07.55

Jag såg en video när Mathew Silver klippte av sig sitt hår och rakade av sig sitt skägg. Han hade sorgsna och rädda ögon. Blicken kändes som den mörkaste platsen i skogen, som ett låst slott där Quint-figurer släpar runt på vässade harpuner i korridorerna. Människorna vill ha kulisser. Jag är en människa. Ge mig kulisser! Ge mig tankar rena som källvatten, ge mig öppna dörrar med mycket spring. Time is a bitch. Det finns inget stort pris som varar. Ser på filmer från DDR-tiden, på foton där Bärbel Wöckel och Waldemar Cierpinski dansar vals med varandra på den extravaganta segerbanketten efter DDRs succé-OS i Montreal. Ansikte mot ansikte. Guldmedaljerna glittrar på deras bröst. Bärbel! Bärbel! Waldemar! Waldemar! Och sen passerar tiden. Honecker i cellen de sista dagarna. Ansatt av cancer, dömd och snart glömd. Honecker på segerbanketten, skrattande, uppfylld av mening, kanske lycklig. Det finns inga clowner i skogarna, det finns inga sjöodjur ute vid öarna. Det finns barfotabarn på klipphällarna, det finns konstiga vuxna som inte tar av sig skorna och inte ser barnen i ögonen. Det finns dofter i Kreuzberg, barer och etablissemang som ännu inte hyser någon önskan att gå med vinst, det finns en stig som löper i skogen längs Siljan, på en plats där inte motorvägen syns. Det finns inga trollkarlar på efterfesten, det finns inga drottningar på Ceres. Jag är en snöflinga. Här nu. Borta snart. I en dröm blåste en vind in från havet och när den gjorde det förstod jag nästan tiden.