Jag satt i en stol, gjuten av metall, och såg ut över stora torget. Det var mindre en två timmar kvar till examensceremin i Ihresalen. Jag har tagit en master i litteratur vid 47 års ålder. Det serverades alkoholfritt bubbel efter ceremonin. Min examinator tycker jag ska omvandla min masteruppsats till en text i Samlaren. På sätt och vis har jag lyckats med något. Också det är lite svårt att acceptera.
Jag satt i mer än en timma i stolen på stora torget. Hade tänkt att sätta mig någonstans och skriva. Istället satt jag, först i tystnad, därefter med musik i öronen, och såg ut över stora torget. Stora torget var ett blankt vatten i solen. Jag satt med benen i kors på en klippa och såg ut över det blanka vattnet. Lyssnade på ”Change nothing” med I Nine. Inspelningen från ett mörkt hörn. Gitarrspelet som glittrande stjärnor eller gnistor från en eld. Claire Camerons röst som ett döende helgons, en lockande siren, som den sista vackra tanken innan det stora mörkret.
Det blev inget av I Nine. Trots ett skivkontrakt värt miljoner med dollar. Trots att Rick Beato upptäckte dem. Trots ”Change Nothing”. En sång som när jag hörde den genast ville skulle spelas på min begravning. Inspelningen på skiva av samma låt är en plåga att lyssna på. Om liveinspelningen i mörkret är en virvlande porlande fors, något du fått en ögonblicklig skymt av och aldrig kan glömma, då är skivan en broshyr som gör reklam för dyra nykaklade badrum du slänger en blick på och sedan kastar i närmaste papperskorg. Skivbolaget hade tagit fångat en fjäril, nålat fast fjärilen under en skylt med texten TITTA VILKEN VACKER FJÄRIL.
detibrunnen 