Jag visste inte om vad jag ville göra med liv förrän klockan två minuter och sju sekunder över tolv på förmiddagen den femte juni nittonhundranittiotvå. Innan det klockslaget var jag en osäker person med tandställning, dålig hållning och hade ingen aning om något, efter det klockslaget var jag en säker person med tandställning, bra hållning som visste precis det jag behövde veta om världen.
Jag måste nog berätta om den dagen, jag är övertygad om att det är helt nödvändigt att jag gör det. Annars blir det inte lätt för er att förstå allt det där andra, det som ni tror att ni känner till, men absolut inte gör. Min lärare i historia, Peter Sundman, brukade citera Winston Churchill ibland. Han stannade upp mitt i steget framför den svarta tavlan, vilket alltid märktes eftersom han använde träskor, och vände sig mot oss elever och citerade Churchill. Hans blick blänkte till som av en plötslig feber, och efter en konstpaus, då han hämtade energi ur den sortens kraft alla personer äldre än tjugo långsamt börjar förlora, sa han med onaturligt hög stämma.
”Det är segrarna som skriver historien, ungar. Kom ihåg det.”
Jag trodde alltid att magister Sundman pratade om sig själv när han citerade Churchill på det där sorgliga viset. Och det kanske han gjorde också, vad vet jag, magister Sundman var helt klart en sorglig person, en man i trettiofemårsåldern som doftade sköljmedel och tittade lite för länge på flickorna i klassen. Han hade förlorat och var medveten om det, han var inte som en del andra typer, sådana som förlorar hela tiden men aldrig kommer fatta det så länge de lever. Alltså så som de flesta är, jag med antar jag. Det jag vet med säkerhet är att det Churchill sa är sant, det är verkligen segrarna som skriver historien, i alla fall den historia som hamnar i historieböckerna, det som i eldskrift förkunnar och analyserar vad det var som egentligen hände, vem som gjorde vad och varför. Vilket såklart bara är lögner alltihop.
Jag började med friidrott när jag var elva år. Jag följde med min bästis Mika på ett sommarläger och när hösten kom upptäckte jag till min förvåning att någon av mina föräldrar, jag vet fortfarande inte vem, hade anmält mig till höstens träningar. De första två åren var det en slump att jag fortsatte. Jag var inte särskilt bra på någonting. Mika var det. I alla fall det första året. Hon var mycket lovande tyckte tränarna, speciellt Tobbe Thomson. Efter nästan varje träning stannade Mika och Thomson en halvtimma extra. De tränade starter och spänst och den sommaren vi skulle fylla tolv började Mika lyfta lite vikter och sprang 80 meter på låga 10 (jag sprang knappt under 12 den sommaren). Det var så bra att hon slog nästan varenda fjortonåring i hela landet. Mika var snabb men hon sprang inte så vackert. Hon vräkte sig ut ur startblocken och sen gick benen på henne som en symaskin och hennes stora bröst for upp och ner under linnet som om de var två fåglar som försökte rymma åt olika håll. Redan under hösten och vintern började magin kring Mika att försvinna. Hon slog knappt sitt pers på 60 meter och under juni sprang hon ett 80-meterslopp på knappa 10,5 och efter det slutade hon komma på träningarna.
Jag hade känt att något var annorlunda i mig redan under vintern. Det var som om en motor börjat sättas samman inuti mig och under det första loppet under våren, på kolstybben i Glanshammar tändes det gnistor. Det var mitt livs första åttahundrameterslopp och vi var tre flickor på startlinjen. Jag såklart och så en rundlagd tjej med glasögon. Henne har jag bara minnen av att jag såg på startlinjen. Den tredje var Maria Stefansson. Hon var lång och smal och hade placerat sig bland de 50 bästa i sin klass på Lidingöloppet. Maria Stefanssons tränare stod lutad mot staketet vid mållinjen och hade ett tidtagarur i sina knutna näve. Hon såg mycket bestämd ut och jag hörde hennes gnälliga stämma flera gånger upprepa till Maria Stefansson innan start att ta det lugnt första varvet. 800 meter löpning är, för er som inte sprungit sträckan, mycket förrädiskt. Det första varvet orkar man alltid, oavsett utgångshastighet. Ofta känns det första varvet lätt, rent av inspirerande. Man vill ha mer, man bjuder in det man vet ska komma. Och det som kommer är ingenting annat än tortyr. De sista tvåhundra meterna är alltid fruktansvärda. Varenda muskelfiber skriker åt dig att stanna. Mjölksyran sprutar. John sa en gång till mig att 800 meter löpning är det närmaste en man kan komma den smärta en kvinna känner när hon trycker ur sig ett barn. Vart han hade hört detta vet jag inte, men när han sa det till mig kände jag instinktivt att han hade helt rätt. Att jag varje gång när jag sprang ett åttahundrameterslopp födde ett barn. Det har blivit många barn för mig.
Jag tog rygg på Maria Stefansson. Hon klöv vinden på bortre lång. Klubbkamraterna hejade på. Jag tittade runtomkring mig. Det växte tussilagos i gräset vid längdhoppsgropen där loja sextonåringar låg barfota i gräset och följde 14-årsflickornas 800-meterslopp med ett halvt öga. Pappa stod i början av upploppet och klappade händerna när vi passerade. Efter första varvet ringde Maria Stefanssons tränare i klockan och när Maria Stefansson återigen klöv vinden på bortre lång sprang jag nästan in i henne. Jag sprang om och kände hur Maria Stefansson också höjde farten, men sedan kände jag hur hon släppte och på upploppet var det bara jag kvar.
Jag vann mitt första åttahundrameterslopp med tre sekunder. Jag var en halv sekund från klubbrekordet som sattes tio år tidigare. Jag var mycket överraskad över detta och ville helst inte ens stanna kvar på prisutdelningen. Jag ville åka hem och både glömma det som hade hänt, samtidigt som jag inte ville tänka på någonting annat mera under hela mitt liv. Maria Stefanssons tränare tittade på mig som om jag var någon som hade förstört en fest. Maria Stefansson såg arg och rädd ut. Sårad, som om jag sagt åt henne att hon var ful. Jag ville fråga pappa om han hade anat detta, vi hade ju varit ute och sprungit i tillsammans ute i spåret några gånger under våren, att jag skulle vinna så här lätt över Maria Stefanson, som varit topp 50 i Lidingöloppet, men jag sa ingenting.
Den femte juni förändrades allt.
detibrunnen 