2024:2

Det var ingenting särskilt med hennes röst. Det var en vanlig röst. En sån röst som mötte dig hundratals gånger om året.
”Behöver ni något är det bara att säga till.”
”Tack”, sade hon och rättade till den helvita klänningen. Att det var en helvit klänning fick Walton att tänka på gamla bilder han trodde att han hade glömt; bilder på kvinnor i vita klänningar som med bakbundna händer i gryningsljuset knuffades upp i rangliga kärror som skulle köra dem till sin avrättning; till bålet, giljoutinen. Möderskor, häxor, drottningar. Helgon som dog för sin tro.

…

Leopardkadavret i närheten av Kilimanjaros topp. Ingen vet vad leoparden sökte uppe på en sådan höjd.

…

Ingrid Bergman och Martha Gellhorn står ute på gatan. De blåser cigarettrök i varandras ansikten. Nere i hamnen staplas stridsvagnar och granatkastare. Det där jävla kriget. Det här underbara jävla livet.

….

”She was still convinced that her dolls were bound to come to life if she looked at them in a certain way, as intently as possible.”

…

Och martyrerna. Tonårspojkarna med röda band och nycklar runtom halsen. De tusentals pojkarna, de som gick ut i minfälten och sprängdes till slamsor. Tänker ni också på deras sista hjärtslag? Hur jorden kändes under deras nakna fötter?

….

Ett tag såg jag filmen ”Bagdad café” flera gånger i månaden. Tror det var 2006. Min TV var trasig. Eller, min TV fick av någon anledning inte in några kanaler. Men, jag hade en fungerande videospelare. Alla hyrfilmsställen hade dock tyvärr gått i konkurs och några pengar att köpa filmer för hade jag inte. Jag hade ”Bagdad café” på VHS. Hur många gånger har jag sett ”Bagdad café”? Hundra gånger? Inte omöjligt. Jag hade andra filmer också. Det tror jag åtminstone. Det måste jag ha haft. Kan dock inte minnas någon annan. Kanske hade jag bara ”Bagdad café”.

…

Solsidans motell var beläget längs motorvägen och hade, enligt en sned skylt som någon bankat ned i den torra jorden, mer än tvåhundra soldagar om året. Motellet bestod av en två våningar hög fyrkantig byggnad, av glas och svart lättmetall som stängde ute ökenvinden och omringade en stor pool. Fönsterglasen var täckta av sand, förutom de få dagar om året då regnet föll, då glänste alla fönsterglas som nyförälskade ögon. Motellet låg en timmas resväg från Staden och det fanns just ingenting mellan Staden och havet, som låg ytterligare en timmas resväg bort. Det var motellets ägare, Bob Peterson som ringde polisen. Någon i serveringspersonalen hade sett efterlysningen av professorns bil och därefter med bestämda steg gått ut på parkeringen och torkat av dammet på registreringskyltarna. Kvinnan som kört bilen till parkeringen hade bott på motellet i snart två veckor. Hon låg på en solstol vid poolen när poliserna tog in henne på förhör. Det hela var mycket odramatiskt. Kvinnan svepte motellets vita badrock om sig och följde med poliserna.

…

Ett minne från varje år? Från och med imorgon? Ja, jag ska försöka. Minst ett minne från varje år.

…

1982

Tyngden av ett tennisracket. Dungen i skogen. Kojan bakom huset. Vi stod i en ring och någon tog på mitt kön, tror det var S, jämngammal med mig. Jag var utkastad från Alefs stad. Statsportens tunga var ett bortglömt redskap, och skulle så förbi. Ett brev hade börjat att skrivas inuti mitt bröst. Jag tror jag minns kräftsolar. Men jag minns inte min syster.

1983

Huset byggdes. Gräs, lukten av cement eller betong. Nylagd asfalt. Gräs och brädor. Hönor och solvarma citroner. Inga människor, bara namnlösa skuggor.

