Brickeberg 1985-88

Norges kung dog idag. Jag tänker på att detta är den första döden för så många barn, för så många 5 och 6-åringar. Det är då, i det tidsfönstret, man skapar sina första minnen, något som växer fast, förändras men består. För väldigt många barn i Norge kommer kung Harald bli den första döden. Den första människan i världen som dör. En första indikation på att existensen varken är statisk eller evig. En första aning om avgrunderna bakåt i tiden och hos många, en första aning om att även den egna tiden är utmätt.

”Är det svårt att dö, pappa?”
”Nej, jag tror det är ganska enkelt, Nick. Det beror på.”

Det kommer dock inte bli ett trauma (Haralds död). Inte som mordet på Palme blev för oss. Eller? Har jag fel här? Jag minns att jag var ute morgonen efter mordet. Det var en lördag. Jag gick till hundgården. Jag älskade hundgården, älskade de små husen hundarna bodde i, staplade på varandra som en stad högt uppe i bergen, det gråvita gruset bakom gallernätet och hundögonen, svarta och bedjande eller naket arga.

Var någon med mig? Jag tror det. Det känns som Cecilia Ekman var med mig, att hon stod några steg bakom mig och var rastlös och irriterad över att jag stannat vid hundgården igen. Att hon vände sig bort från gallret och de skällande hundarna. Men det kan nog vara så att minnen blandas här. Jag gick nog till hundgården morgonen efter att Palme mördades. Jag stod utanför hundgården, men jag tror inte att Cecilia Ekman var med. Vi gick med varandra till skolan, hela lågstadiet. Vi skulle passa på varandra. Inte gå ensamma. Det var våra föräldrars lösning. Vi gick förbi hundgården varje morgon. Den låg kanske tvåhundra meter från mig, och sen gick vi genom Brickeberg, över bron som korsade norrköpingsvägen, gick cykelvägen som slingrade sig genom skogen, in i Brickebacken, uppför den sista backen som började vid badet och slutade med att skolgården bredde ut sig till vänster. Där skiljdes vi åt. Vi gick aldrig tillsammans in på skolan. En promenad på kanske tre kilometer.

Hon kom aldrig och knackade på. Hon väntade alltid på uppfarten. Stod helt stilla och med bortvänt ansikte vid vår brevlåda. Vi hälsade på varandra och sen började vi gå. Hennes för stora ryggsäck liksom föll neråt i takt med hennes steg och när ryggsäcken snuddade vid mockajackan lät det som bränningarna på en strand. När hon blev arg, som när hon kände att jag saktade ner mina steg vid hundgården, då suckade hon djupt, snörvlade högt och såg menande på mig.

Hon var rödhårig. Inte röd som blod, mer som morotsfärgad. Hyn var blek, så vit att hårets starka färger inte verkade höra ihop med hennes fräkniga ansikte. Hennes glasögon var stora, genomskinliga bågar. Tänkte vi på det då? Att de två barnen med sämst syn på hela skolan gjorde sällskap till den varje morgon? Var detta en del i våra föräldrars överenskommelse?

Jag söker efter henne på Facebook. Hon finns där. Vuxen men ändå lika den jag minns. Förutom att hon ler på bilderna hon lagt upp. Jag ser att jag redan sänt henne en vänförfrågan. När vet jag inte. Hon har inte svarat på den. Hon arbetar som någon form av jurist med fokus på människorättsfrågor i Belarus. Hon bär inte glasögon längre. Hon ser stark ut på bilden. Full av kraft och självförtroende.

Lämna en kommentar