Flickan och Hydra Pontelius

Flickan stiger ut ur skuggan och snubblar till på en isfläck som legat dold under snön. Hon kramar en hård snöboll, siktar på en ekorre, men träffar i stället en fönsterruta på övervåningen i den gamla kärringen Hydra Pontelius högrest vindlande kråkslott. Kärringen Pontelius vrålar och stormar ut ur huset. Hon tar flickan på bar gärning och släpar in henne i husets instängda mörker. I dunklet därinne sliter sig flickan loss. Flickan flyr. Hon irrar omkring i det stora huset och försöker hitta en utgång. Kärringen Pontelius förföljer henne. Alla dörrar är låsta och alla fönster tillbommade. Flickan springer upp och ner i det labyrintliknande huset. Hon snubblar ner i källaren och finner där en ung man och en liten lurvig elefant. I ett hörn står en kolkamin och på den lagar den unge mannen mat till sig själv. Flickan vänder om, hon försöker att springa tillbaka uppför trappan men den unge mannen tar tag i hennes arm och väser att flickan måste stanna och hjälpa honom. Den unge mannen säger att han är elefantens fånge, att elefanten ofta blir vild och galen och då måste han kämpa för sitt liv. Flickan sliter sig loss, hon springer ned i källaren under källaren, där finns rör som ekar av kärringen Pontelius hesa skrik och små uppstoppade fåglar som när ögonen vant sig vid mörkret liknar små darrande gravstenar.