Paris

Men, det är inte främst med en slags försokratisk visshet (om att vi aldrig kan inträda samma stad två gånger) jag besöker Paris. Snarare en förhoppning om att det som är jag ska förnimma något annat; det oföränderliga Paris. Något odelbart. Demokritos atommodell postulerade att något smakade sött eftersom atomer var runda och släta, surt eftersom atomer var vassa och oregelbundna. Jag tänker att det är något liknande som är underförstått med en stad, att det som är Paris, stadens atomer, är unikt, osynlgheter formade på ett sätt som innebär att Paris alltid smakar annorlunda än London, Berlin eller Rom. Även om en stad alltid är stadd i förändring besöker många en stad med förhoppningen om att erfara det som inte kan förändras – stadens evigt odelbara natur. Man föreställer sig närvaron av en annan slags flod, en pågående dåtid, något osett som flyter under Herakleitos strömmande vatten.

Varje stad, varje plats, har sin egen osynliga flod, sin dolda källa av rörelse; av minnen och sånger och döda. Och alla som närmar sig denna rörelse gör det med sitt eget unika språk, sin egenritade karta och självkomponerade kompass. Det är med dylika förhoppningar även jag kommer hit: att mitt lästa Paris ska beblanda sig med mitt verkliga Paris. Den person som betraktar denna eviga tavla, i ständig omvandling, kommer vara jag.

Jag ska inträda en tunnel av ögonblick, synkrona tidshändelser där mitt imaginära Paris möter det pågående och dåtida. Okunnig och ovetande kommer jag passera så mycket; gathörn, fönster, restauranger, parkbänkar, där det mest underbara, vidriga och häpnadsväckande händer, eller har hänt, eller kommer att hända (gatstenen Rimbaud stod på när han …, den sista gången madame … morgonen Theres och Rousseau stod på … och bestämde sig för … ljudet av nakna fotsteg i snön som … paret som såg in i varandras ögon, log och sade … innan terroristerna kom … doften av nyutslagna blommor kvällen när …) Jag, en ingen alls som ligger på rygg i båten som flyter på min lilla ocean, kommer förbli ovetande om så mycket. Nästan allt i Paris kommer te sig som stumma stilleben för min blick. Men inte allt.

Jag ska bege mig till platser där jag vet vad som inträffat. Plaster där den osynliga floden kan sträckta sina avrinningsvägar uppåt in i mig, likt de dolda rotsystemen under ett träd. Och när jag öppnar mitt inre öga ska jag varsebli det strömmande spökvattnet, några meter av miljontals kilometer jag vet finns eller har funnits där jag är. Jag ska gå till platser där jag kan luta mig över relingen på min lilla båt, sträcka ned handen i havet och känna det kalla, eller varma, underbara eller vidriga, sprida sig inuti mig likt ett berusningsmedel. På sätt och vis ska jag utsätta mig för en resandets hermeneutik.

1. Martha Gellhorn i Paris

”Leaving her suitcases and her typewriter at the station, she looked for a cheap hotell near the flower stands of Place de la Madeleine.”

Den andra morgonen promenerar jag dit. Det har gått 95 år sedan Martha Gellhorn anlände Paris, sedan hon klev av en buss vid Place de la Madeleine med två väskor, 75 dollar på fickan, gick fram till blomsterstånden och köpte en bukett blommor. Efter 95 år står blomsterstånden fortfarande uppradade där. Ett dussin på rad under gröna trätak,. Det är ännu tidigt på morgonen, kanske är det därför inga kunder syns till. En krum gammal man står bakom disken i ett av blomsterstånden. Hans stålbågade tjocka glasögon döljer hans blick, istället för ögon något som liknar stenar nedsänkta i dött vatten. När jag går förbi vänder han sig om mot en rad guloranga blommor, som om han antingen avsåg viska någonting till dem eller få dem att hålla tyst eftersom jag, en kund, närmade sig. Jag går långsamt förbi blomsterstånden. Två gånger. Jag köper inga blommor. Jag försöker känna Martha Gellhorns steg. Vem var hon, den där vårdagen 1930?

På resan över Atlanten skriver hon i ett brev till Edna, sin mor: ”i want to go everywhere and see everything and i mean to write myself up”. När jag tänker på henne ser jag för min inre syn ofta den självsäkra gestalt som Jack Klaff, en av Marthas ”chaps” (unga journalister som vallfärdade till Marthas lägenhet i London på 80- och 90-talet och deltog i de famösa och dagslånga whisky-cigarettes-tuna-sweetcorn-sittningarna) manar fram i sin timmeslånga scenmonolog om henne. En kedjerökande kunskapstörstande valkyriagestalt, lika orädd såväl i Vietnams napalmbrinnande djungler som på ett cocktailparty i Vita husets rosenträdgård. Törstig på livet, men det är en förbannad törst; en brist inget i livet förmår läka. Välsignad och förlorad på en och samma gång.

