Caroline Cassady mm

Hotellrummets balkong. Morgonen är tyst. Klockan är lite över sex. Himlen över San Teodoro på Sardiniens nordvästkust är ljusblå, nästan vit, och helt molnfri. Strax över horisonten är himlen rosafärgad. Jag tänker att jag aldrig sett en så ljus eller så molnfri himmel. En himmel målad av en mycket lat, eller kanske sällsynt begåvad, konstnär. Himlen känns bekant, men samtidigt främmande, som din dansande skugga på väggen när du raglade hemåt, en sen natt eller tidig morgon, för tjugo år sen.

Jag läste ut Caroline Cassadys självbiografi Off the Road igår. Cassadys bekännelser gjorde att jag förstod lite mer, de många skillnaderna mellan mig och beatförfattarna. Jag har en gång trott att vi (jag och beatförfattarna) var stämda i samma tonart. Att vi, särskilt efter jag läste On the Road som 17-åring bar på samma loppbitna (månbelysta) envisa (skrattande) övertygelse om att den omdelbara skriftens och ögonblickets frälsande (uppfyllande, plötsliga( rening var det enda som förmådde (eller hyste potentialen) att konkretisera en plötslig och verklig och sann betydelse (sanning) i en genomfalsk värld. Efter att ha läst Off the Road förstår jag ännu tydligare att verken jag, eller beatförfattarna, fungerar på detta vis.

A.G., J..K., N. C., G. A., W. B., G. S., C. C. mm var inte enbart auktoritetsföraktande, ögonblicksvurmande visionärer. Samtliga gick i ledband, hårt knutna till svunna tiders metafysik. J. K. var en alltmer alkoholiserad buddhist. A. G. en sexfixerad, sentimental snåljåp och naiv vurmare av österländsk mystik. N. C. (Dean Moriarty!) känslomässigt beroende av sitt fasta jobb som konduktör på South Pacific. Han och C.C. tog sig även dem metafysiska varmbad, fyllda av Edgar Cayce, den sovande profeten. Reinkarnation. Själasörjare som tog deras händer och återberättade deras tidigare liv (lite lik pyskonanalysen, man återföddes så länge man hade saker olösta från tidigare existenser, ofta gjorde man samma misstag i liv efter liv).

I ett tidigare liv kastade N.C. en rubin vid Jesus fötter och föll sedan död ner, N. C. och C. C. hade träffats många gånger förr, i många andra levda liv, alla misstänkt lika det liv de levde nu. Kort sagt, beatförfattarna sökte en högre mening, en reell dold metafysisk sanning. De fann denna mening i gamla skrifter, bland döda eller levande auktoriteter. De famlade inte i mörker, eller mot en sekulär naturalism. Deras kartor hade både konturer och namn. Uppenbarelser, redan förklarade i skrift v heliga döda män. Igår, när jag hade läst ut Off the Road, kände jag mig avundsjuk på detta. Jakten på en högre konkret verklighet och en uppenbarad sanning. Människan är något mer än sitt evolutionära arv, det mer är osynligt, så osynligt att du måste söka det för att se det, möjligt att nå om du tänker rätt, tar rätt drog, skrattar sannast, ser in i rätt människas ögon.

A.G. Hans kaftaner och fingersymbaler.

C.C. Hennes karriär på 70-talet, efter Neals död, som högt uppsatt inom den ”vetenskapliga” parapsykologin.

Neal och Ken Kasys LSD-larmande buss. The Merry Pranksters. Skrikande konserter.

Frihet inne i den kontextbundna lilla guldfiskskålen.

Jag kommer inte finna den sanna metafysiken bland varken österländska mystiker, buddhister, sovande profeter eller i en flaska Jack Daniels. Det mänskliga varandet innehåller inga gömda och evigt sanna förgyllda skatter.

Jag badade i medelhavet igår. Vattnet var mycket varmt.

Men, som sagt, det är en avundsvärd position, och att vara en skriftställare, övertygad om möjligheten att närma sig existensen av den teleologiska färdkartan, vissheten om att vara ett välsignat kugghjul i ett maskineri med en för vanliga människor förborgad sanning som litteraturen kan närma sig, måste vara djupt meningsfullt. Den agnostiska stranden är full av inget annat än frågor och den ateistiska stranden är stum. In kliver Allen G. och säger att HAN TÄNKER DRICKA UPP HAVET MEN FÖRST SKA HAN PISSA I DET.

