Mars. Uppsala

Läste Renée Vivien igår. Läste ”Damen med vargen”. Var inte riktigt förberedd på hur bra novellen var. Framförallt novellens två sista sidor. Allt var ordinärt i åtta sidor. Fransk symbolistisk estetik. Kroppslighet. Mjuka mattor. Djuriska blickar och sen … en död som skulle gjort självaste Ahab tårögd av beundran.

Började nästan röka igen igår. De ringde från Maråker. Problem med brunnen. Översvämning i vår tvättstuga. Nu sitter man som på nålar som värsta fakiren och väntar på att räkningen ska komma, saltad och klar. Well, jag redde ut rökstormen. Satt i soffan och stirrade. Tittade på ett tennisklipp (de hjälper verkligen). Monica Seles comeback i US Open 1995. Tio år efteråt berättade Monica om hetsätandet, att det hon tänkte mest på under sin comeback var att få stänga in sig på hotellrummet och äta pommes frites. Sen den där intervjun älskar jag Monica Seles.

…

04:56

Det har varit en intressant vecka. Först blir förlaget utskällt i SVD av Den Store Nils Håkansson för vår utgivning av ”Samhällets olycksbarn”, den vi gav ut 2015. Vi har, enligt Den Store Håkansson, ”redigerat bort all ursprunglig Hugo”. Och ja, han har rätt. Det gjorde vi. Då, när vi precis hade börjat, var missionen att tillgängliggöra Hugos mästerverk. Idag hade vi aldrig arbetat på det viset.

Idag ger vi ut nyöversättningar som förhåller sig så troget till källtexten som möjligt. Bland mycket annat, en oavkortad nyöversättning av Dumas ”De tre musketörerna”, något som kulturrådet belönade oss med litteraturstöd för. Såklart vet Den Store Nils Håkansson detta (vår ambition att ge ut högkvalitativ nyöversatt klassisk litteratur), men om detta säger han ingenting i sin text (en kan ju undra varför).

Nåväl, från att vara en fotnot i kulturdebatten bar skutan mot Maråker och dem inte alls efterlängtade ”Operation vatten”. Vi fick ju påringning från grannarna häruppe om att vi hade en vattenläcka ute i tvättstugan. Vattnet hade (tack kära grannar!) stängts av vilket också innebar att vårt hus var vattenlöst.

Anlände i söndags kväll. Inne i tvättstugan var golvet brunt och kladdigt. Natten till måndagen drömde jag om femsiffriga räkningar från VVS-firmor. En rosenkindad skäggig man i brandgul keps och stora stövlar (Tom Bombadill?) kom ut hit igår kväll. Tom B konstaterade snabbt att vattentillförseln in till huset inte hade något med vattnet in till huset att göra (varpå VVS-räkningarna i min fantasi direkt växte till sexsiffriga belopp).

Jag och Tom B gick upp till huset (som vi värmt upp till 22 grader hela vintern). Tom B stegade in på toaletten. Jag lystrade i nästa ögonblick till ludet av vatten. Kranen i köket (den enda jag försökt sätta på) hade ett litet llitet filter som slammat igen. Tom B bytte ut detta filter och önskade mig en god kväll. Påfågeln Ragnar vrål ekade över bygden. Jag suckade av lättnad. La mig och tittade på en tre timmar lång diskussion på Youtube om vad slutet i Final Fantasy 7 Rebirth egentligen betydde. Dog Aerith igen? Eller vad var det egentligen som hände?

…

T (viskande): Under ett litet knivsegg av tid så var du Robin Vote, du vet det va?

J: Jag vet. All annan tid har jag varit Nora Flood. Ensam och vandrande på ett stort isflak i natten. Den eviga natten. Ja, ja, den eviga natten. Du vet den där känslan som skriker åt dig att du är född död och därefter lever död till det sista hjärtslaget slår.

T: Floden är där. Du vet det va?

J: Floden är bara en symbol. Du vet det va? Precis som den där gula vägbommen alla jagar i Barkeley Maraton. Precis som cigaretten, den som Lazarus Lake röker i påtvingad ensamhet ute på isflaket. Symboler.Symboler. Symboler. Robin Vote har gått vilse ute i skogen. Alla letar efter Robin Vote. Alla vill vara Robin Vote. Alla är Nora Flood.

