Jag satt i en stol, gjuten av metall, och såg ut över stora torget. Det var mindre en två timmar kvar till examensceremin i Ihresalen.
Jag har tagit en master i litteratur vid 47 års ålder. Det serverades alkoholfritt bubbel efter ceremonin. Min examinator tycker jag ska omvandla min masteruppsats till en text och skicka den till Samlaren. På sätt och vis har jag lyckats med något. Också det är lite svårt att acceptera.
Jag satt kvar, i mer än en timma i stolen på stora torget. Hade tänkt sätta mig någonstans och skriva. Istället sitter jag kvar, först i stadens tystnad, därefter med musik i öronen. Jag ser ut över stora torget. Stora torget är ett blankt vatten i solen. Jag sitter med benen i kors på en klippa och ser ut över det blanka vattnet, på människorna som korsar torget. Lyssnar om och om igen på ”Change nothing” med I Nine.
Inspelningen finns på Youtube. Carmen Keigan sitter på golvet i ett mörkt rum.. Whitman och Gibson sitter på varsin stol och deras gitarrspel är som glittrande stjärnor eller gnistor från en eld. Keigans blundar, ler och sjunger hjärtat ur kroppen. Hennes röst svävar över gitarrspelet. Något händer här. Och det är detta något som tvingar mig att lyssna om och om igen.
Keigans sång är avlägsen, onåbar som ett döende helgons, århundraden bort, samtidigt är rösten så viskande nära, en lockande siren eller en tröstande syster: den sista och första vackra tanken innan det stora mörkret. Det sublima och ordlösa som slår till när du drabbas av något som är så starkt att ingen riktigt kan beskriva det i ord. Det Nick Adams känner i den sista meningen i ”Indian Camp” av Hemingway: ”In the early morning on the lake, sitting in the stern of the boat with his father rowing, he felt quite sure that he would never die.” Vara i det mellanrum som Ying Chen beskriver i romanen Den Otacksamma: ”Du kommer från ingenstans och ska ingenstans. Du rör dig i rymden och bortom rymden. Du står på gränsen till historien, men du har ingen historia.” (Chen, s. 81)
https://www.youtube.com/watch?v=SZhT89-5ilY&list=RDSZhT89-5ilY&start_radio=1
Det blev inget av I Nine. Trots ett skivkontrakt värt miljoner med dollar. Trots att Rick Beato upptäckte dem. Trots ”Change Nothing”. En sång som när jag hörde den genast ville skulle spelas på min begravning. Inspelningen på skiva av samma låt är en plåga att lyssna på. Om liveinspelningen i mörkret är en virvlande porlande fors, något du fått en ögonblicklig skymt av och aldrig kan glömma, då är skivan en broshyr som gör reklam för dyra nykaklade badrum du slänger en blick på och sedan kastar i närmaste papperskorg. Skivbolaget hade tagit fångat en fjäril, nålat fast fjärilen under en skylt med texten TITTA VILKEN VACKER FJÄRIL.
ändå ser hon något mer som förhäxar henne mycket mer än det Narkissor känner. DETTA ÄR MOTSATSEN till det Narkissos känner. Detta är att slita bort blicken från spegelbilden av dig själv i vattnet och istället se längre, varsna det obeskrivbara.
Mitt meddelande.
Både ”Let it Be” och ”Get Back” lyder under ögonblickets imperativ. Alla vet att både ”Let it Be” och ”Get Back” är omöjligt. Metamodernismens dekret?
detibrunnen 