1984

På lekis försökte Mikael Franzén att klättra upp i flaggstången. Ibland minns jag det som han lyckades. Då minns jag vrålande pedagoger som springer runt flaggstången och ber Mikael komma ner. Jag vet inte om detta är ett äkta minne. Kanske stod jag och Mikael vid flaggstången och jag lyssnade med stora ögon på när Mikael berättade för mig hur han skulle klättra upp i flaggstången. Hur det hela skulle gå till. Hur fröknarna skulle springa och skrika. Träbänkarna på lekskolan. En fröken (iklädd täckjacka och huckle) som blockerade utgången till rastgården och spelade gitarr. Fraset från tumvantar. Vem hämtade mig? Jag kan inte minnas att någon hämtade mig på lekskolan. Jag vill minnas att jag gick hem själv. Att jag gick över Saxons väg, över bron, ner bland de höga husen på Enrisvägen. Mamma fick missfall det här året. Det var något som hände utan att jag fick veta det. Höstvindar. Någon står utanför köket, utomhus och röker. Är det mamma? Ja, mamma och Marita. De är kompisar. Pappa och Christer sitter tysta i vardagsrummet. Jag hatar att jag inte riktigt kan se mig själv här. Jag kan känna trappstegen upp till övervåningen. Den vita dörren in till mitt rum. Detta är ett minne (trappstegen, dörren in till mitt rum) som pågår länge, så länge att jag inte kan urskilja mina sexåringssteg från mina tioåringssteg. Sexåringen är borta. Han saknas överallt där jag tror mig kunna finna honom. Hans varseblivning, hans sätt att se på världen är utsuddat, förintat. Han (som var, är, jag) rusade över barndomsbron utan att se sig om. Nu önskar jag att han stannat och sett sig omkring. Men ingen sexåring hyser sådana viljor. Sexåringens bestämmelser, hans längtan, framtid – allt fanns på andra sidan av bron. I det jag inte längre minns. Mitt jag, min barndom, är Jacques Derridas avvisade centrum, en omväg, mellan två närvaropunkter, där jag alltid går vilse.

…

04:27

Till och med NY Times (Ezra Klein) tycker att Joe Biden är för gammal. Tror Harris biter på naglarna av spänning, sätter knivar i den lilla voodoo-dockan, ”kollar på klockan”. Joe Biden vill blir president för att slippa dö. Harris vill bli president så att ingen ska se vilken bluff hon är. Trump vill bli president för att slippa dö i fängelse. Ingen vill bli president för någon annan än sig själv. Alla har vänt ryggen åt Getsemane. Brian Gilbert är begravd däruppe. Och Ernest Shackleton. Emily Dickinson. De ensamma. Deras ben ligger i jorden, nedgrävda vid ett olivträd. Det sägs att detta olivträd brukade förvandlas till gudinnan Athena. Att hon vandrade på berget om nätterna och försökte prata med människorna. Är det en tro på en gemensam historia som saknas oss? Går vi i mörkret och letar efter lägereldarna? Efter de sanna berättelserna om världens skapelse? Varför tycker jag om att gå in i kyrkor? För att det känns som om någon ser mig där? Blickar som varit slocknade i trehundra år? Är det de försvunna människorna vi söker? Ja, jag tror det. Fast, jag vet inte. De flesta är kanske lyckliga.

Om åtta dagar flyttar vi. Jag sitter vid köksbordet och skriver detta. Dricker kaffe och ser ut i mörkret. Vet att parkeringen finns där, den lilla skogsdungen mellan parkeringen och bilvägen och den tre portar långa biten med asfalt där vi varje morgon en vår sprang bredvid F när han lärde sig att cykla. En av livet små segrar som, när vi är borta, inte längre kommer finnas här. Vi tar den där jublande cykelturen med oss. Den lilla biten asfalt fortsätter vara här, men inte vi.