Det finns en obruten och rak linje i hennes liv, från sommaren då hon tjugoett år gammal, några månader efter att hon anlänt Paris, ensam (läsandes Nietzche) klättrar över Pyrenéerna, från Frankrike till Andorra, till då hon, några månader innan sitt självmord, 88 år gammal och nästan blind, reser till Brasiliens slumstäder och gör ett reportage om barnen som lever där: ”I believe”, skriver hon, ”that if everone knew the truth, justice will be done”.

Jag lämnar blomsterstånden och går in i Madeleinekyrkan. Genast dras min blick upp mot de enorma välva kupolfönstren i taket, säkert tio meter i diameter. Ljus skiner in genom mindre cirklar i mitten på varje fönster, likt människobreda irisar av smältande is. Kupolerna måste ha konstruerats med detta i åtanke. Som ögon, blickande åt två håll; ut mot rymden, den osedda oändligheten, in i kyrkobesökarna och det stora okända som ruvar där. Att vara människa, tänker jag, är att gå hack i häl på en skugga i en labyrint, det är att tro att svaret på frågan (den som aldrig riktigt kan formuleras) finns i labyrinten någonstans. Jesusfigurer, mystiker, platonister, nihilister, politiker, vackra sångerskor, vildögda poeter – alla du möter eller passerar – kastar avklippta ariadnetrådar i ansiktet på dig: ”Vi har varit och förstått det stora okända, vi har utplånat obestämdhetsställena, fyllt i våra kartor (vill inte också du göra det?)”. Det hela (ditt liv, kompis) påminner om en feberdröm där aspekterna av det som är du liknar en livslång omöjlig frågelek, en rad av halvformulerade gåtor där varje halvt formulerat svar (återigen, på en fråga du inte riktigt kan formulera, allt ändrar sig) ger dig en känsla av plötslig svindel, ordlös epifani, tröstlös panik, trögflytande lera, obeskrivbar kärlek, glad förvåning, bottenlös förtvivlan eller axelryckande förvåning. Detta eller fanatism. Detta eller att böja sig för det skramligt uttalat tomma; bli en ömhetstörstande spion bland andra ömhetstörstande spioner eller gå in i labyrinten.

Jag tänker att detta är orsaken till att jag beundrar Martha Gellhorn så mycket. Hon gick in i labyrinten oräddast av alla. Hon drogs till irrgångarna och återvändsgränderna. Hon rapporterade om dem, sprang orädd mellan dem med barnsteg och kliven från en hundraårsfilosof. Jag vet att jag projicerar nu, att jag förgäves försöker sluta tidsgapet.

Bussen bromsar in. Martha kliver av. Går till blomsterstånden och köper en blomma. Tar in på billigt ett hotell på rue de la Université – ett hotell som visar sig vara en bordell – utan centralvärme och med speglar i taket. Bussen bromsar in (jag tänker bussen är röd). Martha kliver av (skorna är svarta med silverblanka spännen, klänningen är blå, det blonda håret är utsläppt och doftar tobaksrök). Sekvensen spelas upp för min inre syn, om och om igen. Cirklar runt mig, viskande ramsor endast jag försöker lyssna på.

Bussen bromsar in. Martha kliver av. Ett minne som inte är mitt, men som jag tyr mig till, projicerar betydelser (vädret är soligt. Martha ser på Madeleinekyrkan. Röker en cigarett). Är jag den ende i världen som försöker bygga just denna nästan sekellånga tankebro? (Bussen bromsar in. Martha kliver av. ) Det kan jag naturligtvis inte veta. Kanske gick någon annan än mig samma andaktsfyllda promenad framför blomsterstånden igår: en glasögonprydd hockeymorsa med kastanjebrunt snaggat hår, (bördig från Winnipeg i Kanada, uppväxt i trakterna av Bergen i Norge), en brådmogen finsk yngling, (en skrivbordpoet från det vindpinande miljonprogramsområdet Hervanta i Tammerfors), en alltid leende, alltid ung, akademikerkvinna med perfekta betyg och ett outtalat mörker. i sin själ, (hennes lyckligaste minne kommer från morgonen hon nästan flydde allt i en lastbil) Alla med Marthas ord som surrande stickande kompasser i sina hjärtan och hjärnor: ”i am not gonna be a footnote in someone else´s life”, ”war happens to people, one by one”, ”life is not long at all, never long enough, but days are very long indeed”, ”i love you. Have a hell of a good time. I dont really know what else is worth having”.

