1

Ofta Ellen Arroway. När hon kommer till stranden och träffar sin far, fast det är inte hennes far. Det är en främmande intelligens som efterapar en teckning hon gjorde som liten flicka. Aprikosgul sol. Sanden så gul att den är vit och palmerna och bränningarna och det känns som om Ellen och hennes pappa är barfota fast de inte är det? Och vem skulle de låta mig se? Skulle det vara lady Brett som stod där, i strama svarta korsettkläder, snett leende och cigarettrök som förenade sig med molnen på himlen. Skulle det komma en droska över vattnet. Sväva över vattnet som rök och sen? Den allra mest förhäxande scenen i Kontakt är när Ellen svävar över ett klot med tusentals brinnande städer. De är fortfarande vid liv säger hon och när jag hörde henne säga det kände jag i mitt hela väsen att det var sant. Mammutarnas tunga steg i snön. De gick omkring på en ö utanför Sibirien när pyramiderna byggde. Om det nu var då de byggdes. Stranden. De hade valt något bekant och tryggt. Skulle jag komma till sommarstugan ute på ön? Känna igen den rangliga bryggan. Den som stormen alltid förstörde. Var det inte så att vi ibland gick iland på stenarna? När det hade blåst styv kuling och takpannorna stod upp som armarna på uppgivna soldater. En morgon jagade jag min syster och hon sprang rakt in i en vass kant och punkterade pannan. Blodet sprutade som andningsstrålen på en val. De tog båten in. Jag lämnades kvar på ön med någon, men jag kan inte minnas vem. .Jag läste boken några år senare. Carl Sagans. I boken var det fem forskare som åkte. Jag minnas att jag blev besviken. Mycket besviken, nästan arg. Det var 2006, när jag bodde hemma på soffan hos Mi och ljög till henne om att jag jobbade som byggnadsarbetare på Djurgården. Istället letade jag cigaretter utanför portarna och satt på biblioteket. Läste utan mål. Nu läser jag med mål. Eller med aningen om ett mål. Något att se tillbaka på precis innan en dör. Som ett pris kanske. Eller en strand där en främmande intelligens ger dig underbara falska fantasier. Jag ska skriva om Pre i min nästa bok. Eller inte om honom. Jag ska låna hans karaktär och väsen och jag ska smutsa ned honom. Undrar om det var så på riktigt också. En del av mig vägrar att tro det. Som Mogren i Falun, eller för all del, Balland, fransosen som kom tvåa. Jag minns deras ögon. Det var som om de inte kunde tro, någon av dem, att det gick så lätt. Deras ögon var som Lance Armstrongs ögon 1999, när Armstrong åkte som ett freak i bergen och inte ens var andfådd. Kanske står han på min strand. bakom en bardisk och blandar felfria Whisky Sours. Lance tröstar mig, säger att jag inte ska vara ledsen över att mitt liv blev som det blev. Du var inte tillräckligt talangfull. Slå dig ner. Njut av det falska solskenet, lyssna till bränningarna som inte finns och smutta på