M. G. älskade att snorkla. Jag och F snorklade igår.

Eilenberger skriver att Sontag talade om konst som oförställd varseblivning, att bryta sig ut ur ett fängelse, öppna sig för en ögonblicklig, potentiellt transformativ, revolutionerande utbrytning ur begreppsliga ramverk och kartor för varseblivning. Det är de öppna förnimmelserna som ska leda ut ur modernitetens återvändsgränd, den stora ansiktslösa massans avtrubbning. Kort sagt, tillbaka till djuret. (Eller, den mänskliga allmänna definitionen av djuret, det omedelbart och ofiltrererat upplevda.) Det sanna som solljuset du förnimmer i ögonvrån.

Det är ett cirkelresonemang som leder tillbaka mot det gudomliga. Innan bergets topp sitter inga präster, rabbiner, munkar eller imamer. Där sitter Sontag och Ginsberg. Ginsberg vrålar KÄRLEK, KÄRLEK, KÄRLEK och pekar på toppen (de spelar högst troligt den franska nationalsången upp på den dimhöljda toppen) och Sontag viskar att hon inte vill veta av Ginsberg eller någon annan heller vad det uppe i dimman betyder, hon viskar till Ginsberg han ska ”visa hur det på toppen är vad det är … att det är vad det är”.

Hon vill bli berörd, Allen.

***

Ta tag i en riktig poet – DU VET VEM JAG MENAR – res med poeten till Eyers Rock , till hjärtat av Australiens öken och utropa en kosmisk utpost, ett drömmarnas rike på den roströda klippan. Formulera allt det där i ord, det vi nästan kunde säga när vi var 20 år gamla, det där som brann inne i dig men aldrig kom ut i annat än försvagat, förstört och sedan, innan det slocknade och försvann, förljuget eller förvirrat.

Oneda var inte ensam på den där filippinska ön. Namn, ansikten, var med honom och dog. Tältet finns kvar, där Scott skrev sitt sista brev innan han blev en frusen staty av fruset kött.

Beatpoeterna luktade illa. Andra skamlösa romantiker (som Scott) men med en implicit visshet om att det som var människans smuts (civilisation, prydhet, normer, ett vanligt jobb) kunde spolas av ren uråldrig vishet. NC citerade Jesus och kastade sig sedan ut i LSD-rus.

Men har de inte rätt? Måste människan alltid stänga in sig i en bur? Stå i en spilta bredvid andra likadana spiltor för att känna sig trygga? Som att trygghet är synonymt med det meningsfulla. Bob D sjunger ju att you got to serve somebody. Drömmen om att upplösa det instängda subjektet i spiltan, bli en varm vattendroppe i ett varmt hav. Heidegger försökte teoretisera bort subjekt/objekt-problematiken. Alltså var även Heidegger en hopplös romantiker. En välklädd kort herre som i sin spilta (nazi-Tyskland) ville känna sig mindre ensam. Havet/brahman/tomheten/regnstormen, en riktning mot det meningsfullt stilla. Det fråglösa och varma. Vi vill bli ånga som förenas med det stora icketänkande perfekta molnet. Att vara sig själv är att känna hur det var att stiga över tröskeln. Rymma från spiltan. Lura sig upp ur graven och känna regnet genomborra din ickemateriella astralkropp. Konfrontera ditt lidande, säger Nietzsche. Allt är lidande, säger buddhismen. Klart att JK söp ihjäl sig.

Om jag bekänner mig till något är det metamodernismen.

Jag är metamodernist.

Det finns sanning.

Det finns skönhet.

Men sanningen är ögonblicklig och flyktig.

Ingen gud eller dold men nåbar naturlig totalitet (alltings sanna väsen) finns bakom masken mellan subjekt och objekt. Hägringarna och berättelserna som subjektet löpande konstruerar är situationsbundna, kontextbundna, tidsbundna. Min spilta är bara min, den kan aldrig helt delas eller fullständigt förklaras för någon annan.

Inte ens för mig själv.