Vad är det med Gellhorn som lockar några få? Ty, så är det. Gellhorn lockar bara några få. Och de få som tar sikte på den brinnande lågan som är hon, de uppväcker hon alltid någonslags feber i. Hon är som en sjukdom, en stigande klåda. Året jag läste alla hennes böcker, vilka jag i en fallande skala fann vara briljanta (”The Trouble I´ve Seen”, ”The Face of War”, ”The Weather in Africa”, ”Travels with Myself and Another”) och alldagligt trista (”Love Goes to Press”, ”What mad pursut: a novel”, ”Pretty Tales for Tired People”), var det aldrig världen eller mig själv jag varken fann eller ens sökte där. Det jag sökte, och det med allt intensivare frenesi, var författarinnan själv. En förklaring på det nimbus, den kraft jag allt tydligare kände att hon var. Den zeitgeist som var hon och som glödande och intakt reste genom nittonhundratalets mörker. En person som var sin egen tidsanda, en yrvaken bäck från en lika nyutsprungen källa, ett strömmande vatten som vägrade förena sig med en flod, en sjö eller ett hav. Gellhorn var både protest och frihet. Den enda kvinnan på de bloddrypande stränderna i Normandie på Dagen D. Hon som efter att fon fyllt 70 byggde sig ett hus på toppen av ett berg i Afrika, ett hus som saknade såväl el som telefon. Gellhorn trädde in i denna tystnad (närmaste bebyggelse låg två dagsmarscher bort) och ämnade inte lämna den förrän hon läst Marcel Prousts romansvit À la recherche du temps perdu (något hon försökt och misslyckat med hela sitt liv, det första försöket gjorde hon innan hon hade fyllt tolv). Även där, i huset på det dimhölja bergets topp, misslyckades hon. Proust, konstaterade Gellhorn, var ”lika jävla urtrist” på en bergstopp i Afrika som under ett flyganfall i Madrid, som en sval morgon i Finca Vigia, stunden innan solen gick upp, som på ett tåg mellan Josephine Bakers Paris och Adolf Hitlers Berlin, som sittandes i en sönderbombad bar i Helsinki. Det var Martha Gellhorn som upptäckte Finca Vigia. Hon stod inte ut med att bo med Hemingway flera månader i stöten på hotell. Stod inte ut med springet, stojet, alla dessa människor som vällde ut och in i deras rum.

Det var med pengarna från ”For Whom The Bell Tools” som de köpte Fincan. De flyttade in våren 1940 och sen kom tystnaden. Hemingways tystnad. Men det är en tystnad det inte talas så mycket om. ”For Whom The Bell Tools” var Hemingways magnum opus. Hans mästerverk, hans storslagna farväl till romankonsten. Nu var det Marthas tur.

Enligt Hemingway var hon en bättre författare än han var, han ”satte ihop orden med möda, ett efter ett” medan Gellhorn enligt Hemingway ”gjorde allt han gjorde utan ansträngning men med ett precis lika bra resultat”. Från och med nu skulle Gellhorn vara författaren i familjen. Ernest skulle vara där för henne, som redaktör och stöd, men någon egen skönlitteratur hade han under det tidiga 40-talet inte någon som helst avsikt att skriva. Inte på överskådlig tid. Nu var det Gellhorns tur att trollbinda världen.

Gellhorn bytte förlag till Scriebners och fick Max Pierkins som redaktör. Förväntningarna började växa. Gellhorns tidigare verk (speciellt den profetiska antikrigsromanen ”A Stricken Field”) upphöjdes till stor konst. Det diskuterades Gellhorn i allt finare salonger. Ernest skötte det praktiska medan Martha skrev som i feber och tidigt 1944 släpptes hennes tredje roman ”Liana” (länge det enda skönlitterära av Martha som översatts till svenska) och efter några febriga första veckor (av lysande recensioner och så mycket positiv press att det nästan var generande) föll romanen som en sten ner från försäljningslistorna.

Succén uteblev. Varför? Kanske var det romanens ramberättelse som skrämde bort läsarna? En bok om kärlek och rasmotsättningar på en liten karibisk ö var kanske inte ”spännande nog” för en i huvudsak vit läsarskara. Kanske var det bokens tragiska slut? Det var ett slut som var så tomt på hopp att en del läsare skrev osande brev till förlaget där de krävde ett annat och ”bättre” slut.

