Kategoriarkiv: Okategoriserade

Jag läser Walter Ljungqvist. Den fjärde romanen av honom jag läser. Det är underbart. Hans författarskap känns alltmer som en varm labyrint där skatter väntar vid varje återvändsgränd som inte är en återvändsgränd utan en mask jag forcerar och där jag på andra sidan finner mig vara i en ny- ännu större, labyrint. Tycker TopsyFortsätt läsa ”06.19”

Klara var 29. Hon visste att det inte var gammalt, men hon visste också att hon aldrig känt sig ung. När taxin stannat helt rörde sig chauffören mot henne. Hon kände hans lukt. Det var ingen speciell lukt, men det var en lukt. ”Klarar du dig, nu?” sade chauffören. ”Bor du här i närheten?” ”Ja,Fortsätt läsa ”Den döende mannen”

I går gick F i sömnen igen. Det var midnatt och jag ledde honom som om jag ledde en blind tillbaka till hans säng. Det är fantastiskt, hur mycket man älskar sitt barn då, när man leder sitt barn tillbaka till sin säng. För mellan trettio och tio miljoner år sedan, när Sydamerika var enFortsätt läsa ”06:10”

När taxin stannat helt rörde sig chauffören mot henne. Hon kände hans lukt. Det var ingen speciell lukt, men det var en lukt.    ”Klarar du dig, nu?” sade chauffören. ”Bor du här i närheten?”    ”Ja, jag bor här. Jag klarar mig själv, tack.”    ”Det är säkert? Att du klarar dig själv?”   Fortsätt läsa ”In case of”

Framför Öjvind och Tova stod lösa klungor med människor. En del var höga herrar med nästan lika skinande och färgrika kläder på sig som dem i kungens följe haft Den helt klart högste herren av dem alla hade skinande spännen på sina ganska så dammiga skor. Han var iklädd en röd knälång rock med gylleneFortsätt läsa ”Skylt 7”

I brevet skrev hon om hur hon brukade simma i havet. Hon bar motorcykelglasögon på den tiden – snorkel och cyklop var ju inte uppfunna ännu. Så tjusig jag måste ha sett ut, skrev hon. * 1985 reste hon tillbaka till Kuba. Mer än 40 år hade passerat. Hon plockade upp Gregorio Fuentes i CojimarFortsätt läsa ”1945, 1985”

Att leva. ej sörja ej hasta ej arbeta ej glädja sig ej sträva efter ett mål bara leva.    såsom humlan som kretsar kring syrenbusken. Som fåglarna som kvittrar i lövverket. Som syrsorna som spelar i gräset … Leva! Leva! Leva!

Och så läser jag något som jag genast vet att jag alltid kommer minnas. Scenen känns som något från min egen barndom, en händelse jag vet var av betydelse men aldrig riktigt lyckats dechiffrera. Jag läser om Mary Welsh och hennes pappa, Tom Welsh. Mary är åtta år gammal. Varje kväll sitter de i salongenFortsätt läsa ”Something #6”

I rökkupén. Tåget upp till Luleå. Mannen, han vars mage varje gång tåget bromsade in snuddade vid klaffbordet. Han var såklart tjock. Nu när jag tänker tillbaka på hans utseende ser jag Carl-Gustaf Lindstedt för min inre syn, och Claes Malmberg, fast en Claes Malmberg med mycket sorgsnare ögon. Jag ser korvfingrar, nävar som varFortsätt läsa ”Nothing #7”

och om man lyckas fånga dåtiden precis som den hände om man förmår föreviga varenda tanke och lukt och ondska ser till att ingenting hänt förgäves och minnas allt ser in i de där små däggdjursögonen i skogsmörkret under granarna om jag förmår beskriva hur ögonen glänste hur kaffet luktade hur trappan upp till övervåningenFortsätt läsa ”Nada #5”