Författararkiv:djanawimbledonbarnes

Hur mår du idag? Tänker du på din kommande död? Räknar du dina hjärtslag? Tänker du också på de där människorna som nu är döda, som levde för hundra år sedan och undrar om deras dödsmedvetenhet var annorlunda? Såklart den inte var. Jag tänker på min död flera gånger om dagen. Och varje gång jagFortsätt läsa ”Döden, del 78979”

Apropå Alex Jones svanesång. Galningen har i ett civilrättsmål dömts att betala 49 miljoner dollar till familjer vars barn mördades i Sandy Hook. Jones vrålade (dock utan att nämna några namn) i åratal i Infowars att Sandy Hook var en av staten iscensatt bluff (vars syfte var att ta ifrån amerikaner rätten att bära vapen).Fortsätt läsa ”Alex Jones och sanningsministeriet”

”Har du gråtit?”, sade Ted, ”varför har du gråtit?”    ”Ted”, sade Anna, ”jag måste prata med dig.”    ”Vad vill du prata om?”    ”Vi måste prata, Ted.”    Anna försökte se på Ted. Hon liknade ett gammalt fotografi som var taget av henne. Det hade varit en av de första fotografierna av AnnaFortsätt läsa ”Lucian”

Promenaden ner till fiskfabriken. Det nedstampade hjärtat i Covent garden. Meningarna som staplades på varandra alla skrivna i rädsla inget ord är sant tystnaden som var vid Östgötakällarens bardisk i hissen upp till socialkontoret i Solna lemonaden i skuggan Konrad Lorentz nyfikna blick hennes våta hår som piskade min panna det stod K. Rask påFortsätt läsa ”Inte en än”

Om du läser det här är det försent, Ted. Jag är död. Så. Nu är jag död. Det vet du. Men att jag är död nu, det är inte det som är det viktiga. Inte alls. När jag skriver det här brevet till dig är jag ju fortfarande vid liv. Är det inte det somFortsätt läsa ”Saras första”

Döden nere i tunnelbanan. Han låg där och dog och ordningsvakterna gjorde ingenting. De marinerades i sitt jävla gift, i sitt kuddrum bestående av sammanbiten auktoritet och iskallt människoförakt. Läser vittnesmålen. En kvinna kom fram. Hon jobbade inom vården och erbjöd ordningsvakterna sin hjälp. Den hjälpen viftades bort. Ordningsvakterna kallade på förstärkning i stället. SåklartFortsätt läsa ”06:21”

På mitt första bibliotek (Brickebackens centrum) läste jag (1988) om en teori angående utdöendet av dinosaurierna som var den dominerande i början av 60-talet. Det var en teori som inte befann sig i strålkastarljuset särskilt länge. Men under några få år ansåg de flesta som var ett namn i dinosaurievärlden att den beskrev det mestFortsätt läsa ”Caterpiller, death”

Självhatet. Det var som när jag var tio. Fast värre. Liksom då var jag övertygad om två saker. Ett: det finns ingenting jag hade att säga som någonsin skulle kunna intressera någon annan. Två: detta spelade ingen roll eftersom jag visste att ingen skulle vilja höra på mig, på det banala jag hade inom mig,Fortsätt läsa ”Självhatets återkomst”

Abby Steiner. Marita Koch. Kanylmärken på solbränd hud. Pekka Vasalas blod i en påse bredvid bastun. Skratten. Handslagningarna. Det smutsiga vattnet i bäcken. Korpens svarta fjädrar. Pan y agua. Pan y agua. Pan y agua. De två sista varven i 5000-metersfinalen i Munchen. Skratten. Handslagningarna. Hjälten Lasse Virén. De guldglänsande ögonblicken utspridda på en gudabenådadFortsätt läsa ”Abby Steiner. Marita Koch.”

Det är fortfarande en by. Åtminstone är det en by på kartan. Namnet står där. Men om man med by menar att det är mer än en samling hus, att det är ett samhälle där människorna har det som behövs för att vardagen ska fungera, då är det inte en by längre. Det enda somFortsätt läsa ”Fortfarande en by”