När ”Liana” genomgick sin pyspunka i den litterära världen befann sig Martha i England, redo att rapportera från den annalkande D-dagen. Hemingway befann sig i sitt alltmera kvävande mörker på Kuba. Han skrev ingenting förutom ilskna brev till sin ”bångstyriga” hustru (är du en krigskorrespondent, Marty, eller min fru i min säng) och började dricka sprit så snart han slog upp ögonen. Han såg inte längre Gellhorn som författaren i familjen och Gellhorn såg sig inte längre som hans fru. Samma vår skrev hon till en vän:

Det enda jag vill är att vara ensam. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill vara mig själv, vara ensam och jag vill andas luften som en fri människa, jag vill leva, uppleva och se världen såsom den är.

Och det var precis så det blev. Gellhorn kunde aldrig stanna kvar. Tid och platser var plåster som måste rivas bort, sår som aldrig fick läka, fågelsånger som aldrig fick upprepas. Resande, skrivande, människor tätt intill och sedan på avstånd. Alltid på väg, ”travel”, konstaterade hon, ”is compost for the mind”.

Är hon inte undflyende? Konturlös? Och samtidigt en starkt lysande fixstjärna? Ett undflyende ledljus? Ett oläst brev vilande på havets botten? Ett löv som i samma ögonblick det vecklas ut, lossnar från trädet och sedan aldrig någonsin landar på marken? Hon ville inget hellre än att skriva en stor roman. Ingen, inte jag heller, kan säga att detta var något hon lyckades med. Dagen hon tog sitt liv, genom att räta ut sin värkande rygg på en nybäddad säng och med öppna ögon bita sönder en glaskapsel med cyanid, hade hon sett till att det i lägenheten på Cadogan Square, fanns nyköpta blommor. Bredvid sängen stod en vas med vita tulpaner. Det sista hon gjorde var att ställa en knuten plastpåse med skräp utanför dörren.

Inne i Madeleinekyrkan, bakom en väg av glas, ligger något som sägs vara Maria Magdalens lårben. Jag stannar där, går närmare, kisar koncentrerat eftersom jag är närsynt, och försöker uppbringa en känsla av vördnad. Något jag föreställer mig att en troende katolik måste känna inför denna syn. Först tänker jag att jag inte förstår, att jag aldrig kommer förstå, att jag är det lillgamla barnet som avkräver förklaringar av en mystiker. Berätta då! Varför? (sammanfatta tio år i grottan, hur kändes ett helt liv framför en darrande ljuskägla läsandes samma bibeltexter om och om igen, förklara hur ensamseglaren kände morgonen efter den där veckolånga orkanen ute på Stilla havet). Sen tänker jag på blomsterstånden. Hur det var för mig. När jag fick syn på blomsterstånden och jag under ett svindlande ögonblick för min inre syn tyckte mig se henne gå fram och köpa blommor. Det betydde något viktigt för mig. Stunden då raderna av text i Caroline Moorheads biografi om Martha Gellhorns första dag ensam i Paris 1930 kom till liv. Ord blev en gnista som blev en känsla av svindel. En svindel jag genast tillskrev betydelse, ett konstruerat ögonblick då dåtid och nutid knöts samman, tillfälligt flätades ihop och blev samma kropp, likt lösa strängar förbränd kol, molekyler i en och samma rökpelare.

Bussen bromsade in. Martha klev av. Jag såg henne. Jag kände hennes steg, hennes liv, från promenaderna med Edna vid sjön Crève Coer sommaren när hon var tolv. De brukade äta matsäcken under en tårpil invid ett litet vattenfall, läsa Robert Brownings poesi högt för varandra och sen brukade Martha klättra runt bland klipporna vid sjön och prata högt medan Edna lyssnade, till allt det andra (Key West, Dachau, Vietnam, Kenya, Finca Vigia, cigaretterna i de snötyngda skogarna utanför Helsingfors).

Återigen. Place de la Madeleine. Hon är inte där, men hon var där. Gång på gång bromsar bussen in. I ögonblick lagda på varandra likt fallande nysnö över kilometertjock glaciäris går hon, gång på gång, fram till blomsterstånden och köper en blomma.

