Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Men, det är inte främst med en slags försokratisk visshet (om att vi aldrig kan inträda samma stad två gånger) jag besöker Paris. Snarare en förhoppning om att det som är jag ska förnimma något annat; det oföränderliga Paris. Något odelbart. Demokritos atommodell postulerade att något smakade sött eftersom atomer var runda och släta, surtFortsätt läsa ”Paris”

Och sen, när vi promenerar tillbaka till hotellet, dyker de röda ljusen upp. På andra sidan kanalen är de plötsligt där. Djupröda neonljus, utropstecken i det svart tomrummet. Allt är mörkt, kanalen, gatan, de parkerade bilarna, allt utom de röda ljusen och upplysta fönster, där prostituerade i underkläder visar upp sig för tomrummet utanför. EnFortsätt läsa ”Red Lights”

05:13 På forskargruppens möte i miljöhumaniora igår (otroligt att jag numera är en del av den), professorns hermeneutiska inställning till att förstå det som inte talar. Poeter och algoritmer och vågor. Ord framträder. Konturer av agens fri från människan? Ja. Kan vi förstå denna agens? Ge den ord? Kanske. Professorn menade det, berättade sen attFortsätt läsa ”Neanderthalaren osv”

När det synoptiska perspektivet rämnar: om den verkliga men tomma referentens potentiella funktion som katalysator för Heideggers Lichtung och spegel för Dasein. Jag ämnar att i denna essä undersöka det som fenomenologiskt inträffar i läsarsubjektet när denne läser den sista sidan av Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser. När slutet nalkas befinner sig Rousseau i England. Han läserFortsätt läsa ”Madame d’Egmont och det rämnade synoptiska perspektivet”

04:28 Louise Labe’ letar efter sin luta inne på den stängda ICA-butiken. Hon följer hundraårsspåren av diktad salighet in på charkavdelningen där de karvar ut hjärtan i utbyte av guld. Rilkes mustascher fyller februarihimlen. Allt landar i den osynliga pölen på torget. Ahab-gestalterna bildar en ring och skriker smädelser mot den nedfallna solen. … DetFortsätt läsa ”04:28”

För längesen packade jag en väska och flyttade från Örebro. Jag visste att staden aldrig skulle kunna förändras, så jag drog därifrån. Varje nytt besök alla efterföljande år var att återvända till det jag en gång lämnade. Trots att åren gick, trots att staden växte, var jag fylld av samma saker, samma benhörda visshet, närFortsätt läsa ”Örebro”

Välj glädjen? Vältra dig i tomheten? Åk till hamnen längst bort och frys ihjäl. Hoppa in i tåget och leta efter skönheten, den hon berättade om för dig i drömmen, om tåren som rann nerför kapten Croziers kind. Den som spräckte isen och penetrerade underjorden, blev en flod nere i helvetet och en ring påFortsätt läsa ”Januari 2025”

Det var en annan värld utomhus. Solljuset dolde den mörka svarta djupa kalla sjön. Längs med parkeringen, mellan räcket och grusvägen, låg svartgråa presenningar fyllda med träbitar, vattensjuka cigarettpaket, tidningar, gula plastslangar och en rostig cykel utan hjul. Lastpallar låg uppradade längs vägen, likt flytbryggor på rad i smutsig flod. En röd morgonrock låg utbreddFortsätt läsa ”Darn”

”Jag har rökt.” ”Ja. Men, varför då?” ”Det har … hänt något.” Robert försökte berätta. Han kunde inte berätta. Han hade aldrig riktigt kunnat berätta någonting, så varför skulle han kunna berätta det här? Lizzie försökte lyssna. Bygga en bro av det Robert försökte säga. Solen gick upp. Det första som lystes upp var LizziesFortsätt läsa ”Oh, Dinsdale”

Jag går till människoresterna vid Starvation Cove. Jag sätter sig ned på huk, Tar av mig handskarna. Rör på de vitnande benen och blundar. Vinden förtäljer samma ordlösa historia som då. Som 1851, när de vita benen satt inuti en levande bultande hjärtslående människokropp. Franklinexpeditionens sista bultande hjärta. Vid Starvation Cove upphör Nordvästpassagen. Främlingen (jag)Fortsätt läsa ”Starvation Cove”