Om åtta dagar flyttar vi. Och då kommer det här rummet, så som det är nu, inte längre att existera. Glasskåpet med böcker, de inramade tavlorna från Miami beach och Tornedalen, det runda köksbordet, allt kommer vara borta. Och vi med. En annan familj kommer att ta över. Ta sina första steg in i ett tomt kök och bestämma sig för vad de vill göra med det. Hänga upp andra tavlor. Laga en helt annan mat. Prata om helt andra saker.

En dag kommer ingen längre minnas oss. Hur vi satt i detta kök. Ingen kommer finnas som minns hur vi satt här, som en familj och lekte namnlekar. Ingen kommer minnas alla kvällar vi satt här med vänner och drack vin. Hur många gånger har vi firat in det nya året här? Jag vet inte. Tiden har grumlat allt. Spätt ut och fördunklat. Om jag blundar är det som om allting blandas, alla dem som fanns här innan oss, alla dem som delat tiden här med oss och alla dem som kommer sen. En blandning av jubel och tystnad. Av död och liv. Av en pojkes jubel som cyklar första gången och en tyst stjärnhimmel över ett öde Stavsnäs någon gång i framtiden.

…

Jag fastnar så lätt i den bilden. I samhället efteråt. De tomma husen. Växterna som plogar sig genom asfalten. Människan kommer aldrig vara kvar här om fem miljarder år. Maskinerna kommer kanske vara här. De leende hologrammen. Den skrattande artificiella intelligensen.

…

Ute i asteroidbältet känner ingenting någonting. Ingen luft finns. Inga ljud. Ingen kärlek. Ingen kattskit. Ingen vetskap om den sista timmen på Titanic. Ingen kunskap om hur man bygger giljotiner. Där finns den tysta kemin. Det som tickar också här. Det första steget mot lagar, skolavslutningar och atombomber. Kanske skulle gudarna sett oss som död kemi? Som det första steget av de miljontals med steg som gudarna vet kommer sen. De flesta människor ser sig själva som smartare än andra. De flesta är solipsister. De flesta har facit. Jag tror gudarna skulle skrattat allra mest åt det, åt vår självgoda tro på vår egna överlägsenhet. Min mentala bild av verkligheten är bristfällig. Jag förstår inte världen- Jag var inte med. Ingen lyssnar uppmärksamt på mig, på vad jag säger, jag har inga svar och mina frågor är så många att jag blir stum.

….

Bassängen i Brickebacken. Den var tjugofem meter. Finns den kvar? Jag gick förbi den varje dag på väg till skolan. Gick till skolan med Cecilia Ekman. Hon väntade alltid vid postlådan. Det var våra föräldrar som hade bestämt att vi skulle ta sällskap med varandra till skolan. Cecilia hade rött hår och fräknar och glasögon och mockajacka med indianfransar. Jag letade upp henne på Facebook förra veckan när jag tänkte att jag skulle skriva om 1985, om det första året i skolan. Hon fanns på Facebook. Jag skickade iväg en vänförfrågan. Hon har inte bekräftat den ännu. Jag kan inte minnas något som vi sade till varandra. Inte ett ord från alla dessa hundratals promenader. Jag minns inget samtal, men jag minns heller ingen tystnad. Jag minns hur de tidiga höstmorgnarna kändes. Hur de fuktiga löven luktade och sedan slutade lukta. Hur allt först fick en lite mörkare färg och saktade in. Två hus bort, på samma sida av gatan som vår rosa villa, fanns en hundgård. Jag ville alltid stanna där och titta på hundarna. Det ville inte Cecilia Ekman. Jag tror inte hon var rädd för hundarna, det var nog mer så att hon inte förstod poängen med att stanna och titta på dem varje morgon. Hundgården bestod av grus, ett halvt dussin hundkojor som kändes som om de bildade ett torn upp mot de höga tallarna och lika många hundar. En av hundarna var grå och rufsig och hade två små framåtriktade öron. och gula grova tänder. Jag minns en nästan helsvart schäferhund med sorgsna ögon och en ständigt skällande tax med galen blick. Jag stannade länge vid hundgården morgonen efter att Palme mördades. Det låg nyfallen snö på hundkojornas tak. Cecilia Ekman gick inte med mig till skolan den dagen. Eller så gjorde hon det. Allt jag minns av den morgonen är Ulla-Carin Anderssons röst och att jag stannade länge hos hundarna. En gång på sommarlovet var jag uppe hos mannen som ägde alla hundarna. Han och hans fru bodde i ett hus jag tänkte låg på ett berg. Jag fick saft och titta på när mannen med hundarna spelade schack mot en dator. Schackdatorn hade röda ljus som slutade blinka (eller började blinka) när datorn hade tänkt färdigt. Valde man den svåraste nivån tänkte datorn extra länge.