Kan man säga att min relik, min heliga plats, befinner sig utanför Madeleinekyrkans väggar? Går min pilgrimsresa längs blomsterstånden på Place de la Madeleine? Vad hade jag känt inför Martha Gellhorna inglasade lårben? Är vi inte sådana; socialiserade att känna vördnad inför en gravsten och det vi tänker att den döljer? Varför är lårbenet (Maria Magdalenas eller någon annans) bakom glaset i Madeleinekyrkan heligt och inte ett övergepp?

Plötsligt känner jag mig väldigt ensam. Min heliga plats krymper, blir en knappt synbar fläck i den jättelika kyrkans skugga. Jag inser att min upplevelse inte går att flerfaldiga för andra. För att göra detta måste denna teoretiska person leva mitt liv. Bli den tillfälliga summan av allt jag läst, upplevt, sagt och gjort. Ingen kan bli det vi alla är; ensamma vägar på vågor som sömlöst söker sig in och ner i oceanen inunder. Det jag upplevt på Place de la Madeleine, solgnistan på min våg, är både lårbenet av Maria Magdalena och Kejsarens nya kläder.

Martha Gellhorn kliver av bussen. Går till blomsterstånden och köper en blomma. Händelsen är illusionen av en illusion. Tidsgapet är ryggen av en främling som gång på gång försvinner in i en folkmassa. Oceanen inunder oss är den ständiga tomheten vi fyller med mening. Idévärlden finns enkom inuti oss, åtskiljda skuggor vi stammande försöker förklara. Allt dansar bakom ogenomträngliga murar. Teaterföreställningen längst in är alltid endast en spegel i publikmörkret. Martha Gellhorn klev av bussen vid Place de la Madeleine. Kanske köpte hon en blomma.

2. Marie-Antoinette

Hon var bakbunden och klädd i vitt den sista morgonen i livet. Natten hade hon tillbringat inspärrad, gråtande på en ranglig säng framför ett gallerfönster, två brinnande ljus och två gendarmers ständigt stirrande blickar.

Jag vänder mig om på bron. Gör så fast jag vet att hon inte gjorde det. Vad tänker man på under vad man vet är sin sista färd? När kärrans hjul sätter sig i rörelse och denna rörelse träder in i dig och sprider sig, tar över dig likt en bökande parasit? När timglaset nästan runnit ut?

Någon skulle säkerligen mena att det är en bra sak, detta att ha sin sista sekund utmätt och bokförd innan den kommer.

Jag tänker på de dödsdömda i Japan. Mördarna och sektledarna som hålls i isolering, ibland under tiotals år, och får besked om sin avrättning samma dag, några timmar innan den kommer att ske. Metoden har fått kritik, eftersom de intagna lever med osäkerheten att inte inte veta när deras liv kan ta slut.

Jag har ryggen vänd mot Concergeriet. Det forna fängelset liknar ett slott insprängt i ett berg, en halvglömd saga nedsolkad av byråkrater och turism; fängelset där Mari-Antoinette spenderade sin sista natt i livet.

Det är den andra dagen i Paris och jag har bestämt mig för att promenera från Concergeriet till Place de la Concorde, gå samma sträcka som vagnen med den bakbundna dödsdömda Mari-Antoinette färdades. Från fängelsehålan till giljotinen. När jag och vagnen kommit över bron viker både jag och vagnen därför in på Quai des Grandes Augustinus. Det är stekande hett och helt vindstilla. Himlen är så ljust blå att den nästan är vit. Turisterna bär vitt precis som Mari-Antoinette tänker jag. Också jag är klädd i vitt. Jag bär en vit skjorta jag redan knäppt upp och vars ärmar jag snart viker upp över armbågarna. Nära bron över till Ille de la Cité i gathörnan ligger ett créperie som kallar sig för La Reyne.

Är detta ett spår av Mari-Antoinettes sista färd? Kan jag, en vitklädd turist, kliva in där och kanske beställa ”österrikiskans huvud på ett fat” eller ett fat med ”drottningens favoritkakor”? På uteserveringen sitter två unga kvinnor, så lika varandra att jag tänker att de måste vara systrar. Kvinnorna sitter tätt intill varandra, vända mot Concergieret på andra sidan bron. Framför sig har de ljusgul dryck i cocktailglas, nyöppnade ciggaretpaket och halvätna croissanter.

