3.

Jag skulle gå med raska steg till Natural History Museum i New York och kräva att få tala med doktor Chris Stringer. Min kraftfulla röst skulle locka ut mr Stringer. Han skulle lämna lådorna med ben och kraniumfragment i magasinet och göra mig sällskap till det där lilla stället vid metron där de serverade glödande heta räkor på spett och vinglasen var dammiga och där det hängde en uppstoppad blåhaj i taket som såg förvånad ut över att vara fångad och död. Lokalen skulle vara stimmigt full, trots pandemin och den asiatiska personalen, iklädda andningsskydd, skulle anvisa oss till ett avskilt hörn. Chris skulle erbjuda sig att betala men jag tänkte inte tillåta honom. ”What about heidelbergensis?” skulle jag fråga anklagande och därefter inleda en afton då jag trots mitt uppehåll på mer än fem år rökte cigaretter som en galning. Chris skulle kavla upp ärmarna och se skyldig ut. Och det var han ju också. Fram till den där föreläsningen med honom jag såg på youtube under mellandagarna 2019 hade jag ju haft ett robust svar: Chris svar. Det var Chris som på mindre än en timma gjorde allt så förvirrande igen. Det var Chris fel att jag på allvar började att söka efter mina svar i skönlitteraturen igen. Gå in i de mörka kvarteren, de mörka snåren, in till platser där jag visste att det inte fanns några svar, bara kalla viskande röster om förgänglighet och tindrande hägringar som blev till rök bara man närmade sig dem. Chris berättade om en sommar i La Manga. Han hade gått ner till Martíns restaurante och ätit Vegansk paella. Fått så mycket gratis sprit att han gått på alla fyra hem mitt i natten. Den sista gången jag träffade abuela. Jag hade vit skjorta och väst. Cowboyboots och lugg som en monchichi. Trodde att jag hade upptäckt Beatles. jag var nitton år och rökte så fort jag fick en tillfällighet till det. Fram till sexton hade jag löptränat på elitnivå och rökt i smyg. Abuelas ögon. Vänliga springor i ett skrynkligt ansikte. Hennes blommiga svarta klänningar. Jag spillde ut en cerveza på abuela och jag kom inte ihåg hur man så ”förlåt” på spanska. Jag kraxade ”i am sorry” och sen åkte vi till flygplatsen i Alicante. Några månader senare dog abuela. Hon hade hönor och jungfru Maria-statyetter och i hennes kök satt en mängd människor med hesa röster och åt och drack. Abuela satt inte. Jag kan aldrig minnas att hon satt. Hon sprang omkring, som om hon egentligen var en av hönorna. Jag måste fråga pappa om henne. Innan han också dör. Min pappa är inte rädd för att dö. Han är blasé iallafall utåt sätt. Innanför bankar ett hjärta som jag fruktar är som mitt. Vi jagar rök. Men bara korta stunder. Sen sätter vi oss ner och ser på när röken stiger upp till himlen. De hittade