter röka. Hon har sett mig. I ett blixtsnabbt ögonblick varseblivit min person och sedan vänt blicken inåt mot det egna språket. Våra blickar möts i mindre än en halvsekund. Hon är avvaktande, på sin vakt, en hund som rycker till i sömnen. Nästan samtidigt som den uppbrusande oron uppenbaras försvinner den. Något slocknar. Hennes läppar dras ut i en livstrött min.
Morgonen därpå sätter jag mig på caféet mittemot hotellet och skriver om det korta mötet. Har jag förevigat henne nu? Burit vittnesmål om denna svarthåriga rökande livströtta kvinna i pistaschgrön klänning? Jag nickar jakande. En mycket liten del av existensens samlade vittnesmål om hennes utmätta tillvaro står att finna i mina rader. Snart nog förgrenar sig dock mina tankar. Jag fantiserar, fyller i luckor och obestämdheter: föreställer mig henne som ett storögt treårigt barn. Ser henne som sjuåring lämna trapphuset och tulta ut på morgontomma stadsgator. Känner skolväskans tyngd, axelremmarna gräva sig ned i hennes axlar. Kanske älskar hon att lyssna när en äldre släkting deklamerar poesi, kanske är poesi det tråkigaste hon vet, Kanske tvingas hon som tioåring att lära sig spela piano efter skolan. Kanske var ett pianostycke (hör du pianotonerna nu?) precis det hon tänkte på när hon klev ut i gatan och nästan gick rakt in i mig.
Villfarelsen. Att vi kan få total tillgång till en annan människa. Illusionen om det egna subjektets tillgänglighet, både för egen del och för andra. Klockspel i vinden. Epifanier. Gudsbilder som för ett ögonblick är bedrägligt skarpa i sina konturer. Det inbillade kognitiva släktskapet med vågor, spegelbilder och fotosyntes. Och alltid något i din ögonvrå som får dig att tveka och hålla dig kvar: den diffusa känslan av något kvardröjande, ekot av en förlorad totalitet. Att det som var hon (den pistachgröna klänningen) mötte det som var jag och i rumtiden blev två pusselbitar som tillfälligtvis (och därmed för evigt) passade och sedan, likt markkontakten i ett enda springande steg, inte gör det. Och nu sitter jag här, bland croissantsmulor och de slamrande morgonljuden på Boulevard des Capicines, och försöker motstå impulsen att meningsgöra ett tillfälligt möte. Hålla ett tal till en droppe vatten i ett vattenfall. Ringa in betydelsen av ett av alla dessa miljoner tillfälliga möten, som alla bleknat och stelnat till suddigheter jag aldrig sett eller kommer att se. Varför tänker jag att jag har tillgång till dem? Det är dårskap, som att slänga en blick på Stilla havet och säga att jag ser varje enskild vattenmolekyl. Jag känner dem, tänker jag, bara jag låter strömmen föra mig ut på öppet vatten till oceanens mitt (som om oceanen skulle ha en mitt, ett centrum) och sänker mitt tankelod ner i den väldiga oceanens djup, bredd och ålder.
Jag talar naturligtvis om Paris. Det är min allra första morgon i den franska huvudstaden. Vi bor på ett litet hotell på Rue Geoffrey Marie. Allt är ännu osett. Men, staden har jag ändå i mig: filmsekvenser, skrivna ord, målningar, fotografier, allt stiger och sjunker i mig likt envis spökdimma. Det verkliga Paris, mitt vittnesmål, består än så länge av färden med pendeltåg från flygplatsen till Garde de Nord och promenaden till hotellet. Allt det andra, idéerna jag hyser om staden, är redogörelser från andra, oftast döda, ibland fiktiva: framställda föremål i en imaginär kvasivärld; en miljoner ord lång konturlös roman som existerar i sin unika tillfälliga och ständigt föränderliga form i mig. Kvinnan i pistachgrön klänning var mitt första möte med det verkliga Paris. Den första gestalt den verkliga staden tog.
Men, det är inte främst med en slags försokratisk visshet (om att vi aldrig kan inträda samma stad två gånger) jag besöker Paris. Snarare än förhoppning om att det som är jag, ska förnimma något annat, det oföränderliga Paris. Något odelbart. Demokritos atommodell postulerade att något smakade sött eftersom atomer var runda och släta, surt eftersom atomer var vassa och oregelbundna. Även om en stad alltid är stadd i förändring besöker många en stad med förhoppningen om att erfara en skymt av det som inte förändras, det evigt odelbara. Man förställer sig en annan slags flod, en pågående dåtid, något som flyter osett under Herakleitos strömmande vatten. Varje stad, varje plats, har sin egen osynliga flod, en dold källa av rörelse; av minnen och sånger och döda. Och alla som närmar sig denna rörelse har sitt eget unika språk, sin egen karta och kompass. Det är med dylika förhoppningar jag kommer hit: mitt lästa Paris ska beblanda sig med mitt verkliga Paris. Den person som betraktar denna eviga tavla, i ständig omvandling, kommer vara jag
detibrunnen 