Bredvid vagnen med den bakbundna drottningen flyter den brungröna Seine, så långsamt att floden nästan står stilla och jag tänker att tiden är något på botten som gått sönder, som sprider sitt gift i vattnet och gör det sjukt. Jag känner de många bilderna av henne stiga upp inuti mig. Först ett porträtt målat av henne som barn, målat i olja av konstnären Martin Mytens. Mari-Antoinette är här tolv eller tretton år gammal och bär en klarblå klänning, lika klarblå som hennes ögon. Hennes kinder är pudrade i rosarött. Hon sitter på en sammetstron eller i en sammetssoffa. Hållningen är rak, ena armbågen vilar på en kungsröd sammetskudde och hon ler ett Mona Lisa-leende. Den sortens leende som bara ett barn på tolv eller tretton år kan le. Den sortens halvleende som barn på tolv eller tretton år ler när de tänker att de bär på hemligheter de vet att de aldrig kommer avslöja och samtidigt, i samma tanke, böjer sig för en pockande iver som skriker att de snart måste avslöja denna hemlighet till någon; viska det som nyss svurits till det evigt fördolda till vem som helst.

Oljemålningen av henne som ung kvinna i roströd jaktkostym, målad året efter bröllopet. Målningen av konstnären Krautzinger är i mörka färgtoner och den utstrålar kraft. Det ser ut som om hon ögonblicket innan hon satt sig att passera kommit från en dagslång ritt. Hon ser lite åt sidan, som i road försvåning på något. Bakom henne en mörknande himmel som slutar i en grårosa solnedgång över ett avlägset bergslandskap. Marie-Antoinette är här en närmast androgyn gestalt, en naturkraft som utan att rodna söker sig framåt, i rummet och tiden. Det var ett portträtt som hennes mor, Maria-Theresa, älskade. Hon tyckte det var ”mycket likt” och det hängde i moderns arbetsrum. ”På så sätt har jag dig alltid hos mig”, sägs hon ha sagt, ”under mina ögon”.

Och sedan, alla nidbilder. Tidningsskvallret och bakdanteriet. Österrikiskan, hon som levde i en pastoral fantasi bakom Versailles skyddande murar. Hon som när andan föll på gick till sina låtsasbondgårdar där hon vitpudrad och rosig mjölkade sina låtsaskor eller borstade sina låtsasfår. Hon var harpyan som slet sönder deklarationen om de mänskliga rättigheterna med klorna.

Den svala oförstående Mari-Antoinette i Kirsten Dunsts gestalt. Svårigheten med sexlivet tillsammans med Ludvig XVI. Stod verkligen en perukklädd instruktör i det kungliga sovgemaket och instruerade de unge kungen, ledsagade den kungliga lemmen in i den unga drottningens väntande kön?

En del historiker menar att katastrofen går att spåra tillbaka till ett enda enskilt ögonblick. Att den franska revolutionens nollpunkt är en förmiddag i Wien 1762 när Mozart och Marie Antoinette, båda sex år gamla, lekte och blev osams. Under hela uppväxten kunde Mozart aldrig bli kvitt känslan. Känslan? Känslan en ofrälse får i kroppen när en person av kunglig börd ser på dig med förakt i blicken. Det var den känslan som fick Mozart att skriva ”Figaros bröllop” och därmed banade han väg för det som kom sedan: den franska revolutionen. För terrorn. Mozart skrev om ett samhälle där adeln ännu har makten, men vinden har redan vänt: det feodala systemet skall snart rämna. Adeln satt i mörkret och skrattade åt sin annalkande undergång. Danton, en av många tusen adelsmän som giljotineras, sade innan sin död att pjäsen ”dödade adeln”,. Bonaparte kallade pjäsen för ”La révolution déjà mise en œuvre”. 

Alla dessa olika föreställningar och bilder hopar sig i skenbilder. Blir till ogenomträngliga dimridåer runtom den en gång verkliga Mari-Antoinette. Kanske är det därför jag går den här promenaden? För att jag hyser en naiv förställning om att allt jag sett, allt jag läst, allt jag hört tillfälligtvis ska kondenseras, materialiseras i något verkligt, att alla på varandra staplade skenbilder ska tvinga bort dimman under bara ett enda ögonblick och blotta en spricka i muren. Om jag går längs samma gator, om jag ser det sista hon fick se, är det möjligt att korsa tidsgapet mellan oss, införliva ett fragment, en sekundlång förnimmelse, som nästan tangerar ett synintryck (formen av en byggnad, ett fönster som plötsligt öppnas, känslan av hur solen bränner på min hud, hur skuggorna faller på en specifik plats). Vad händer i mig när jag ser något som Mari-Antoinette såg under sin sista färd.

Kanske är det en väntande förnimmelse som påminner om den Kristnes inomformulerade Gud är här inne i en kyrka, eller stående inför den obegripliga stillheten eller stormen i ett landskap. Kanske materialiseras känslan av ett presens, en förvissning om att Mari-Antoinette var här, när mina steg mot Place de la Concorde läggs på varandra och jag når fram till det sista ögonblicket. Det finns en skillnad i att gå, tänker jag, man kan gå på många olika vis.