….

Min första bioupplevelse (som jag minns) var fruktansvärd. Filmen var Disneys tecknade film ”Micke och Molle”. Det fruktansvärda var såklart inte vänskapen mellan en räv och en hund, inte heller var det hemska den vresige Amos Slade eller den åldrade buttra hunden (Tjifen). Det fruktansvärda var björnen, det jättelika blodtörstiga odjur som i filmens slut föll ned i ett vattenfall och dog. Detta såg jag dock inte. Jag hade vänt mig om i biofåtöljen. Jag stod på mina knän, lyssnade på björnvrålen och såg upp på en gammal gubbe som pekade på mig och skrattade. Vad var det med björnen som gjorde mig så rädd? Freud talar i sin berömda essä ”Det kusliga” om människans artminne. Var synen av en vrålande björn (björnen var det enda djuret i filmen som inte kunde prata) något som fick det att spraka och fräsa i hjärnbarken och mig att vilja fly biosalongen? I framtiden, när alla vargar är borta, kommer avsnittet i Lagerlöfs ”Gösta Berlings Saga”, där vargar jagar en släde, att väcka en dylik oförklarlig uråldrig skräck?

….

Jag kan inte kasta av mig moderniteten. Jag är döende kött intrasslat i logaritmer. Ett drunknande subjekt i tidsnöd. Jag borde skriva om den där gången då jag var 19 år gammal och hoppade ut på isflaken. Om när jag vände mig om och såg pappersmassafabriken i Vallvik, vars rökpelare av svavel sträckte sig upp mot en jättelik blåvit måne.

…

Kanske var Freud något på spåren ändå? Kanske var det Freuds nedärvda artreflex som fick mig att reagera som jag gjorde. Björnen på bioduken var mitt första möte med det som skrämt mina förfäder i miljoner år. Min reaktion var ur överlevnadssynpunkt den korrekta. När en gren knäcks om natten ute i skogen är det bäst att (om man önskar överleva) reagera som jag gjorde, en vettskrämd femåring i biosalongen.

Nu tänker jag på de monster vi mötte. På kortnosbjörnen i Nordamerika. Tänk er den. En björn med en mankhöjd på 1,8 meter och en vikt på 1 ton. Tänk er tigern från Ngandong, nästan femhundra kilo tung. En tiger som var allt som en tiger är fast mycket mer.. Vi mötte sabeltandade tigrar. 6 meter långa varaner. Å, tänk alla dessa skuldlösa mördare! Allt diffusare artminnen. Viskande drömmar om tänder och blod.

Den andra björnen jag minns med skräck från min barndom var Akakaboto från ”Silver Fang, en tecknad mangaserie. Akakaboto var ett enögt (i flera avseenden) monster som fyllde det snöiga Hokaido med en allt längre rad människooffer (och döda hundar, ett intressant inslag i mangan var att hundar förkastade det domesticerade livet och gick i krig med björnarna, de var kanske på människornas sida, men framförallt på hundarnas). Den här gången satt jag kvar i TV-mörkret. Slukade fantasin. Fantatsin som inte bara var en fantasi.

Jag ser om ”Silver fang” tillsammans med F. Efteråt, när segern mot monsterbjörnen är vunnen, googlar jag. Japan. Björnar. Hokaido.Genast läser jag om den: Brunbjörnen från Sankebetsu. Den verkliga förlagan till Akakaboto. En 350 kilo tung best som under en decembervecka 1915, när den borde ha legat i ide, satte en hel by i skräck. Besten från Sankebetsu bröt sig in i hus, dödade sju människor och lyckades undkomma gevärskulorna i flera veckor.

Allt det här är snart bara historier, filmer, böcker, spel. Det finns såklart en annan sida också, där vi (människan) är monstret. Brunbjörnarna på Hokaido är snart ett minne blott. Lejonvrålen förpassade till inspelningar och skratten från hyenorna likaså.

…

PRÄSTENS ORD ”BE A MAN, MY SON” TOMMA MEN FÖRPLIKTIGANDE ORD TILL EN HEL GEBNERATION AV KRIGET TRAUMATISERADE UNGA MÄN.