We all are

Hurricane Hawkins har lagt sig ned i skogens kvistiga mörker för att dö. Hon viskar om replokalen i Varberga, om möjligheterna vi kanske hade men struntade i. Om att alla möjligheter slutar i låsta dörrar där växande guldskatter ligger oåtkomliga i minnenas mörker. Benkrossande hundar och hyenor. Denisova-händer våta av lera. Den sista jukeboxen. Den sista cigaretten. Den sista gången av allt. Snön som blåste in i Jan Boklövs ögon. Greta Thunbergs kommande giftermål. Jag är en orkan och en stenstod. Jag är en frusen sjö och jag är Lot innan hon vänder sig om mot Sodom. Jag är en dans och en annalkande intighet. Jag är Hurricane Hawkins en solig dag 1931. Jag är vinden i hennes hår när hon accelererar nedför gatan i en stulen lådbil. What about death? Yes, that to. I am death. Alla mumifierade fågelfötter i grottornas mörker. All envis stolthet och dödlig rädsla i myndighetmännens förljugna bröst. All feghet kring varje APT-möte. Jag är tystnaden. Den sista blicken. Den som aldrig sa ifrån. Den växande isen runtom Terror och Erebus. Franklins sista andetag i hyttmörkret. Croziers sista stapplande steg mot Starvation point. I am. We all are.