Jag lämnar Seine, promenerar upp till Rue Saint -Honoré och går förbi ett elskåp. På elskåpet har någon, i svart och blodrött, klottrat orden ”fassion [sic] is a deadly passion”. Jag stannar till vid elskåpet, bakom mig brusar stadsljuden, likt en evigt pågående applåd. Då, tänker jag, när detta skrivs (jag förställer mig att det sker nattetid, strax innan gryning, tidsfönstret då alla gator, även i Paris, nästan är helt tomma), är det Mari-Antoinette som klottraren har i åtanke? Är detta det sista, eller snarare det senaste, ”död åt österrikiskan” jag ser framför mig. Ett sista utfall, med sista eko från de blodiga revolutionsåren, mot det en gång kungliga enväldet, mot slöseriet, maktfullkomligheten, världsfrånvändheten? Den sista hatfyllda smädelsen. Är det den jag ser, mer än 230 år efter hennes död?

Ovanför detta senaste utbrott av hat mot Mari-Antoinette har någon skrivit ”Free Palestine” med tunna bokstäver, som om någon gått förbi och gjort kopplingen, velat lägga till och bygga på berättelsen., narrativet som började med en sexårig Mozart, fortsatte med isande tystnad i teatersalongen, stormningen av Bastiljen, Robespierres skräckvälde, Lenins höjda näve, Pragvårens krossade illusioner, det globala kapitalets förkrossade seger och hatet i en Hamaskrigares ögon.

Allt är berättelser. Det var inte bara Mari-Antoinette som dog den där dagen. Det var inte bara synen på det kungliga blodets inskränkta av Gud givna makt som tystades ner. Andra avgrunder öppnade sig. Andra byggherrar stegade fram och erbjöd sig att bygga broar över de nya avgrunderna. På andra sidan – en hägring, en oas, ett paradis – finns paradiset där alla människor är fria. Om vi lär oss de rätta fraserna, de rätta politiska trollformlerna, lär oss efterapa de stora männens redan tänkta och rätt formulerade tankar, då får alla plats runt kring elden. Då blir alla fria och världen blir rättvis.

Mari-Antoinettes huvud landade i en flätad korg. Det finns indikationer i den vetenskapliga litteraturen som säger att den giljotinerade är medveten i flera sekunder efter det att huvudet har skiljts ifrån kroppen. Kanske så många som tio.

Vad upplevde hon under dessa tio sekunder? Bara en allomfattande tanklös smärta? Plötslig förvåning över att hon fortfarande var vid liv?

När jag kliver ut i solen på Place de la Concorde, där obelisken reser sig upp likt en spik ämnad för en jättes fötter, stannar jag och sträcker ut min hand. Jag sluter och öppnar min hand, känner luften, tomheten och tycker mig förnimma hur det hade känts att röra vid Mari-Antoinettes bakbundna händer. Hennes hud. Kylan och värmen. Skugga och sol. Jag känner impulsen stiga inuti mig. Jag vill fatta tag i hennes händer. Jag vill dra henne därifrån, rycka henne in i min egen tid.

Är det vad jag gör? Är det henne jag förnimmer när den suddiga bilden kommer, in i mig likt vågor som sköljs över solheta kala klippor? Hon är så blek. Klädd i vit nattmössa. Det åldersvita håret spretar i nacken. Är det hon som vänder sig om, mot mig eller världen, och med spruckna läppar viskar: ” Qú es tu?”

På Rue de Honoré. Jag passerar kyrka efter kyrka. Mitt emot Eglise Saint-Roch, på en uteservering, går jag och en vildögd servitör, nästan in till varandra. Servitören är kort och satt. Hans tätt växande korta skägg och runda huvudform gör att han liknar J. D. Vance, Trumps vicepresident. På Rue Royal, den sista raksträcka Mari-Antoinette fick uppleva i sitt liv, öppnas en port och ut på gatan kommer en äldre herre iklädd morgonrock och tofflor. Han kliver ut i den gassande vårsolen och promenerar norrut, bort från giljotinen. Morgonrocken är chokladbrun och av frotté. Mannen, till utseendet en blandning av Kapten Haddock och Bertil Enstöring, mumlar långa meningar på melodisk franska, som om han dirigirar något osynligt i luften framför sig. Han kliar sig i nacken och i det på gränsen till ovårdade skägget. Den ena toffeln faller av och blottar en blek och naken fot.