Hösten 1944. Sartre och de Beauvoir besöker Hemingway på Ritz. Hemingway ligger i sängen, iklädd pyjamas. Hans skägg är vildvuxet. Hatet mot Martha Gellhorn är enormt. Whiskyflaskorna står placerade inom räckhåll. De samtalar. Om vad är det ingen som vet. Sartre lämnar klockan tre på natten, de Beauvoir stannar till solen går upp. Hon tänder en cigarett med Ritz i ryggen. När dog hennes mor? Allt det där hon skrev så mästerligt om i ”Avled stilla?”. Talade Hemingway och de Beauvoir om varandras mödrar? Hemingway om hatet och de Beauvoir om oron, ångesten, skräcken? Det abjektiva, om det kommande dödsögonblicket. Om flickor i det undermedvetna som aldrig växer upp, som vägrar släppa taget om sina mödrar. Talade de om Sartres och Hemingways erektionsproblem? Försökte de Beauvoir avhjälpa dessa?

Min son har aldrig slagit in sina skolböcker i skyddspapper. Inte mina dotter heller. När slutade barn av skolan tvingas slå in sina böcker i skyddspapper? De flesta av oss klädde våra bänklock i papper också. Men inte alla. Säkert var det så att de barn vars lock inte var klädda i papper och tejp saknade skydd på bokomslagen också. Men, de var undantagen, regeln var att skydda böckerna. Någon gång mellan min skolgång och min dotters slutade grundskolan anmoda sina elever att skydda bänkar och böcker. Går denna händelse att korrelera med något annat? Någon gång mellan Estonia-katastrofen (då jag gick ut nian) och året Barack Obama valdes president upphörde elever att klä sina böcker med papper (eller plast). Märkte industrin av detta? Hur försäljningen av omslagspapper alltmer planade ut varje höst? Eller skedde det så gradvis att ingen märkte något? Vilka tysta skiftningar i världen är det som sker just nu? Många såklart. Deckarens död? Västra Antarktis kollaps? Tomas Deniz klädde inte in sina böcker.

Aerith dog igen. Scenen kändes dock inte lika mycket som den ursprungliga scenen från 1997. Dels var den censurerad (blodet visades (men inte det dödande hugget). Inte heller var begravningsscenen med. Längtar till då tretimmarteorierna på Youtube dyker upp. Längtar även till då de simulerade världarna dyker upp på riktigt. Då skall jag bege mig till Costa del Sol och ta en paraplydrink med Bareth. Dricka mig berusad och förgäves försöka varna Aerith. Försöka förhindra hennes kommande död. Vältra mig i hennes kommande olycka. Försöka se djupt in i hennes simulerade ögon och bli en bugg i spelet. En bugg som väser ”Aerith, my precious Aerith, dont go to the Forgotten City. He will kill you”.