I sitt sista brev, nedtecknat kvällen innan sin död, skriver hon: ”Jag hade vänner. Att jag måste skiljas från dem för alltid, är en av de största sorgerna jag tar ned mig in döden. De bör få veta att jag tänker på dem i min sista stund.”

Men hon namnger dem inte. Var det Axel von Fersen hon tänkte på? Eller hertiginnan de Polignac? Båda? Eller andra? Någon som idag är glömd? Jag når aldrig enda fram, så snart en nyckel tycks passa försvinner både nyckel, lås och dörr bakom en ogenomtränglig dimma. Jag läser att vagnen hon färdades i var tillverkad av ek. Kanske av en snickare i Lorraine eller Alsace? Jag ser honom framför mig nu och jag vet att mitt inre öga kommer söka honom den dagen jag besöker en ekskog i någon av dessa trakter.

3. I Katakomberna.

Väggen består av ben från tusentals människor. Dödskallar har placerats så att de tomma ögonhålorna är riktade mot oss, vi som passerar, de ännu levande. Vid vändpunkten, där passagen vänder tillbaka mot den hundra trappsteg långa färden ner i mörkret, fångar något min blick. Något som inte hör hemma nere i katabombernas kyligt torra mörker.

Överst på högen av gråvitdöda människoben ligger ben som intagit en grönaktig färg. Något levande har letat sig in i de dödas tunnlar. Bakterier eller alger. Hur har det skett? Och varför här, allra längst in, allra längst bort? Utan människans konstgjorda ljus är här enkom mörker och död. Det är som om livet bara dykt upp, som om en andra biogenesis har skett, en gud har knäppt med fingrarna eller en turist har andats över de döda.

Trettio meter högre upp pågår Paris modevecka. Ett enormt och helt vitt kubistiskt hus överskuggar allt annat i tuilerieträdgården. Ingen, utom de utvalda, får inträda. Det är som om de ber om ett andra bastiljen. De där vackra som lägger upp sina bilder på Tic-Tok med haschtaggen #parisfashionweek.

4. Luxembourgträdgården

Vid statyn av den heliga Clotilde, bondfickan som sägs ha räddat Paris från Attilas härjningar genom att be en bön, går jag förbi ett gammalt par. Båda bär svart skinnkeps. Hon har rödmålade läppar, svart hår, svartare än skinnkepsen och stålbågade cirkelrunda tunna glasögon. Hakan är rund, så rund att hon liknar en muppetdocka. Hans haka pryds av ett silvergrått bockskägg och han ler den sortens leende som aldrig lämnar ansiktet. Som har fastnat. De stannar vid Clotilde. Ställer sig vända emot helgonet och bläddrar i en gul reseguide om Paris.

Alla träd i parken är vinterkala. Det är tidigt i mars. Luften är både kall och varm. Klockan är strax efter elva. Många besöker parken. De flesta jag ser är par. Jag tänker att människan är som en flyttfågel, en varelse som instinktivt lystrar till biologiska signaler triggade av solens och planetens position i det osedda kosmos. Magnetism och hjärtslag. Astronomi och astrologi. Jag tänker att det är därför vi mekaniskt söker oss ut till parkerna när ljuset kommer och återigen möter våren för första gången.

Nästa person som passerar Clotilde är en smal och mycket gammal man. Han går nedböjd, lutar sig ner mot sin egen skugga. Stegen är korta och långsamma, som om de försiktigt söker vägen nedför en trappa i ett nedsläckt hus. Hans professorshår är grått, tunt och spretigt. Jackan är mossgrön och på axeln hänger en stor och svart kamera. Mannen ser inte på Clotilde. Kanske är han och Clotilde klara med varandra.

Skolklasser går förbi. Femtonårskliv. Svartklädda unga män. Lika smala som den gamla mannen, men smala på ett helt annat sätt. Solglasögon och sammanbitna miner.

En asiatisk man går med bestämda steg fram till Clotilde och ser koncentrerat upp på henne. Stirrar på helgonet lite för länge innan han slår ner blicken och bläddrar i en pocketbok.

När ingen människa passerar hörs fåglarna. Steg på grusgångarna i parken. En tom pommeskartong från McDonalds blåser förbi helgonet. Efter kartongen kommer en ung kvinna i plommonröd basker. Hon har basketkängor på fötterna och går med raska steg, kastar en snabb blick på helgonet och viftar plötsligt till med armarna. Det betyder något, det där viftandet, men jag har ingen aning om vad.