04:43

Sista morgonen i Stavsnäs. Köket består av flyttlådor och gröna väster. Min värld var mindre när jag flyttade hit. Jag var, då som nu, som alla andra, en domesticerad människa, apan i Kafkas novell (”En redogörelse inlämnad till en akademi”). Då ville apan (jag) bli Christopher Hitchens, idag vill apan (jag) finna vassa vapen, så att apan (jag) kan gå till skogs och dräpa den där ylande förrymda Stagnelius-gestalten. Kontakten mellan mig själv och Saturnus månar? Nå, såklart är den påhittad. Men, det (kolväteregnen på Titan) skulle naturligtvis kunna vara de första stegen på stigen som leder till en verklig oåterkallelig galenskap (domesticerad apa no more). Drömmer andra människor också om inglasade korridorer? Om barriärer mellan sagohimlar och det åldrande hjärtat? Södra station i Örebro. De blinkande signalljusen. 2001. En bil kör mot rött. En pojke på cykel flyger i luften mot sin död. Världen är både ”Sliding doors” och en kalvinistisk mardröm. En förtrollad plats och en vinande dödlig öken. Om att skriva en bok är ett sätt att försöka bekämpa och besegra döden, är då läsandet av en bok ett sätt att bekämpa och besegra livet? Ett sätt att försöka hålla kvar fågeln i din hand och samtidigt låta den flyga? Emily Dicksinson säger det mycket bättre: ”Hope is the thing with feathers that perches in the soul – and sings the tunes without the words – and never stops at all”. Lyssna på Emily. Lyssna på fågeln i din själ. Hej då Stavsnäs. Kom snart tillbaka.

04_47

Köket här har gröna väggar. Vinden ligger fem våningar upp. Vår närmsta granne har en lite galen blick. Det finns en bankomat i huset bredvid. Pizzerian liger tjugo steg bort och har röda soffor och säljer öl för femtio kronor. Igår sprang jag runt en kolloniträdgård. I förrgår klafased jag runt i leran vid ekonomikum.

04_34

Bra dag igår. Fortsätter prokrastinera idag. Rökning dödar. Rök inte (fyra cigaretter på 53 dagar, vaknar med torr hals, googlar STAGE 4 TERMINAL CANCER). Vårt klassrum i ettan vette ut mot skolgården. Vår lärarinna hette Birgitta Petersson. Hon hade stort krulligt brunt hår, såg ut som en snöboll omgiven av en explosion. Hon satt på katedern med benen i kors och hade sorgsna ögon och ett fårigt bekymrat ansikte. Berodde rynkorna på att hon rökte? Lever hon idag? Kan inte minnas hennes röst. Bara att hon satt på katedern, hade stora stickade tröjor och harklade sig ofta trots att vi var tysta. Det fick harklandet att låta ensamt, som ett ordlöst sönderhackat ord ingen förstod och därför inte kunde svara på. Vi var tre klasser i ettan. Vår klass hette ”Tallen”, de andra hette ”Björken” och ”Enen”.

Det var ögonblicken av epifani jag letade efter. Sekunden drogen kickade in. Ögonblicket då himlen öppnade sig mellan Malung och Stöllet. Promenaden mot Covent garden innan det gick åt helvete? Ligga på rygg i lilla barnvikssjön? De första tonerna av Instant reapeter 99 på Lollipop 97? Epifani är den sekulära människans snuttefilt. Hela världen är en kyrka. Hela universum ett lockande löfte. I slutet av korridoren väntar döden. Ett sprakande bål. I lågorna … Emma Bovarys benknotor, minnen av hennes hals. Om svettpärlor som avdunstat och återgått till havet, till pisset i kloakerna, till regnet. Egyptens drottning väntar inte längre. Hon har klivit tillbaka in i tavlan. Hon är gömd. Kan aldrig mera lockas ut i sinnevärlden. Kjell Höglund slickar på en harpa. Människohudarna fladdrar i stormvinden. På ett gammalt slott, översvämmat av havet, väntar ett hologram på att människorna ska komma. En artificiell intelligens viner likt en medeltida ande genom de nedsläckta korridorerna. I många miljoner år väntar hon. Hon sjunger varje sång som någonsin sjungits. Men människorna kommer aldrig. Allt börjar och slutar i tystnad.

tystnad